En av de saker jag börjat inbilla mig på senare år är att de skarpaste mediekritikerna inte är de postmoderna, istället hittar man dem i modernitetens början. De som iakttog massmediesamhället när det höll på att ta form visar sig ofta ha förvånansvärt insiktsfulla saker att säga, saker som är minst lika relevanta i dag. Österrikaren Karl Kraus (1874-1936) brukar beskrivas som satiriker, men det vore bättre att tänka sig honom som en av 1900-talets skarpaste mediekritiker. Hans idéer om reklam, språk, media och krig borde göra honom högaktuell för vår tid. Tankegångar vi förknippar med Baudrillard eller McLuhan utvecklade han redan i 1910-talets Wien (se min tidigare Essä "Språket som vapen" på dn.se).
Och man kan förstås gå ännu länge tillbaka. Ta bara ett begrepp vi handskas med dagligen när vi pratar om media, utan att tycka att det är något konstigt med det, nämligen "publiken". De som såg det här begreppet växa fram - och allt det underförstådda tankegods som hänger samman med det - var inte lika beredda att acceptera det.
"Somliga talar om publiken som om den vore någon man hade ätit middag med på Hotel de Saxe under mässan i Leipzig. Vem är denna publik? Publik är inte alls något ting, utan en tanke, ett postulat, som kyrka." Vem har sagt det? Friedrich Schlegel, och det kunde han säga redan 1797. Han genomskådade idén om masspubliken bättre än vi gör i dag, tvåhundra år senare. Med andra ord: publiken finns inte. Vi talar om publiken som om den var en person, men "publiken" är en abstraktion, på samma sätt som "nationen".
Det är naturligtvis inte konstigt att vi, i ett samhälle som vårt, behöver använda just den abstraktionen så ofta, men vi ska vara vaksamma på hur vi använder den. Abstraktioner vill ingenting, men det är ofta bekvämt att låtsas som om de gjorde det. Säger vi "publiken vill" kunde vi lika gärna säga "framtiden vill", eller "litteraturen vill". Publiken glider lätt över från att vara en nödvändig abstraktion till att bli något annat: ett väsen med en egen vilja, och snart använder vi den bästa delen av vår inlevelseförmåga för att gissa oss till denna vilja, så att vi kan anpassa oss efter den.
Femtio år efter Schlegel hittar vi en annan mediekritiker värd att upptäcka. Han är redan bekant för oss, fast vi inte är vana att tänka på honom just som mediekritiker, och det är Søren Kierkegaard. Han var fullständigt klar över den speciella dynamik som uppstår mellan ett massmedium och dess publik, ett ömsesidigt, ansvarslöst utnyttjande och beroende. Han har beskrivit det bättre än kanske någon annan i artikeln "En literair Anmeldelse" från 1846. Artikeln börjar som en recension, men sväller ut till en mediekritisk Essä som borde läsas på nytt. Mitt i den hittar man ett stycke som kunde haft rubriken "Medier: så funkar de". I en något förkortad översättning lyder det så här:
"Alla som har läst antikens författare vet hur mycket en kejsare kunde hitta på för att fördriva tiden. På samma sätt håller sig allmänheten med hund för nöjes skull. Denna hund är föraktet mot litteraturen. Visar sig nu någon vara bättre, kanske rent av utmärkt, hetsas hunden på honom och det roliga börjar. Den ilskna hunden biter honom i rockskörten och tillåter sig alla slags ouppfostrade fräckheter, tills allmänheten tröttnar på det och säger: nu kan det vara nog. Den bättre, den starkare har blivit misshandlad, och hunden, ja, den förblir en hund, som allmänheten själv föraktar. Och allmänheten går fri från skuld, för den har ju inte gjort något, det var ju hunden, liksom man säger till barn: det var katten. Allmänheten är utan skuld, för det är ju egentligen inte den som äger hunden, de prenumererar bara på den, de hetsade den heller inte direkt på mannen, de visslade inte ens på den; om det blev rättegång skulle allmänheten säga: hunden är inte vår, det där är en herrelös hund. Och om hunden fångades in och skickades till veterinärhögskolan för att avlivas skulle allmänheten bara säga: det var verkligen på tiden att de slog ihjäl den där folkilskna hunden, det tycker vi alla - till och med prenumeranterna."
Vad är det som händer när ett massmedium växer fram? Samtidigt med det första massmediet, dagstidningen, uppstår något som Kierkegaard kallar Publikum, och som inte bara bör översättas med publik. Publikum är allmänheten, den underförstådda allmänna meningen. Publikum är inte summan av alla verkliga, levande människors åsikter, inte ett folk, inte en generation, inte samtiden, inte några bestämda människor, säger Kierkegaard, utan något annat. Han beskriver Publikum som en fantom, en ohygglig abstraktion, ett bländverk, ett alltomfattande Något som är Intet, en hägring. Publikum är många och samtidigt ingen.
Vem som helst, till och med en full sjöman, kan tillhöra Publikum några timmar om dagen, säger Kierkegaard, "nämligen de timmar när han inte är någonting alls", för när han är sig själv hör han inte dit. 1846 har denna abstraktion redan blivit mäktigare än en armé, inser Kierkegaard, samtidigt som den inte kan ställas till svars för någonting. Den viktigaste delen av våra liv försiggår inte längre i staden, utan i denna mentala hägring som har uppstått ovanför staden. Det som skiljer den moderna tiden från tidigare epoker, säger Kierkegaard, är att vi inte bara anpassar oss efter mer eller mindre mäktiga grupper av andra människor, utan att alla har börjat anpassa sig efter denna abstraktion, efter ett spöke.
Människan har en enorm begåvning för att känna av detta slags underförstådda allmänna meningar. När vi pratar om sådant vi är bekanta med från media, Sarah Palin eller tillsatser i maten, vet vi exakt vilket tonfall den allmänna meningen föreskriver i varje fråga. Vi härmar inte detta tonfall rakt av, istället lägger vi oss gärna en liten bit vid sidan av det, på ett noga avvägt ironiskt avstånd. På så sätt uppstår ett speciellt, skiktat tonfall, med flera lager av underförstådda meningar. Man säger "ja, hon är ju alltid väldigt intressant" med en perfekt avvägd underton av "men man orkar ju inte läsa henne". När vi gör detta tror vi hela tiden att det någonstans finns en majoritet som förkroppsligar de åsikter som vi andra bara förhåller oss till, lagom distanserat, men Kierkegaards Publikum är ingen majoritet, den som vill fånga Publikum kunde lika gärna försöka gripa om en regnbåge.
Vad händer när alla anpassar sig efter en inbillad majoritet? Resultatet blir en stor nivellering, enligt Kierkegaard: allt sänks till en nivå lagom långt under medelmåttan, men inte i förhållande till några verkliga människor, utan i förhållande till denna abstraktion, den allmänna meningen, som själv är ingenting. Den allmänna meningen blir en norm, en linje mot vilken allting mäts. Utifrån denna norm bedömer vi vad som är för svårt, vad som är spännande eller löjligt. Vad som är normalt.
Den abstraktion som individerna skapar tillsammans hjälper dem inte, fortsätter Kierkegaard, istället blir effekten den motsatta, den stöter dem ifrån sig. "Trots att ingen majoritet någonsin har varit så säker på att behålla rätten och segern på sin sida som Publikum är detta en klen tröst för den enskilda individen, för Publikum är en fantom, som inte tillåter något personligt närmande."
Karaktäristiskt för medierna är den missunnsamhet de utvecklar. Allt som avviker från Publikums genomsnittsnivå drabbas av denna missunnsamhet, skriver Kierkegaard, men det som får mig att öppna ögonen är det som kommer sedan: hans beskrivning av hur missunnsamheten försvarar sig genom att hela tiden tillskriva sig själv olika motiv, allt efter omständigheterna. Den vill vinna status och bli respektabel, samtidigt som den försöker förekomma kritik genom att ständigt erkänna sin egen litenhet. I en formulering som påminner om Hjalmar Söderbergs aforism om den själsliga ekonomin ("man vill bli älskad, i brist därpå beundrad ") beskriver han dessa skiftande motiveringars dans runt ett tomrum, och inget kunde vara en mer träffande bild av vår egen tid.
Missunnsamheten vill framstå som humor, och om den ser att det misslyckas vill den framstå som en kittlande förolämpning, och om det slår fel förklarar den att den var menad som satir, som man ju ska ta på allvar, eftersom satir i grunden har ett moraliskt syfte, och om inte heller det fungerar, förklarar den att den inte var menad som någonting alls, den är inget som någon behöver ta på allvar. Här har Kierkegaard beskrivit svensk tv-underhållning 160 år i förväg: angrip någon av de ansvariga och han kommer att försvara sig just så.
Det är slående hur klarsynta Schlegel och Kierkegaard var när det gäller dessa saker och hur okritiska vi har blivit, 200 år efteråt. "Ge publiken vad den vill ha" är ett resonemang som får oss att våndas eftersom vi har köpt dess underliggande premisser, även om vi inte gillar de industriprodukter det används för att försvara. Därför tror vi att det enda vi kan göra, om vi vill säga emot, är att svara "ge publiken vad den inte vill ha", vilket är en protest som ogiltigförklarar sig själv (och det var väl meningen). Kierkegaard hade svarat: vilken publik?
Man kan till och med lura oss att debattera om huruvida den som inte delar publikens smak är en elitistisk snobb, den där publiken som alltså inte finns. Vi utvecklar ett dåligt samvete gentemot denna icke-existerande allmänna mening, vilket märks i debatten. Skribenterna vrider sig nervöst: de kan inte dela publikens åsikter, men känner skuldkänslorna växa så fort de avlägsnar sig några steg från vad publiken tycker, och när de försöker kompromissa trasslar de in sig allt djupare. Vi blir inte smartare med tiden, istället kan vi se att en ny generation skribenter skaffar sig samma neuroser gentemot publiken.
Vi borde vägra att låta oss göras till publik. Istället för att tänka "publiken, det är ju vi", och tro att den som vill publiken väl också, i grunden, vill mig väl, även om jag inte gillar det han för tillfället försöker sälja, borde vi minnas att hela resonemanget inte vilar på något annat än en abstraktion.