”Själva kulturen har inget att sälja”, skrev författarförbundets ordförande Mats Söderlund nyligen i en kritisk kommentar till Kulturutredningen (AB 17/3). ”För det är inte böckerna vi säljer, pärmarna med papper och trycksvärta, inte ens tiden på scenen, eller dvd-skivan eller mp3-filen eller digitalboxen. Det kulturen skapar finns inte till salu, kan inte beskrivas, eller fångas eller ens efterfrågas.”
Efter denna idealistiska bild tog sig artikeln en mer pekuniär vändning: Söderlund krävde stärkt upphovsrätt, stärkt trygghetssystem och två färska miljarder till kulturskaparna och kulturinstitutionerna.
En månad senare förde Niklas Rådström ett snarlikt resonemang i två stora artiklar på den här sidan (28–29/4). Precis som Söderlund kritiserade han Kulturutredningen för att sitta fast i ett marknadsekonomiskt perspektiv, okänsligt för konstens egen logik. ”Det essentiella i konsten låter sig aldrig helt infångas av ett sådant [marknadsinriktat] synsätt”, hävdade han. Frågan är bara om hans eget bruk av det lilla ordet ”värde” (t ex när han talade om vikten av att värdesätta gåvoutbyte, eller att kulturens kompetens undervärderas) inte vittnar om exakt den kapitalistiska logik han värjde sig mot.
Kristina Lundblad, doktorand i bokhistoria i Lund, levererar inte bara det svar Söderlunds och Rådströms idealistiska resonemang kallar på, utan pekar också ut den historiska tradition ur vilken det härstammar: ”Det kategoriska tänkandets antingen eller som ställde estetiken och ekonomin mot varandra speglar i grund och botten samma föreställda dikotomi mellan materialitet och immaterialitet som odlas i allehanda religiösa föreställningsvärldar. Liksom man i dessa ständigt strävat efter själens frigörande från kroppen, försökte man i den process där ekonomi och estetik skulle separeras rädda Konsten från den förmodat låga materialiteten genom att koppla Konsten till kontemplation och en intresselös attityd. Men materialitet är en del av den mänskliga ontologin, inte bara för att vi är gjorda av materia, utan framför allt för att vi ingenting kan företa oss utan materiella föremål och att separera det mänskliga subjektet från den materiella världen – innehållet från formen – är en omöjlighet.”
Citatet är hämtat ur den nyutgivna antologin ”Litteraturens värden” som skär rakt in i den problematik Söderlund och Rådström är upptagna av: Är litteraturen som Söderlund hävdade ett värde i sig självt, ett självändamål, eller har den ett värde – eller kanske flera – bara i den mån den är nyttig för olika människor i dess närhet? Det är en ambitiös antologi som blandar nyskrivna artiklar av forskare vid Lunds universitet, med översättningar av internationella auktoriteter. Man kan ha invändningar mot en del bidrag – några av de svenska texterna har en väldigt lös koppling till frågan om värde, det översatta materialet är över lag något ålderstiget, och att ge ut ett kapitel ur Pierre Bourdieus ”Konstens regler” på nytt känns inte så piggt – men helheten är befriande oprogrammatisk. Redaktören Anders Mortensen verkar medvetet ha sökt upp texter som intar olika positioner, med följd att ämnets komplexitet framträder genom bidragens motstridighet.
En grundfråga är förstås vad ordet värde egentligen står för. Några artiklar söker svaret i det historiska skifte på 1700-talet när ekonomi och estetik gick skilda vägar, eller snarare uppstod ur samma moralfilosofi. En viktig figur i det avseendet är David Hume (som finns representerad med en kort text) som försökte lämna de metafysiska spekulationerna därhän genom att sätta den mänskliga erfarenheten i centrum.
Om Hume i det avseendet markerar estetikens uppkomst (även om man på den punkten också måste ta hänsyn till den tyska tradition som är lite undanskymd i ”Litteraturens värden”), så uppstår ungefär samtidigt den politiska ekonomin – det centrala namnet här är Adam Smith – som en egen diskurs. Njutning och nytta skils åt, konst och ekonomi uppstår som två åtskilda sfärer, med var sin begärsmodell och var sitt begrepp om värde.
Vilken av sfärerna man än betraktar kan man som Barbara Herrnstein Smith argumentera för att ”värde” sedan dess betecknar något grundläggande i vårt sätt att tänka. Problemet, menar hon, är att värde på estetikens område i regel uppfattas som något som ett visst föremål har, när det i själva verket alstras och upprätthålls genom en viss praktik. Det går att driva den tanken längre – Bourdieus sociologiska perspektiv är ett välkänt exempel. Enligt honom skapas konstens värde i en samhällelig kontext, på ett visst ”fält”; det finns där alltså inte som ett ontologiskt faktum inherent i verket. ”Även om nittonhundratalets konstälskare uppfattar sin blick som en gåva av naturen, är den en historisk produkt.”
Förtjänsten med det synsättet är att det riktar uppmärksamheten mot maktförhållandena i all kulturell värdering. Samtidigt är det något trivialt – kanske rent av reaktionärt – över Bourdieus avslöjanden. Att en viss egenskap är socialt konstituerad innebär ju, som Lundafilosofen David Brax skriver, inte att den inte finns. Att ett visst objekt har ett estetiskt värde undermineras inte av att det är förmedlat genom subjekt och institutioner – ”också deras existens är objektivt specificerbar”. Det är en poäng som ges historiskt djup av Mary Poovey, som hävdar att 1700-talets skilsmässa mellan estetik och ekonomi aldrig fullbordades, vilket fortsätter att prägla vårt sätt att tänka litteratur. Å ena sidan, konstaterar hon, skulle det ”vara dåraktigt att låtsas att man kunde önska bort den diskursiva uppdelningen. Men det är lika kortsynt att bara acceptera denna uppdelning som naturlig.”
I förlängningen av den iakttagelsen ligger en radikal poäng: medan Bourdieus förment omstörtande teori – allt som finns är olika samhällsklasser med sina respektive värderingar – bara cementerar de smakhierarkier den pekar ut, säger Poovey att diskursernas ordning, och därmed även samhället, kan förändras. För att den möjligheten ska uppdagas krävs det att man kan inta två perspektiv samtidigt, och det är möjligen det boken saknar: de flesta av skribenterna intar, aningen fyrkantigt, den ena eller andra positionen. Vad som saknas är en insikt om dialektiken mellan det subjektiva och det objektiva i värdediskursen: att litteraturen är intressant just för att den utgör en objektifiering av subjektiva erfarenheter; och omvänt, att våra subjektiva värderingar är svar på objektiva omständigheter. Om man intar en receptionsorienterad eller en verkcentrerad hållning kan så sett göra detsamma – det viktiga är att man ser hur det ena ofrånkomligen är förmedlat genom det andra.
Överfört på Rådström och Söderlund så innebär det att de naturligtvis har rätt – konst kan inte fångas i ekonomiska kalkyler – men bara om man samtidigt understryker det motsatta förhållandet: all konst är indragen i samma fetischering som allt annat i denna kapitalistiska tillvaro. Det är i den dubbelheten konstens potentiella kraft ligger. Det är också den dubbelheten som gör att det behövs en stat som sörjer för dess existens. Konsten är värdelös, i positiv bemärkelse, samtidigt som också den har ett pris och därmed alltid är förgänglig.
Mot den bakgrunden hade det varit välkommet om boken hade berört den pågående striden om upphovsrätt och fildelning. För är det inte själva varuformen som bryts ner i ned- och uppladdandet av film och musik? (Så sett är det paradoxalt att de som hävdar att konsten varken kan fångas eller säljas kämpar för en stärkt upphovsrätt.) Kanske står vi i dag inför en tekniskt initierad förändring som gör att litteraturens värden – eller kulturens värden i stort – är på väg att förvandlas. ”Litteraturens värden” är inte boken som ställer de nya frågorna, däremot ger den en bra överblick över de gamla. Det är gott nog.