En av favoritfördomarna om tyskarna är den tyska grundligheten. Den återfinns på långa områden, även inom den sköna litteraturen. Det har sina fördelar men också ibland begränsningar. Förenklat skulle man kunna säga att den tyska litteraturen efter andra världskriget varit präglad av några stora teman som man behandlat mycket utförligt. Utgångspunkten var ”timman noll” efter kriget och de författare som steg fram ur ruinerna i den så kallade Gruppe 47 kom att dominera den tyska litteraturen under resten av 1900-talet.
Det var män, ja nästan uteslutande män, som Heinrich Böll, Günter Grass, Martin Walser i väst som hörde till Gruppe 47, senare också Peter Schneider och i DDR var de största namnen Christa Wolf (visserligen kvinna) och Heiner Müller. Böckerna handlade om kriget, återuppbyggnaden och sextioåttarevolten med dess efterföljande terrorism. När Berlinmuren till slut föll, i år för tjugo år sedan, blev händelserna kring delningen och sammanfogandet av de båda tyska staterna nästa stora tema som kommit att dominera den litterära diskursen under de senaste decennierna på olika vis.
Frågan är om inte detta tema också nu nått sin fulländning i en roman av en av eftermuren – författarna, Uwe Tellkamp, född 1968, som nyligen publicerade mastodontromanen ”Der Turm” på prestigefyllda Suhrkamp.
Romanen utspelar sig i Dresden under åttiotalet, i en miljö som man skulle kunna kalla bildad medelklass, även om en sådan klass egentligen inte fanns i det realsocialistiska DDR. Här pågår ett intellektuellt liv som är både inkapslat i sig självt och som öppnar sig mot omvärlden i ett villaområde som fått den DDR-typiska patinan av brunkolssot, brist på färg och hålor i vägbanan.
Tre generationers människor och deras öden skildras, och runt omkring börjar tecknen på det imploderande systemet göra sig påminda, dock i olika takt på olika områden. Inom armén är det långt ifrån slut – där råder preussisk kommiss som alltid. På sjukhusen och i skolorna är det annorlunda. Där hamnar allt oftare den enskilda människan i valet att stanna eller begära utresa till Västtyskland. Och det litterära anspråket är skyhögt!
Så här kan det se ut:
”… där låg husen. Det verkade för honom som om de trängde ihop sig mot varandra, sökte skydd hos varandra på grund av något obestämt, ännu inte uträkningsbart, som kanske skulle träda fram ur mörkret – på samma sätt som ismånen gled upp ur Elbe för en stund sedan, när Christian blev stående på den folktomma bron och blickade ut över floden med sin tjocka yllehalsduk som mamma stickat virad runt öronen och kinderna mot den frostskarpa vinden.”
Jo, det är vackert och genomarbetat och ofta pompöst. Jag tror att den här romanen sannolikt är en av de viktigaste som skrivits om det sjunkande DDR. Men jag undrar om den berör så många fler än de närmast sörjande och drabbade i Tyskland. När Günter Grass publicerade sin stora återföreningsroman som på svenska hette ”En invecklad historia” sålde den i några hundra exemplar.
Mycket intressantare är att det nu börjar röra på sig i någon sorts litterär undervegetation på samma sätt som i så många andra europeiska länder. En allt starkare yngre feministisk litteratur hittar läsare, författare med invandrarbakgrund skildrar sina hemländer eller sitt liv i Tyskland. Det börjar utveckla sig ett minoriteternas myller också i den tyska litteraturen, som börjar utmana de grå männens dominans.
En av de argaste unga kvinnorna är Charlotte Roche, en programledare från bland annat ZDF (tyska TV 2), som är drygt 30 och som förra året debuterade med romanen ”Feuchtgebiete”. Boken har blivit en stor succé och utgavs i förra veckan på Wahlström & Widstrand med den svenska titeln ”Våtmarker”. Författaren intervjuades även av Annika Persson i DN Boklördag (9/5).
Den post-pubertala Helen Memel ligger på intensiven på sjukhuset Maria Hilf efter en olycka under intimrakning. I romanen får man följa hennes tankar om sitt promiskuösa liv och sexuella äventyrslusta, vilket i förstone kan verka emanciperat, något också språket och attityden aviserar. Hon låter stöddig som en kvinnlig Holden Caulfield i ”Räddaren i nöden”. Men det griper tag och ganska snart är det inte den tuffa bruden som syns utan en mycket ung kvinna som slits mellan sitt fullvuxna driftliv och sina fåfänga försök att laga sin trasiga värld, genom att försöka återförena föräldrarna som skilt sig på ett för Helen traumatiskt vis.
Med psykoanalytiska termer skulle man möjligen kunna säga att föräldrarnas skilsmässa fått Helen att regrediera till en ”anal” fas, då en stor del av fantasierna och minnena från de sexuella erfarenheter som hon har under sjukhusvistelsen har en sådan anstrykning. Helen pillar även bort skorporna på sina självförvållade sår så att det börjar blöda igen, allt för att förlänga sjukhusvistelsen och få föräldrarna att mötas och försonas i hennes sjukhusrum. En strategi som förstås inte lyckas.
Lyckad är däremot denna litterära debut och Charlotte Roches sätt att gestalta Helen etablerar en ny röst i den tyska litteraturen.
En annan, ännu yngre kvinnlig debutant är Julia Zange (född 1983), som med sin uppmärksammade bok ”Die Anstalt der besseren Mädchen” (Anstalten för bättre flickor), får mig att tänka att detta verkligen är en skildring från 2000-talets första generation.
Efterkrigstidens ruinlitteratur, svält och sammanbitet kämpande med en historia att skämmas över och en framtid att frukta är spårlöst borta. I denna Berlinskildring finns inte ens skuggan av den gamla muren kvar. Miljön är köpgallerior, lyxkrogar och rakt igenom estetiserade människor vars kärna är yta.
Loretta bor ihop med Malte. De är båda i tjugofemårsåldern och Malte är en pedantisk estet som skapar de ekonomiska förutsättningarna för deras hippa bohemliv. Malte styr och ställer även med Loretta så till den milda grad att han måste skriva att-göra-listor som hon sedan måste följa när han gått till jobbet. När de oplanerat får en dotter tilltar de patriarkala ambitionerna hos Malte, och Loretta flyr ut till landet och landar i ett läger för feministiska kvinnor, där det aldrig riktigt framgår om det i själva verket är en dokusåpa eller någon typ av terapianstalt för kvinnor som tappat framtidstron. Loretta står inte ut, och återvänder efter en tid till Malte och en sorts kvävande trygghet.
Om Charlotte Roche är bitande sarkastisk så är Julia Zange mer lekfullt ironisk. Det som verkar metaforiskt är i själva verket krass, men ytlig verklighet:
”Svanarna plockar persilja ur varandras fjädrar och när en av dem dyker ned under vattenytan fastnar ett diadem av lysande forellkaviar på det smala huvudet. Någon måste ha slängt buffédekorationen i dammen.”
En av de mera framgångsrika yngre manliga författarna är Daniel Kehlmann (1975) som gjorde världssuccé med romanen ”Mätningen av världen” för ett par år sedan. Den handlade om filosoferna Humboldt och Gauss och hur deras vägar korsades. I hans nya roman ”Ruhm. Ein Roman in neun Geschichten” (ung. ”Ryktbarhet. En roman i nio berättelser”) träffar ett flertal av de nio personer som var och en har sin egen historia i denna bästsäljare på varandra på oväntade vis. Intrigerna drar i gång när en IT-tekniker plötsligt råkar få samma mobilnummer som en kändis. Efter ett tag kan han inte låta bli att spela med när den ena intressanta personen efter den andra hör av sig. Så sätts bollen i rullning och därmed inleds ett antal förvecklingar som blir ett spännande läggspel.
Författaren sätter ljuset på en av samtidens risker, den mobila nåbarhetens gissel, samt de risker det medför att många människor i dag lever halva sitt liv genom mobiltelefonen. Ett felriktat sms kan få de mest oväntade följder, en raderad elektronisk kalender eller kontaktlista kan skapa en oreda som det tar veckor att ordna upp. Det är inte romanens huvudärende, men lyfter på ett liknande sätt som Roche och Zange upp den tyska litteraturen ur krigsskuggan och gåspennemiljöerna.
Slutligen kan man säga att också invandrare nu lyckas slå igenom som berättare på tyska.
En av de mest uppburna författarna är Rafik Schami, som kom från Syrien på sjuttiotalet. Han är nu etablerad och bland annat medlem i Bayerns konstakademi. För ett par år sedan utgavs hans underbara Romeo och Julia-historia ”Kärlekens dunkla sida”, så det var med stor entusiasm jag tog mig an hans nya roman ”Das Geheimnis des Kalligraphen” (Kalligrafens hemlighet).
Denna roman utspelar sig som den förra i Damaskus och handlar om den äregirige kalligrafen Hamid Farsi, som äger en mycket framgångsrik bildbyrå och producerar kalligrafiska konstverk på banderoller, brev, tavlor och liknande. Han drabbas snart av en sorts hybris och bestämmer sig för att starta en kalligrafiskola för att reformera hela det arabiska språket. Men eftersom Muhammeds arabiska från Koranen betraktas som helig på många håll i arabvärlden får Farsi snart mäktiga fiender. När sedan hustrun Nura rymmer med en av hans anställda faller världen samman för Farsi och vägen mot undergången är smärtsam.
På många sätt tycker jag att det nu finns skäl att säga att den tyska litteraturen, snart 65 år efter andra världskrigets slut och i år 20 år efter murens fall, tagit sig ur skuggan från sin historia. Tyskland har blivit ett mera ”normalt” land bland andra i Europa, om än med en helt onormal historia som inte får och inte heller kommer att glömmas.
Litteraturen är en bra värdemätare för det.