Att kristendomen började som en judisk sekt är obestridligt. Jesus var jude, liksom hans lärjungar, liksom hans främste apostel Paulus. Jesus sista måltid var en judisk påskmåltid. Paulus predikade i judiska synagogor, skrev brev till judiska församlingar, upprätthöll själv den judiska lagen och var övertygad om att Jesus Kristus var fullbordandet av judiska profetior.
Att operera bort det judiska arvet ur kristendomen förutsätter följaktligen en massaker på kristendomens urkunder; censureringen och revideringen av Nya testamentet, annulleringen av Gamla testamentet och ogiltigförklaringen av den judiska berättelse som en gång gav profetisk kraft och messiansk innebörd åt Kristusgestalten.
Operationen har icke desto mindre övervägts och påbörjats, senast av den inflytelserika trosrörelse inom den tyska protestantiska kyrkan, Glaubensbewegung Deutsche Christen, som på trettiotalet slöt upp bakom nazismen, och som förutom att försöka göra Jesus till arier också försökte skriva om Bergspredikan i en mera ”arisk” anda; salig är inte längre den sörjande och saktmodige (Matteus 5:4–5) utan den som ”bär sina lidanden som en man”.
I sin bok ”The Aryan Jesus” (ur vilken exemplet ovan är hämtat) visar den amerikanska religionsforskaren Susannah Heschel vilka långtgående och ofta rent absurda ingrepp som ansågs nödvändiga och tillåtna för att rensa ut ”judendomen” (och ”judarna”) ur kristendomen, liksom hur spridd entusiasmen för en sådan rensningsoperation tidvis var bland Tredje rikets protestantiska präster, liksom hur nära sambandet var mellan utrensningen av judendomen ur kristendomen och utrensningen av judarna ur samhället.
Detta sätt att se på förhållandet mellan judendom och kristendom, som två fundamentalt oförenliga, ömsesidigt uteslutande (antitetiska) trossystem, är på intet sätt nytt. Innan de kristna församlingarna runt Medelhavet hade hunnit konsolidera sig i en gemensam kyrka, och det fortfarande stod öppet på vilka kanoniska texter kristendomen skulle vila och hur dessa texter skulle läsas och tolkas, fanns det riktningar som hävdade att de judiska skrifterna saknade allt värde för förståelsen av Kristus.
Till de kristna sekter som på detta sätt ville bryta alla band med judarna hörde manikéerna. Manikéerna (efter sin grundare Mani, 200-talet e Kr) ansåg att judarnas Gud var en ond Gud som omöjligen kunde vara far till Kristus. Manikéerna hade förvisso inget till övers för judarna men deras eld var framför allt riktad mot den framväxande apostoliska kyrka som hävdade att det gamla testamentet hade förebådat det nya och att kristendomen därför måste omfatta bådadera. Idén att förkasta den judiska Bibeln klassades snart som kätteri och kristendomen band sig vid judendomen i en olöslig konflikt mellan samhörighet och förnekelse.
Var kristendomens berättelse sann, kunde inte judendomens vara det. Om de kristna hade rätt måste judarna ha fel. Och om judarna envisades med att ha fel hade kristendomen ett problem: Vad göra med judarna?
En av dem som tog sig an problemet var Augustinus (354–430). Från att som ung ha delat manikéernas syn på judarna och deras Gud (klipp alla band!) kom han senare i livet att inta en motsatt position eftersom han med tiden kom att uppfatta förståelsen av den judiska Bibeln som en förutsättning för förståelsen av Kristus. Han kom därmed också att betrakta judarnas fortsatta existens som en gudomlig skickelse.
Om Augustinus väg från den ena positionen till den andra har den amerikanska författaren och teologen Paula Fredriksen skrivit en bok som i sista hand ställer frågan om en mindre antagonistisk kristen syn på judarna och judendomen hade varit teologiskt och historiskt möjlig.
Inte så att Augustinus på något sätt sympatiserade med judarna. Tvärtom levererade han under sin karriär ett flertal antijudiska predikningar där han snarast skärpte de redan skarpt antijudiska avsnitten i framför allt Johannesevangeliet; judarna som djävulens barn, judarna som Gudsmördare, judarna som stenhjärtade, halsstarriga, blinda, onda. Där evangelierna skriver ”fariséerna” eller ”prästerna” tvekar inte Augustinus att skriva ”judarna”.
Samtidigt ägnar han större delen av sitt liv åt att få ihop kristendomens berättelse; få ihop de judiska profetiorna med den kristna uppfyllelsen – och han får inte ihop det utan judarna. Om den kristna berättelsen är sann måste den judiska berättelsen också vara det, eftersom den Gud som uppenbarar Lagen för Moses är samma Gud som föder Kristus till världen. Det måste följaktligen finnas en gudomlig mening också med judarnas Lag, ja även med judarnas sätt att uppfylla Lagen. Bibelns sanningar må vara andliga och eviga, påpekar Augustinus, men berättelserna som gestaltar dem är ”köttsliga” och tidspräglade: ”Handlingarna och ljuden förgår, men deras verkan består och den andliga gåva de kommunicerar är evig.”
Det är denna historiska förståelse av de bibliska texterna som enligt Fredriksen leder Augustinus till slutsatsen att judarnas fortsatta existens är ”ett mirakel att stort förundras över”, revera multum mirabile. Judarna lever vidare därför att Gud vill att de ska leva vidare, gudomligt blindgjorda för den kristna uppenbarelsen, gudomligt förskingrade över världen, gudomligt tilldelade uppgiften att med sin fortsatta existens vittna om kristendomens profetiska sanning.
Det är knappast någon avundsvärd position som Augustinus därmed försätter judarna i; evigt fastkedjade i rollen som Guds utvalda förlorare, föraktade men fördragna, avskydda men beskyddade. Enbart i ljuset av vad som komma skall, tvångsdopen, förföljelserna, fördrivningarna och Förintelsen, kan Fredriksen rimligen rubricera detta som ”ett kristet försvar för judarna och judendomen”.
Det är förvisso sant att Augustinus i framför allt sin polemik mot manikéerna, ”Contra Faustum”, levererar ett retoriskt kraftfullt försvar för judarnas roll som Guds redskap, men det är också sant att han på intet sätt besvarar den därmed uppkomna frågan: Om judarna ska betraktas som Guds redskap, hur kan de då ställas till svars för Guds död? I Augustinus kristna försvar av judarna finns inget försvar mot det kristna judeföraktet, bara mot impulsen att låta föraktet övergå i dödande. ”Döda dem inte – då kan mitt folk glömma”, är Augustinus bibliska nyckelvers (Psaltaren 59:12).
Fredriksens försvar för Augustinus tvetalan om judarna är att det som komma skall ännu är honom otänkbart. I Augustinus romerska värld är judarna ännu fullvärdiga medborgare, innehar politiska ämbeten, äger jord, är lagligen skyddade och fysiskt ohotade. Hans judar är ”retoriska” judar i en inomkristen teologisk polemik, inte verkliga judar i ett pågående historiskt drama.
Paula Fredriksen antyder att det i Augustinus teologi likväl finns ett embryo till en mindre antagonistisk kristen syn på judarna än den som snart ska bli förhärskande. Men snarare är det nog så, som Jesper Svartvik påpekar i sin studie ”Bibeltolkningens bakgator”, att det är just Augustinus som låser fast kristendomen i dess position av teologiskt förakt gentemot judarna, och judendomen i dess position av teologisk underordning gentemot kristendomen. En kristendom som vill bryta dessa positioner måste därför utveckla vad han kallar en deuteroaugustinsk syn på judarna; att se judarnas fortsatta existens inte som resultatet av en gudomlig bestraffning utan som ett uttryck för Guds ”omsorg, kärlek och trofasthet”.
Mot en sådan teologi verkar det faktum att kristendomen och judendomen förblir inskrivna i varandras berättelser, att judendomens skrifter också är kristendomens och att kristendomen fortsatt gör anspråk på att vara uppfyllelsen av judiska messianska profetior.
I perspektivet av de konsekvenser som detta historiskt haft för relationen mellan kristna och judar hade det kanske varit bättre för judarna om de kristna riktningar som i begynnelsen ville rensa ut det judiska arvet ur kristendomen hade segrat och judarna hade fått behålla sina skrifter och sina profeter och sin Gud för sig själva. Frågan är förstås vad det då hade blivit av kristendomen.