Att skildra och begrunda vad som varit hör till det mest ursprungliga. Så småningom blir berättelserna systematiserade, de går från sagor till krönikor och årsböcker, de utnyttjas i politik och nationsbygge, för att i nästa skede prövas och ifrågasättas och närma sig forskning och vetenskap.
När Ragnar Björk och Alf W Johansson nu ger ut antologin ”Svenska historiker” låter de dagens historiker berätta om sina föregångare i 57 artiklar. Genomgången börjar med den allra första: Erikskrönikans författare från 1300-talet (kan det ha varit Tyrgils Kristinesson?). Via bröderna Magnus och Peder Svart på 1500-talet går de ganska raskt fram till det som börjar vilja vara forskning, till Johannes Messenius i fängelser på Kajaneborg.
Hur blir historien vetenskap? Under de första århundradena är det kritiken och ifrågasättandet som är viktigast. Sven Lagerbring (som jag skrev om på denna plats till 300-årsminnet 24/2-07) gick på 1700-talet tillbaka till källorna för att rensa bort det som tidigare varit ogrundat eller rena gissningar. ”Det är en ibland Historiens skyldigheter, att avtorka sminken från målade beläten, och visa dem sådana som de äro i sig själve”, skrev han i företalet till sitt ”Sammandrag af Swea Rikes historia”. ”Det är bättre att säga intet, än att fylla Historien med osanningar”, heter det en annan gång.
Under 1800-talet skärptes kraven efter hand. Vid förra sekelskiftet blev lundabröderna Lauritz och Curt Weibull talesmän för en sträng källkritik, inspirerad av danska och franska forskare. De nöjde sig inte med mindre än det som är sant och bestyrkt – det sannolika, det troliga måste ge vika, åtminstone tills grunden är lagd. På den punkten stod bröderna Weibull och deras elever emot den ”uppsvenska” skolan kring Harald Hjärne, som förhöll sig friare.
Bokens bidrag urskiljer sedan nyanser i hur mycket olika weibullianer anser att historikern bör få ”dikta över fakta”, men angreppen på den traditionellt berättande historieskrivningen sätter sin prägel på tillsättningsstriderna ända in på 1950-talet. I dag är det mesta av skillnaderna utjämnade. På 1950-talet tog weibullianerna över Historisk Tidskrift, Erik Lönnroth valdes till ordförande i Svenska historiska föreningen 1958, och den stränga självkritiken uppfattas numera som en självklar utgångspunkt för historisk forskning.
Men när källkritiken brutit ned de gamla fördomarna och tagit reda på vad man egentligen vet, hur bygger man då upp en sammanhängande bild av vad som varit? I den äldre historien räcker säkra fakta sällan till för att fylla ut skeendet. Historierna måste rekonstruera förloppen – men med vad? Det är 1900-talshistorikernas problem, som ”Svenska historiker” försöker fånga. De går in på nya forskningsområden, de tar upp socialhistoria, kvinnohistoria och demografi, de lånar metoder från andra vetenskaper, och famnar om väldiga områden med stora kollektiva projekt som Sverige under andra världskriget eller utvandringen till Amerika.
Det är fascinerande, men historieskrivningens utveckling är inte alldeles enkel. Även för nu verksamma historiker kan det vara meningsfullt att söka sig tillbaka till 1800-talskollegerna. C G Malmström som skrev om frihetstiden, C T Odhner om drottning Kristinas förmyndarregering och westfaliska freden, och F F Carlson som ägnade sig åt kungarna av det pfalziska huset. De skriver detaljerat och redovisar stora mängder material, men försöker begripa och skildra stora skeenden och sammanhang, som sällan fått en lika utförlig behandling sedan dess. I detta kan deras källkritiskt bättre skolade efterföljare hitta uppslag och intuitiva analyser att berika sina uppslag och undersökningar med.
Åtskilliga av historikerna runt förra sekelskiftet gav sig långt in i politiken. Många blev ecklesiastikministrar, men Hans Forssell var finansminister under den besvärliga järnvägskrisen 1878–79 och Nils Edén ledde Sveriges hittills enda socialdemokratisk-liberala koalition till rösträtten och åttatimmarsdagen. Märkligt nog har bokens bidrag inte mycket att säga om detta samspel mellan forskning och politik. Att historia lockade den tidens samhällsintresserade studenter är inte så konstigt (i dag har sociologi, statskunskap och nationalekonomi kanske tagit över), men fanns det inte också en omvänd påverkan?
Jag föreställer mig att den som själv ägnat sig åt politiken lite lättare kan se mekanismerna i forntida förhandlingar och uppgörelser. Nils Edéns mest intressanta verk är den sammanfattning han skrivit av riksdagens mångbandiga jubileumshistorik på 1930-talet. Statsministerns egna erfarenheter har vässat forskarens iakttagelseförmåga. Här och var kan ett omdöme eller en nyans läsas som Edéns begrundan över det egna verket, som när han skildrar Arvid Horns vedermödor med att hålla samman regeringen med stor insikt och sympati.
Bokens redaktörer förklarar att de ålagt sina bidragsgivare att skriva om personerna, om deras verk och deras verkan. Resultatet är blandat. Det blir mycket personalia, det blir en del om verkningarna, men det är glest mellan de skarpa sammanfattningarna av vad som egentligen var så märkvärdigt i deras forskning. En del skymtar förbi – Sven A Nilssons analys av krigets betydelse för den moderna statens framväxt – men flera artiklar nöjer sig med ytliga uppräkningar och omnämnanden.
Till bokens viktigaste kapitel hör Birgitta Odéns artikel om Sture Bolin. Bolin är en av de få svenska historiker som haft betydelse för den internationella forskningens utveckling. Han använde sina kunskaper som numismatiker till att ge en ny bild av det europeiska penningväsendets framväxt och lät myntfynd omtolka hävdvunna föreställningar om handeln mellan öst och väst i uppsatsen ”Muhammed, Karl den store och Rurik”. I slutet av 1930-talet hade han samlat sina rön i ett manus om 1 500 sidor. Tjugo år senare kom den första delen, ”State and Currency in the Roman Empire to 300 A.D.” – resten ligger i tre stora volymer på handskriftssamlingen i Lunds universitetsbibliotek. Vore inte det något för Vitterhetsakademin och Riksbankens jubileumsfond?
Odén tar också upp frågan om Bolins politiska hemvist. Lundaprofessorn Gottfrid Carlsson, ursprungligen en av Hjärnes lärjungar i Uppsala, ”lät sig inte stötas bort av det nazistiska maktövertagandet”, skriver Lars Ericsson Wolke, utan verkade i olika sammanhang för Tysklands nya herrar. Länge har det även om Bolin hetat att han var ”brun”, och det kan vara förklaringen till att senare generationer skyggat för hans verk.
Med orätt, hävdar Odén bestämt. Den unge Bolin knöt an till franska konservativa idéer och ”någon gång” till italienska fascistiska idéer. ”Att han varit tyskorienterad antisemit är däremot en så kallad faktoid, ett obevisat försanthållande med stor spridningsförmåga.” Odén berättar att hon själv deltog i Bolins föreläsningsserie från hösten 1941 om andra världskrigets utbrott, hans seminarier arbetade samtidigt med en källkritisk analys av de stridande makternas vitböcker, som ledde till hans bok ”Det ensidiga våldet” 1944.
”Svenska historiker” begränsar sig till de redan avlidna när urvalet gjordes för några år sedan – jag saknar Christer Winbergs briljanta omvärdering av ”freden, vaccinet och potäterna”, liksom Jan Gletes analyser av Kreugerkraschen och av sjökrigets betydelse. Boken ger en bild av var den svenska historieskrivningen stod för tjugo trettio år sedan. De första kvinnliga historikerna finns med, med Ellen Fries och Lydia Wahlström som de första, men den senare kvinnohistoriska forskningen skymtar bara, det populärvetenskapliga berättandets sentida renässans finns inte med, även om Fryxell och Grimberg fått sina artiklar.
Det är en dryg volym; några av artiklarna uttrycker närmast sonlig vördnad. Kanske har den mest att ge dem som redan är bekanta med många av bokens personer. Störst glädje tror jag den kan göra genom att väcka aptiten på att läsa mer – den som inte läst Sten Lindroths ”Svensk lärdomshistoria 1–4” har ett par lyckliga månader framför sig. Och tack vare Antikvariat.net har jag nu läst Sture Bolins ”Ur penningens historia”, en briljant analys av pengarnas roll som den första beskattningen av handeln – mycket läsglädje för en knapp hundralapp i Aldus pocket!