Svensk synd - modern exotism

Det händelserika året 1968 fick Sverige besök av den radikala amerikans­ka författaren Susan Sontag. Hon ville studera det progressivt sexuellt frigjorda landet i fjärran nord, men blev besviken:

Stockholms nattliv imponerade inte på Sontag, trots alla rykten om vilda orgier. I stället lade hon märke till att alkohol var den nationella skammen – inte sex.

Svenskarna var lika besatta av sprit och alkoholism som amerikaner och européer var besatta av sex och exotism. ”Därav”, skrev hon, ”den vilseledande bilden angående svenskarnas sexuella frigörelse.”

Detta skriver historikerna Nikolas Glover och Carl Marklund i en uppsats med titeln ”Arabiska nätter i midnattssolen” (”Arabian Nights in the Midnight Sun”). De jämför – nyskapande och uppfinningsrikt – omvärldens schablonbilder av ”orienten” respektive Sverige, angående synen på sex. Detta i det senaste numret av Historisk Tidskrift, som har just sex som tema.

Bevisligen har människor haft sex långt före 1968. Ändå är det ”först på senare år som historiker på allvar har börjat studera mänsklig sexualitet”, skriver Stefan Eklöf Amirell, redaktör för Historisk Tidskrift. Märkligt. Sex har ständigt under historien omgärdats av en potent kulturell överbyggnad – riter, mystik och skam.

Alltså förtjänar den sin plats i vår förståelse av förflutenhet. Det nya i denna forskning understryks av att temaartiklarna generellt är skrivna av unga doktorander. Två av dessa är Glover och Marklund, som alltså utforskat ”den svenska synden” som parallell till sexuella myter om ”orienten”.

År 1979 släppte det svenska punkbandet Bad Boo Band singeln ”Knulla i Bangkok”, om en man som var så ful att han enbart kunde få tillgång till sex i den thailändska huvudstaden, vars österländska prostituerade kunde hantera vad som helst.

Denna stereotyp är något som den thailänds­ka staten traditionellt häftigt agerat emot. 1993 beskrev Longmans engelska ordbok Bangkok som en stad ”med många prostituerade”. Glover och Marklund refererar till den ilskna reaktionen: samtliga Longmans publikationer totalförbjöds i Thailand.

Intressant nog hände ungefär samma sak när ”den svenska synden” uppmärksammades i USA 1955. Ansedda Time Magazine publicerade artikeln ”Synd och Sverige”, som handlade om den liberala svenska sexualundervisningen, den moraliskt slappa svenska statskyrkan och hur enkelt det var för svenska kvinnor att få abort.

Både svenska ambassaden i Washington och det svenska utrikesdepartementet reagerade starkt negativt. Det förhindrade inte att uppgifterna spreds vidare. Det amerikanska pocketmagasinet Focus publicerade kort därpå artikeln ”Är det sant vad de säger om svenskar och sex?”.

Händelserna kan sättas in i ett amerikanskt historiskt sammanhang, som framgått av tv-serien ”Fyra decennier av sex” som under hösten visats i Kunskapskanalen.
Samtidigt som Harriet Andersson badade naken i Bergmanfilmen ”Sommaren med Monika” – år 1953 – kom första numret av herrtidningen Playboy Magazine.

Samma år publicerades den kontroversiella Kinsey-rapporten ”Sexual Behavior in the Human Female” (på svenska ”Kvinnans sexuella beteende”), skriven av bland andra zoologen Alfred Kinsey. Den beskrev till samtidens fasa att även kvinnor hade en sexualdrift. Detta faktum mildrades varken av att p-pillret samtidigt anlände eller att Elvis skakade på sina höfter.

Decenniet var alltså starkt sex­uellt laddat i USA. Harriet Andersson skapade tillsammans med objektifierade europeiska kvinnor som Brigitte Bardot och Sophia Loren en amerikansk bild av Europa som ett sexuellt annat. Därför togs föreställningen om Sverige så tacksamt emot. Ett exotiskt, okänt land vid nordpolen – fullt av orgier och lössläppthet.

Detta fenomen jämförs alltså av Glover–Marklund med orientalismen, såsom den framställts av den palestinske professorn Edward Said (1935–2003) vid Columbiauniversitetet. I den orientalistiska världssynen sexualiseras Östern (Mellanöstern, stora delar av Asien, utifrån föreställningar om natur och kultur. Det finns starka likheter med sexualiseringen av Sverige, såsom den initierades i USA under 1950-talet.

Men det finns även en avgörande skillnad.

Sexualiseringen av ”orienten” är delvis rasistisk, men mystiken kring den uppfattas i västvärlden framför allt som ett symtom på efterblivenhet. Modernitetens motsats. Sociologen Bryan S Turner har anmärkt att ”den orientalistiska diskursen handlade i sin förlängning om Västerlandets ursprung, inte Österlandets ursprung”.

Fantasier om orgier i muslimsk haremsmiljö var visserligen spännande, men de utgjorde ingen framtidsvision för USA eller Västeuropa. När Rudolph Valentino gjorde stumfilmen ”Schejken” 1921 dånade västerlandets kvinnor inför stereotypen av den sexige och mystiske araben (trots att Valentino var italienare).

Men det var ingen som såg Valentinos förförelsemiljö som en eftersträvansvärd framtid för exempelvis Sverige. Povel Ramels svenska version av den amerikanska slagdängan ”The Sheik of Araby” illustrerar detta:

En arabisk shejk är jag, goddag,
goddag, goddag.
Jag bjuder romantik bak tältets
öppningsflik.
Jag har Valentinos charm och
Karl-Alfreds starka arm
men du är ung och svag. Goddag,
goddag, goddag.

Mitt namn är Abdul Ben, jag bor i nästa
län – Jemen!
Kliv upp på min kamel, så får du en
juvel.
Jag ska smeka dig ibland med
daddelkladdig hand.
Jag är oljerik och snäll. Gokväll,
gokväll, gokväll.

Bo i tält och tafsande daddelkladdiga händer? Kanske en intressant fantasi – men inte den väg det svenska samhället ville gå under efterkrigstiden. Skillnaden mellan orientalism och stereotypen om den svenska synden kan uttryckas i ett enda ord: modernitet.

Efter att initialt ha chockats av den amerikanska tidningspubliciteten kring Sverige som ett syndens näste 1955 förändrades den officiella svenska inställningen snabbt, påpekar Glover–Marklund. I stället för att motarbeta bilden av Sverige följde svenskarna med strömmen. I stället för att skämmas för den svenska synden blev den en källa till nationalistisk stolthet.

Den svenska ”sexuella demokratin” blev en del av varumärket Sverige, vilket beskrevs i skriften ”Sex and Society in Sweden”, utgiven i New York 1967. Där skrev författaren och familjerådgivaren Birgitta Linnér:

På vägen mot sexuell demokrati har Sverige gjort stora framsteg för att skapa jämställdhet mellan könen angående politik, utbildning, arbetsliv och lika rättigheter, såväl som inom sexuella relationer.

Den svenska synden var rationell, demokratisk och utopisk!

Det utnyttjades av bland andra Svenska institutet, som förnöjt lät progressiva amerikanska akademiker hylla Sverige. ”För deras mod … förtjänar svenskarna som nation vår hjärtliga respekt”, skrev professor Lester A Kirkendall vid Oregon State University.

Sexualiseringen av Sverige togs även tacksamt emot av svenska journalister, såsom ett ”underhållande national-narcissistiskt ämne”, skriver Glover–Marklund. Kort sagt: Det var inget fel på Sverige, utifrån den svenska synen på sex. I stället var det den övriga västvärlden – inte minst USA – som var efterblivet.

Historisk kritik av svensk livsstil (framförd av ”utlänningar”) absorberades i en nationell svensk självbelåten berättelse om att ”vi” har haft rätt hela tiden. Det var ”de andra” som var oförmögna att förstå det. Dessa ”andra” skulle dock begripa detta – i framtiden, då övriga västländer skulle utvecklas och nå den svenska nivån.

Att den utländska kritiken stundtals var mycket hätsk passade bara in i den svenska självbilden.

Ett exempel är den svenska sex­ualupplysningsfilmen ”Ur kärlekens språk” från 1969, som orsakade demonstrationer i Storbritannien och beslagtogs av den amerikanska tullen då den skulle visas i USA. En lång rättsprocess följde, innan filmen frikändes av USA:s högsta domstol 1971. Produktionen gick sedan till filmhistorien, då den blev en del av regissören Martin Scorseses klassiker ”Taxi driver” från 1976.

Huvudpersonen Travis Bickle tar i ”Taxi driver” sin dejt på bio, varpå hon chockas över att filmen de ser är en svensk porrfilm. Kvinnan rusar ut ur biografen. Stereotypen om den svenska synden manifesteras alltså som ett välkänt faktum i Scorseses film. I själva verket är det ”Ur kärlekens språk” som skymtar. Svensk sexualupplysning framställs alltså som en perversitet så sent som 1976 – i USA.

Men ur ett svenskt perspektiv är den frammumlade svenska dialogen i ”Taxi driver” en källa till munterhet och nationalistisk stolthet. Ungefär som amerikanska film- och tv-referenser till Ikea, Volvo eller Saab.

I dagens USA har den svenska synden inte samma laddning som tidigare. Men den fortsätter att vara en välkänd stereotyp. Under 1990-talet marknadsfördes exempelvis det amerikanska ölmärket ”Old Milwaukee” med The Swedish bikini team.

Amerikanska grabbar på jakt i vildmarken drack ölet i reklamfilmer och sade till varandra att ”det kan inte bli bättre än så här”. Men då dök det storbystade och blonda svenska bikinigänget upp i skogen. Därmed blev livet ännu bättre för jägarna.

Så även för många svenskar boende i USA, som genom reklamfilmerna fick sin nationella identitet bekräftad: Dels därför att den svenska synden fortsatte vara ett ämne för svensk förnöjelse. Dels för att den plumpa sexismen hos The Swedish bikini team återigen bevisade att USA låg efter Sverige i ”utvecklingen”.

Historisk Tidskrifts temanummer rymmer ytterligare åtta artiklar om sex i det förflutna, med spännvidd från 1600-talet till nutidshistoria. Ämnena varierar från ”Sadomasochism i svenska uppslagsverk” (av Kim Herburt) till en uppsats om sambandet mellan vit slavhandel och det moderna begreppet trafficking (av Ann Hallner).

Sociologen Hanna Bertilsdotter Rosqvist – även hon vid Umeå universitet – tar upp homosexualitet i en uppsats med rubriken ”Vi tar farväl av pianoläraren”. Rosqvist analyserar inkluderingar och exkluderingar i svensk ”homopress” och rubriken syftar på en seriestripp i tidningen Homo, som utgavs under det sena 1960-talet.

Det speciella med seriefiguren Pianoläraren var att denne visserligen var heterosexuell, men samtidigt sexuellt avvikande: Han förförde sin kvinnliga (vuxna) elev – men också hennes mor!

Rosqvists poäng var att tidningen därmed inkluderade samtliga ”avvikande” sexuella inriktningar i gemenskapen, inte bara homosexualitet. Men i nummer fem av tidningen – som utkom 1969 – var serien försvunnen, vilket redaktionen kommenterade med orden: ”På allmän begäran kommer … detta serieuppslag helt att domineras av homosex.

Vi tar farväl av pianoläraren.” Det markerade en förändring i den homosexuella självuppfattningen: självuppfattningen om att vara ”homo” 1969 innebar inte längre att vara en del av ett allmänt sexuellt utanförskap (”sexuella avvikare” enligt 1960-talets språkbruk, eller ”queer” med 2000-talets dito). I stället eftersträvades homosexuell exklusivitet, skriver Rosqvist.

Till saken hör att Homo inledde ”en ny era i den svenska homopressens historia”, eftersom den var fristående från organisationen RFSL. I likhet med tidningen Revolt – mot sexuella fördomar betonade Homo betydelsen av att nå stora läsargrupper och att verka för en sexualpolitisk förändring av samhället. Därmed anknöt den till det samtida begreppet ”sexuell demokrati”, som analyseras i Glover–Marklunds text.

De sexuella historiska analyserna i Historisk Tidskrift leder till frågan om vad framtidens forskare kommer att lägga märke till i dagens samhälle. En omöjlig fråga att svara på – det var garanterat ingen som vaknade upp den 1 januari år 1500 och sade att ”oj, medeltiden slutar i dag”. Men vissa företeelser kan noteras.

Enligt en nyhetsartikel på Nationalencyklopedins webb ”uppger 17 procent av de vuxna internetanvändarna att de någon gång använder internet för att ta del av sexuellt innehåll”. Och då befinner sig ändå Sverige långt ner på listan i den internationella undersökning som NE refererar till (högst upp ligger Tjeckien och Kina).

Kanske ett intressant ämne för framtidens sexhistoriker – liksom förstås frågan varför detta temanummer kommer just år 2009. Vad säger det om oss, vår samtid och dagens syn på sexualitet?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut