132. Varför hänvisar Humanisterna aldrig till Nietzsche? Om man nu är en förening som samlas kring en ilska riktad mot religionen så borde Friedrich Nietzsche (1844–1900) vara en idealisk bundsförvant. Eller vad skiljer Humanisternas omdiskuterade ”Gud finns nog inte” från Nietzsches ”Gud är död”? Aforism 132 i ”Den glada vetenskapen” (1882), den senaste volymen i Symposions utgivning av Nietzsches samlade skrifter, ger en ledtråd: ”Mot kristendomen. – Nu är det vår smak som är avgörande när vi tar ställning mot kristendomen, inte längre våra sakskäl.”
När Humanisterna kritiserar religionen har de sanningen på sin sida. Religionsfrågan handlar om ”hur vi förhåller oss till sanningen, eller det sannolika”, som Lena Andersson formulerade det i en kolumn för en tid sedan. (DN 25/6) Upplysning och vetenskap har lärt oss att det inte är sannolikt att en människa dör en dag, börjar leva igen ett par dagar senare och flyger upp till himlen någon månad därefter. Det är den sortens insikter som får föreningens ordförande, Christer Sturmark, att jämställa tron på Gud med tron på tomtar och troll. Sakskäl och vetenskap, inte smak.
344. Men vilar inte också sakskäl och vetenskap på en tro, som Nietzsche skriver i aforism nummer 344 i samma bok? Jag gissar att Humanisterna skulle vara böjda att hålla med – var det inte det som det förment ödmjuka lilla nog:et i deras omdiskuterade annonskampanj markerade, liksom Anderssons passus om ”det sannolika”? Denna påklistrade anspråkslöshet är naturligtvis mest en bekräftelse av den underliggande självsäkerheten. Som varje god vetenskapstroende vet kan det sanna aldrig verifieras, bara falsifieras. Alltså får vi nöja oss med det sannolika – till skillnad från de religiösa är vi minsann inga fundamentalister.
Det är dock inte den pseudoskillnaden Nietzsche siktar in sig på. Vad han ifrågasätter är inte i första hand att man kan nå det sanna, utan varför man ska söka det sanna. Hur ska man förstå den ihärdiga vilja till sanning som omger oss? Handlar det om att inte vilja bli bedragen eller att inte vilja bedra? Och varför inte, om nu ”livet är anlagt på sken, jag menar villfarelse, bedrägeri, förställning, bländverk, självförbländning, och när å andra sidan livets tendens i stort alltid visat sig gynna de mest skrupelfria polytropoi.” Visst, Bernard Madoff hamnade till sist i fängelse, men visar inte hans exempel ändå att Nietzsche har rätt: sanningsenlighet är i realiteten det sista som belönas i det här samhället. Är det inte i det ljuset något dåraktigt över all denna vilja till sanning? undrar Nietzsche. Har vetenskapen i det avseendet inte något gemensamt med religionen? Är det inte så att ”också vi sanningssökare av i dag, vi gudlösa och antimetafysiker, hämtar också vår eld från det bål som en årtusenden gammal tro har tänt, denna de kristnas tro, som också var Platons tro, att Gud är sanningen, att sanningen är gudomlig …”
Nietzsches kristendomskritik går alltså inte ut på att Gud inte finns och den kristna läran är osann. Den går ut på att kristendomen är livsfientlig. Men det är en egenskap den delar med det mesta av det västerländska förnuftet, inräknat den vetenskap och det rationella tänkande som Humanisterna tyr sig till. Alla tillber de en gudomlig sanning som står i motsats till livet självt.
347. Men är inte vår tid mer nietzscheansk tid än någon annan? Som den danske idéhistorikern Ole Morsing formulerar det: ”I dag är fokus mer än någonsin på den enskildes potentiella möjligheter med krav på att man ska vara självsäker, initiativrik och visa sin styrka utan någon som helst hänvisning till tidigare tiders bildning.” Behöver vi inte, mot den bakgrunden, tvärtom mer av medlidande, mer av nykter vetenskaplighet och ett tänkande som inte sätter människan i centrum? Det må så vara, men vad Nietzsche predikar är nu inte att folk ska bli hedonistiska börsspekulanter och egoistiskt skövla jorden så mycket de hinner under sin korta levnad. Hans herremoral går snarare ut på att realisera en frihet i själva tänkandet. Att tänka sig fri från de fotfästen kristendomen och vetenskapen tillhandahåller. Att kunna ”hålla sig fast i tunna linor och möjligheter och dansa ännu vid avgrundens rand” som han uttrycker det i en aforism om vårt behov av tro.
Men att vetenskapen bygger på trosföreställningar betyder inte att den är värdelös. Som så ofta hos Nietzsche är bilden djupt ambivalent. Den största fara som svävar över mänskligheten, skriver han, är att vansinnet ska bryta ut: ”ett utbrott av godtycke i förnimmelser, syn och hörsel, en lust till oordning i tänkandet, en glädje åt det mänskliga oförståndet”. Detta vansinne är något han bejakar, samtidigt som han erkänner behovet av den ordning, de föreställningar och överenskommelser som vetenskapen utgår ifrån – en ordning som utgör ”det största arbete människorna hittills uträttat”. Det är bara det att dessa överenskommelser är alltför långsamma för att hänga med i livets vändningar.
253. Det är en förklaring till att han skriver aforismer: för att ge det hastiga och godtyckliga, det oordnade och vansinniga, skriftlig form. För om det är något Nietzsche är ointresserad av så är det att redovisa ett tänkande som ägde rum innan det skrevs ner. Den sortens skrift – som naturligtvis är regeln, vilken genre man än talar om – är med Nietzsches synsätt död: ”Jag uppsnappade denna insikt medan jag gick och tillgrep hastigt första sämsta ordalag för att binda fast den så att den inte skulle flyga ifrån mig igen. Och nu har den dött för mig på grund av dessa vissna ord som hänger och slänger i dem.” Kanske är all skrift och all filosofi dömd att lida nederlag på det viset, men det är som om Nietzsche har bestämt sig för att, trots ambitionens omöjlighet, faktiskt göra skriften levande. Skapa en skrift som är lika flyktig som livet. Tänka skrivande, skriva tänkande.
Ta till exempel denna fantastiska lilla aforism: ”Alltid hemma. – En vacker dag når vi fram till vårt mål – och framhåller då med stolthet vilka långa färder vi gjort innan vi nådde därhän. I själva verket märkte vi aldrig att vi reste. Men vi kom på detta sätt så långt att vi på varje plats trodde oss vara hemma.” Vid en första läsning ser det ut som ett tryggt litet visdomsord, men läser man den fler gånger märker man att varje sats desavouerar den föregående. Vi når vårt mål – men skryter om vägen dit … Fast vi märkte ju inte förflyttningen – men kanske var det just därigenom vi kom någonstans…?
355. Konsekvensen i det skrivsättet gör att det inte finns mycket att stå på hos Nietzsche. Inte ens ”kunskapen” som sådan undgår hans kritiska attacker. Vad är vårt behov av kunskap om inte en längtan efter det välbekanta, ett begär ”att under allt som är främmande, ovanligt, tvivelaktigt påträffa något som inte längre oroar oss”? Kunskap som igenkänning – föga produktivt.
Så vad blir kvar? En stoisk livsglädje, en epikurism bortom människan… Eller något än mer paradoxalt. För det intressanta i relation till den senaste tidens religionsdebatt är att Nietzsche, efter att ha dödförklarat Gud, tenderar att vända tillbaka – eller snarare kommer fram – till kristendomen. Problemet var inte den kristna guden utan att den kristna moralen segrade, skriver han vid ett tillfälle. Lite senare konstaterar han att kyrkan är en mer förnäm struktur än staten eftersom den åtminstone säkrade den andliga människan hennes rang. ”Att Gud har blivit människa antyder bara att människan inte ska söka sin salighet i det oändliga, utan bygga sin himmel på jorden”, heter det i en tidig passage Morsing citerar. Den där dansande människan på avgrundens rand – påminner hon inte om Kristus, övergiven av Gud?
Innan han lades in på sinnessjukhus 1889 hände det att Nietzsche undertecknade sina brev med signaturen ”Den korsfäste”. Vansinnet bröt in i skriften, men vansinnet var ju som sagt något att bejaka. Att Humanisterna inte vänder sig till Nietzsche är när allt kommer omkring inte så konstigt. De är inte tillräckligt humanistiska.
”Polytropoi” (gr) betyder ”de mångförslagna, ”kappvändarna”; ett nedsättande ord som Homeros använde i mer positiv bemärkelse för att beskriva Odysseus list, påpekar översättaren Carl-Henning Wijkmark.