Ett norskt flygbolag kom för ett tag sedan på att man skulle smycka sina plan med nationalklenoder som Grieg, Nansen och Undset. Fotografierna kompletterades stolt med orden ”Real Norwegian”. Företaget ville uppmärksamma kända personer som sprängt gränser och utmanat det etablerade. Man flyger därför runt med ikoniska ambassadörer för norskhet på stjärtfenan. Idén säger något om en otvungen lust att sprida en kulturell kanon. I grannlandet har man ju en tradition som handlar om att värna sina dyra namn. Men skulle någon föreslå att inkludera Knut Hamsun i denna krets? Nej, jag tror inte det.
Språket har bevarat sin lyskraft. Böckerna är klassiker som läses. Men Norge har fortfarande problem med Hamsun. I huvudstaden finns ingen Knut Hamsuns vei, ingen Hamsungate. Lokalsektionen av Hamsunsällskapet i Oslo föreslog för lite sedan att den röriga plattan framför centralstationen borde döpas om till Knut Hamsuns plass. Men propån röstades ned av kommunen. Det andra världskriget är inte glömt och att låta landssvikaren ge namn åt en offentlig plats ansågs opassande, närmast moraliskt felaktigt. Det finns ju fortfarande människor kvar som minns vad Hamsun hade för sig.
I år är det 150 år sedan Hamsun föddes. Jubileumsåret uppmärksammas, ja firas på en rad olika sätt i Norge. Ett imponerande program har presenterats. För här tar man god hand om sina stora författare, även om de som Hamsun både intresserar och irriterar.
Det är nästan ingen ände på haussen. Gyldendal Norsk Forlag presenterar senare i år en ordentligt utvidgad, auktoriserad och kommenterad version av den samlade produktionen i hela 27 band. Hans dramer kommer att sättas upp och man planerar att visa de filmatiseringar som gjorts av romanerna under åren. Och seminarier, debatter och utställningar om liv och verk vill fånga den sammansatte författaren. Årets verkliga clou infaller i augusti. Då invigs ett Hamsuncenter ritat av den amerikanske stjärnarkitekten Steven Holl, bland annat känd som mannen bakom Kiasma – museet för nutidskonst i Helsingfors. Platsen är Hamarøy, Hamsuns födelseplats vid Vestfjorden mellan Bodö och Narvik. Här fångas något av diktarens egen karaktär. En uppseendeväckande skepnad kombineras med traditionella uttryck. Huskroppen liknar ett torn. Fasaden i tjärat trä med sin mörka färg och grova struktur för tanken till en gammaldags stavkyrka. Ett platt stråtak är pricken över i.
Han beundras av Paul Auster, liksom av Göran Persson. I minst ett halvt sekel har man talat om honom som en föregångare till modernismen. Och han har jämförts med namn som Franz Kafka och Thomas Mann. Men så är det detta med mannens rykte. Organisationen bakom Hamsunåret gör en poäng av att vilja rehabilitera författaren. Men det är tveksamt om man kommer att lyckas.
En pejling av läget under jubileet visar att det firas i stor stil även om det finns ett trauma som fortfarande gör sig påmint. Att Hamsun ställde sig på tyskarnas sida under kriget är ett faktum som skaver. Om han ändå hade dött i tid! Om han lämnat livet innan kriget bröt ut hade hans eftermäle kunnat räddas. Han hade betraktats som en nyskapande diktare med reaktionära åsikter. Men han stod kvar. Med förakt för sitt eget bästa vägrade han agera vindflöjel.
Hamsun var ingen angivare och profiterade inte ekonomiskt på kriget. I stället utnyttjade han sin roll som offentlig person för att tjäna politiska syften. Det engelskhat som pyrt sedan han i barndomens Nordland träffade på arroganta turistlorder blossade nu upp i intensifierad form. Han hyllade ungdomen av princip. Den unga nationen Tyskland hade framtiden för sig till skillnad från det gamla England. Om tyskarna vann kunde Norge räkna med en förmånlig ställning i det stortyska riket. Han bar ett solkors på kavajslaget. Artiklar och upprop till stöd för Tyskland och NS lämnade skrivarstugan. Direkta uppmaningar riktades till de norska soldater han ansåg vara chanslösa: kasta bössan och gå hem!
Sedan gjorde han sig alldeles omöjlig genom att ge sin Nobelprismedalj från 1920 till propagandaminister Goebbels. Och när allt var över skrev han en hyllande nekrolog till führerns ära. I reaktionerna blandades avsky med spekulationer om hur det egentligen var ställt med hans mentala hälsa. Till författarskapets mytologi hör berättelsen om hur folk kastade sina exemplar av Pan och Markens gröda över gjutjärnstaketet till hemmet Nørholm. Det officiella Norge frågade sig: vad ska vi göra med Hamsun? En hel del nationell prestige stod på spel. Han var ju diktarhövdingen. Han var ju den diktare som trollat fram den poetiska glansen i naturen och i människorna.
Efter kriget utgjorde Hamsun tillsammans med riksförrädaren Vidkun Quisling och Gestapoagenten Henry Oliver Rinnan ett svekets triumvirat i historieskrivningen om den norska hemmafronten. De två sistnämnda avrättades på grund av sina grova brott. De kunde hållas personligt ansvariga för spillandet av åtskilliga människoliv.
Med Hamsun var det krångligare. För man skjuter ju inte Nobelpristagare. En process inleddes. Man ville gå till botten med allt. Man snokade runt i privatlivet på ett förödmjukande sätt. Till slut dömdes han för medlemskapet i NS. Fast ännu var sista ordet inte sagt.
Hamsun förberedde sin sorti under den tid han satt internerad och avslutade sitt författarskap 1949 med den fiktionaliserade självbiografin På igenvuxna stigar. Boken är en briljant rökridå och blev ett sätt för Hamsun att återskapa sin värdighet som diktare och människa. För han var diktare i första hand. Skrivandet var det enda i livet han aldrig sjabblade med.
I dag har motviljan mildrats.Det är relationen mellan liv och dikt som är den öppna frågan. Vilka samband finns mellan hans vandel och den litteratur som gjorde honom världsberömd? Är hans böcker nazistisk litteratur på grund av de politiska sympatierna? Eller är den frågan fel ställd – bör man skilja på den litteräre och den politiske Hamsun?
I diskussionerna sammanflätas ämnen som konstnärligt ansvar, samhällelig repression och frågan om mänsklig försoning. Etik, estetik och ideologi blandas till en explosiv cocktail. Hur kunde han? Hur kunde en författare som så mästerligt skrev om kärleken till naturen och som solidariskt skildrade romantiska dropouts fjärran från nationalsocialismens idealtyper identifiera sig med samma ideologi? Hur kunde Hamsun som i sitt verk gett plats åt livets mångfald, människans fredliga vardagssysslor – fåravel, fiskhantering och brytandet av jordbruksland – associera sig med brutalitetens och människoföraktets idélära?
Man har talat om en samstämmighet mellan böckernas förtrollande kraft och den bruna läran. Tesen om nervtrådar mellan texternas svartblänkande magnetism och det tredje rikets människosyn lanserades av kritiker redan på 30-talet. Men tonläget i de skönlitterära texterna är inte demagogiskt, snarare ömsint eller laddat med en skruvad ironi. Och den allvarlige Hamsun visar sig ha humor. Kanske var hans vägval en fråga om naivitet. Det tankespåret går ut på att han blev frestad av mörkerkrafterna därför att han var världsfrånvänd, oförmögen att navigera utanför den konstnärliga sfären. Samtidigt var han själv en förförare; det är lätt att känna sig bergtagen av hans prosa.
I Norge har man stött och blött författaren i en omfattning som är svår att riktigt förstå. Åtminstone för oss svenskar som har betydligt längre till kriget. Vi har ju ingen att jämföra med. I debatten vill man antingen fria eller fälla Hamsun retrospektivt. De två lägren skyller varandra för historielöshet, för att vilja släta över det oförlåtliga, respektive bristande försoningsvilja. Såren vill inte läka. Allt medan en fråga förblir obesvarad – vem har egentligen rätt att förlåta?
Ja, vad ska vi göra med Hamsun? Han var allmogeman och aristokrat, modernist och bakåtsträvare, salongslejon och skogstillbedjare. Både en finstämd tecknare av psykologiska nyanser och en grov föraktare av turistvärdar, schweizare och svarta. Nej, Hamsun går inte ihop. Att lägga samman bitarna till en helhetsbild låter sig inte göras. Berättelsen om honom är en mosaik som förblir ofullbordad. Lakunerna gör det hela intressant. Och en god historia är det.