Ett litet barn rusar från trädgården in ett kök. Händerna är fulla av vitsippor. Ansiktet strålar. ”Titta vad jag har plockat!” ”Tror du jag bryr mig, eller?” svarar ett äldre barn utan att titta upp.
Det här är en påhittad historia. Jag har hittat på den för att visa vem jag blir när jag läser Emilia Fogelklous bok om sin älskade, alltför tidigt bortgångne make Arnold Norlind. Jag är det stora barnet. Jag är glädjedödaren. Den cyniska. Det som inte förstår det som borde ha framstått som vackert.
Emilia mötte Arnold julafton 1914. Det var då hon öppnade det tjocka kuvert han hade skickat henne med sina första översättningar av Dantes ”Divina Commedia”. De kände inte varandra, men Arnold Norlind hade läst Fogelklous böcker och tyckt sig finna en själsfrände. Med viss fräckhet tar han henne i anspråk genom att skriva: ”Nu skall Ni följa med mig i mitt arbete, och när jag är färdig, är vi båda mycket gamla, men vi har också gått en mycket underbar färd, som väl förtjänar att man gjort sig mödan.”
I sju års tid är det en bokstävernas och brevens gemenskap innan de verkligen träffas i Lund 1921. Hon är då 44 år och han 37. Lätt handfallna står de snart inför fullbordat faktum: de är förälskade. När de gifter sig och flyttar samman i en liten stuga i Jakobsberg är Arnold redan sjuk i den struptuberkulos som sju år senare tar hans liv. De får inga barn, men de får kärlek, religiös och intellektuell gemenskap.
Femton år efter Arnold Norlinds död skrev så Fogelklou boken om deras gemensamma liv och om honom, docent i geografi, översättare och författare. Breven från tacksamma Arnoldläsare fyller flera hyllmetrar i Kvinnohistoriska samlingarna på Göteborgs universitetsbibliotek. Sven Lindqvist, Lisbeth Larsson och Gunnel Vallquist har hyllat boken som en av det svenska 1900-talets främsta kärleksskildringar.
Och för mig? Ja, för mig ser det alltså annorlunda ut. På sidan 152 har jag antecknat följande, efter att Arnold brutit sin förlovning med en tidigare kärlek: ”Han verkar ju fan vara frigid. Slog säkert upp den där förlovningen för att slippa knulla. Överandlig typ.”
Ni hör? Aggressivt, onyanserat, meningslösa anteckningar i flera led. Vad finns det för anledning för mig att vara arg på Arnold Norlind om det nu är så att han inte vill ligga? Och varför vägrar jag godta hans egen förklaring till sin brytning med denna kvinna, att hon inte motsvarar hans själs innersta längtan? Varför skriver jag så dumt?
Det kan vara mitt fel. Det kan vara Arnold Norlinds fel. Det kan vara Emilia Fogelklous. Min känsla är att det beror på att det inte finns människor som Arnold längre och att jag därför inte förmår möta honom. Så här skriver han till exempel om en cykeltur i gryningen: ”En blå strimma gled till vänster om mig. Jag spratt till som om jag vaknade, tittade efter, det var ju bara en cikorieblomma. Men det var andefingrar och andespjut som trängde tvärs igenom mig. Jag sträckte ut mina händer som om jag ville kyssa någon.” Andefingrar och andespjut? Så där är det ofta. Det är morgonfrisk glädje, själar som ligger vidöppna för inre ljus, evigheters ljusrum, oändliga själars himlavalv. Och det är en evig lycka – hur sjuk denne man än är så är det en evig lycka.
Och så blir jag arg för att jag bara tycker blaj blaj. Jag vill ju inte vara så instängd i min egen tid att jag inte kan möta en annan tids uttryck. Jag vill ju tro att litteratur kan upphäva tid och rum. Har jag faktiskt inte varit med om just det? När jag en höst satt med 1880-talsförfattaren Victoria Benedictssons dagböcker tyckte jag onekligen att hon kunde vara överspänd och jobbig, men jag hade ändå en förståelse inom räckhåll. Och jag har ju kunnat gilla Hamlet, Emma Bovary, till och med barnamörderskan Medea har jag gråtit med.
Men Arnold? Stumt. Hör ni igen? Nu har jag, genom att visa att mitt sinne kan vara öppet för historiskt avlägsna människor, svarat på mina tidigare frågor: det är Arnolds fel att vårt möte uteblir. Eller möjligen Fogelklous beskrivningar av honom.
Jag kanske skyller ifrån mig. Inte bra. Så nu ska jag försöka tillämpa en snäll-humanistisk förklaring. När man blir väldigt provocerad eller arg på någon beror det på att denna tydliggör drag inom en själv som man helst inte vill erkänna. Då gäller det att inte fördöma denna andra, inte säga ”sån är absolut inte jag!”, utan då ska man förstå att jaha, jag är också ond eller korkad eller vad det nu är man retar sig på. (Usch, jag märker att jag inte alls gillar denna snäll-humanism. Det blir ju ren relativism! Att jag hyser stark motvilja mot pastor Åke Green skulle bero på att jag också – egentligen, innerst inne – ogillar homosexuella, inte på att jag ogillar Greens inställning till homosexuella. Men jag tvingar mig vidare. Nu gällde det ju Arnold Norlind.) Vad är det han är som jag också innerst inne är? Frigid? Idealistisk? Pollyanna-käck? Överspänd? Romantisk? Oh, milda mamelucker! Jag känner nu att det ligger någonting i detta. Nej, frigiditeten går bort, men i övrigt.
Arnold Norlind har ju faktiskt mycket av det i sig som jag tycker att vår egen tid saknar. Proportioner på problem, tacksamhet, ickeinstrumentalitet, ett hjärtats och känslans språk, en vilja till autenticitet. Är det alltså hur min egen längtan kan se ut om den verkligen finge uttryck som jag blir så barnslig av?
Jag går vidare. Samtidigt med Fogelklous ”Arnold” kommer en samling av hennes texter ut, i urval och med inledningar av Ulrika Knutson. Den heter ”Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare”. Och redan där tar det slut. Hur kan man ens hitta tre så intetsägande ord? Ska jag gå på något new age-inspirerat frukostmöte som kostar 500 spänn och noll tankekraft?
Enligt Knutson handlar det inte alls om någonting sådant. Det handlar om ”en levande röst, som vi inte har råd att undvara, vare sig vi söker andlig eller intellektuell näring”. Emilia Fogelklou är Sveriges första kvinnliga teologie kandidat. Hon introducerade Walt Whitman, Simone Weil och Georges Bataille för en svensk läsekrets. Hon var med och bildade Sveriges första kväkarsamfund. Var medarbetare vid Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Publicerade mer än trettio böcker och en massa mindre skrifter. Hon låter onekligen intressant.
Men när jag läser henne själv får jag mer andnöd än rymd kring mina tankar, vare sig det handlar om byoriginal eller andliga upplevelser.
Hon skriver på svenska. Hon skriver en sådan svenska att mitt modersmål blir ett språk jag inte förstår. Hör här: ”Själva strålningsarten är dess [skapandets] ’form’ – vibrationer in genom en oändlig mångfald av personliga världar och gestaltningsringar i alla grader av räckvidd och skapande förvandlingar.” Av sammanhanget förstår jag att det handlar om gudstro. Men det är allt jag förstår. Var finns meningen?
Jag undrar om det är så illa att alla förmedlingar av religiösa upplevelser är helt tomma för ickereligiösa människor? Just det har faktiskt Fogelklou själv uttryckt på ett sätt som inte strålar (hennes älsklingsord) utan konkretiserar. ”Det är svårt att skriva om andlig erfarenhet. Den mäts inte efter sitt litterära uttryck. Den är lik havsdjupens ting, som mister sitt rätta väsen, när de dras opp på landbacken. Sjögräset blir en grön strimma, tången en brun trasa, maneten ett litet dött slem.”
Ur dessa strimmor, trasor och slem väcks dock en annan förståelse inom mig. Den handlar inte om dessa fromma människor, alltid genomstrålade av kärlek inför Alltet och Den andres väsen, utan den handlar om det senare 1900-talets behov av avromantisering, om dess behov av ett rationalistiskt språkbruk. Jag blir närmast positivist. Låt oss tala om enbart det synliga, det andra får vi möjligen dansa till.
Det må vara att politik blev en fråga enbart om plånboken. Men när Emilias alter ego Mi i Arnoldboken kritiserar sig själv för att hon ställer ”hedningarnas” fråga – vad ska vi äta och vad ska vi dricka och vad ska vi kläda oss med? – finner jag den otroligt relevant. Att dessa älskande tu, som inte erkänner existensen av ”väderlek och måltider och väglag” ity de enbart ”seglar i varandras rymder under sällsamma igenkännanden”, är mig obegripliga tänker jag inte se som ett nederlag utan som ett tecken på – 1900-talets favoritord – framsteg.