Det finns böcker som man tycker man har haft ett förhållande till i hela sitt liv. Så förhåller det sig för min del med Marlen Haushofers roman ”Väggen” (1963). Jag började läsa den för länge sedan men lade den ifrån mig, men när jag nyligen gav mig i kast med den igen var det som att komma tillbaka till en värld och ett tillstånd jag aldrig lämnat. Boken gjorde då och gör igen ett alldeles överväldigande intryck på mig.
Handlingen är lätt att sammanfatta. En kvinna följer med några bekanta till en jaktstuga i de österrikiska alperna. På kvällen går kvinnans bekanta ned till byn, själv stannar hon kvar i huset. När hon vaknar nästa morgon har hennes bekanta fortfarande inte kommit tillbaka och när hon beger sig ut för att leta efter dem upptäcker hon att huset och området runt om är omgivna av en kompakt men genomskinlig vägg. På andra sidan om Väggen är allt dött. Människor såväl som djur: stelnade i sina kroppsställningar som vore de stöpta i glas.
Kvinnan förstår att en katastrof drabbat världen och att hon mirakulöst överlevt genom att hamna utanför Väggen. Eller förhåller det sig på motsatt vis? Är det yttervärlden som skärmats av från henne och hon som stängts in bakom denna orubbliga Vägg utan att få kontakt med någon?
Haushofer ger aldrig något entydigt svar på den frågan och för läsaren blir den småningom helt irrelevant. ”Väggen” är en av de få ytterst få romaner där det inte finns någon verklig eller meningsfull skillnad mellan inre och yttre värld. De konkreta händelser och det psykologiska tillstånd den beskriver är ett och samma.
Marlen Haushofer (1920–1970) räknas till Österrikes stora författare, men hamnade så länge hon var verksam i skuggan av sin fem år yngre men mer utåtriktade och verbalt briljanta kvinnliga kollega Ingeborg Bachmann. Som den österrikiska litteraturkritikern Daniela Strigl påpekar i sin biografi om Haushofer – ”Wahrscheinlich bin ich verrückt” – var hon och Bachmann båda extremt självmedvetna författare. Medvetna om sina uttrycksmedel men också om den nivå av självstilisering som fordrades av kvinnliga författare för att godtas av det brödraskap som angav tonen i tyskspråkig efterkrigslitteratur. Men där Bachmann behövde den stora intellektuella scenen för att komma till sin rätt, föredrog Haushofer att verka mera i det fördolda, som hemmafru och mor. Hon gifte sig med tandläkaren Manfred Haushofer redan 1941 och slog sig ned med honom i staden Steyr i Oberösterreich. I början på 1950-talet skilde sig paret men de gifte sig igen bara ett knappt decennium senare. Tillfrågad om varför svarade Haushofer med karaktäristisk lakonism:
”Ni kan inte ana hur det är att leva som frånskild kvinna i Steyr!”
Att av detta dra slutsatsen att Haushofer skulle ha kvävt den betydligt större författaren i sig själv för att gå i husrock är dock inte riktigt, menar Strigl. Haushofer var en komplicerad personlighet, ofta så sluten i sin inre mentala värld att hon kunde verka direkt avvisande, långt ifrån den perfekta mor hon gärna framställde sig som. Snarare behövde hon den skyddande identitet som det borgerliga småstadslivet gav henne. Det gav henne en fasad att gömma sin naturliga skygghet bakom; men det gav henne framför allt stoffet till merparten av hennes böcker.
Nästan alla dessa, från debuten med ”En handfull liv” (1955) till den sista, ”Vindskupan” (1969), utspelar sig i borgerliga familjemiljöer. Alla böcker är inte lika bra men vissa, som kortromanen ”Vi dödar Stella” som hon gav ut bara några få år innan hon började skriva ”Väggen”, är små mästerverk.
Den som för ordet i den här berättelsen, Anna, har bara ett par dagar på sig för att skriva. Hennes man har tagit med sig barnen för ett besök hos barnens farmor och under tiden försöker Anna snabbt få ned på papper vad som hände med den 19-åriga flickan Stella som familjen haft som inneboende. Anna bekänner att hon själv tog emot Stella i sitt hem, såg till att skaffa henne nya vackra kläder så att hennes make skulle bli attraherad av henne; maken förförde henne också i sin tur, varpå Stella kastade sig framför en framrusande lastbil. Nu plågas Anna svårt av denna händelse, men inte så mycket av skulden som över den ”oro” som plötsligt lagt sig över det annars så lugna familjelivet. Den ende som inte erkänner någon skuld är maken som efter sitt helgbesök återvänder med barnen för att fordra att hustrun på nytt skall tjäna honom.
Som flera kritiker påpekat finns det i Haushofers texter en ödesmättad ofrånkomlighet i förloppet som hos de antika tragöderna eller Heinrich von Kleist Kleist. Haushofer var mycket medveten om denna kvalitet och kunde till och med kokettera med den. ”Egentligen förelåg alltihop klart redan när jag började skriva, jag behövde inte ändra på någonting”, sade hon till exempel apropå ”Väggen”.
Att ”Väggen” förblivit Haushofers mest populära bok beror säkert på att det finns lika många sätt att läsa den som det finns läsare. Romanen skrevs i början av 60-talet i den apokalyptiska kalla kriget-stämning som rådde då och Haushofer har själv sagt att den främsta inspirationskällan var några science fiction-romaner hon läst i översättning.
Men för att vara bokens upphov och förutsättning blir Väggen allt mer perifer för själva handlingen. Den namnlösa huvudpersonen vänder den ryggen och börjar ge sig i kast med det alternativa hushåll hon lyckats etablera tillsammans med hunden Luchs som blivit kvar efter det tidigare ägarparet och några katter och en ko som förirrat sig in i trakterna kring jaktstugan och som snart föder henne en tjurkalv.
Hon tar upp en potatisåker, börjar odla bönor.
Samtidigt är det något underligt med tidsperspektivet i boken. Jagberättaren blickar hela tiden bakåt när hon berättar. Till stöd för vad hon skriver har hon en kalender där hon antecknat allt som hänt. Men i det nu i vilket hon skriver – det förstår läsaren först efter hand – har en andra katastrof redan inträffat. Hunden och tjurkalven har dödats av en inträngling – en annan person bakom Väggen, en man – som hon själv har tvingats döda för att försvara sig.
Om hon varit instängd eller utestängd förut är hon nu verkligen isolerad, inte bara ensam utan också utlämnad åt det brott hon begått.
Det är i det läget man inser att ”Väggen” inte är den enkla robinsonad den ibland framställts om, knappast heller en berättelse om en fri och lycklig kvinna som idkar självhushåll under Guds bara himmel. Tvärtom är det berättelsen om en människas ändlösa kamp för att hålla sig kvar i tid och rum. De ord hon använder för att beskriva vad som hänt är de enda fasta koordinaterna som finns kvar i ett sammanstörtat universum. Skrivandet blir på detta sätt bokstavligen en fråga om liv och död: enda sättet att hålla fast vid något som åtminstone liknar en tydlig identitet.
Marlen Haushofer avled i skelettcancer på ett sjukhus i Wien i mars 1970, sju år efter det att ”Väggen” kommit ut och bara en knapp månad innan hon skulle fylla femtio.
I dag är Haushofer en levande klassiker. Hennes böcker diskuteras hela tiden, framför allt de tidiga romanerna och den bild av efterkrigstidens Österrike med sin välfärdsutopism och socialt påtvingade familjelycka som ges i dem.
Men det är med ”Väggen”, som Haushofer själv såg som den mest udda av sina böcker, som hon lämnat ett bestående bidrag till världslitteraturen. Boken skall nu bli film med Tysklands mest eftersökta skådespelerska, Martina Gedeck, i den enda rollen. När jag läser detta i en tysk tidning tänker jag på den underbara scen i mitten av Haushofers bok där kvinnan sitter ensam med sina djur uppe på alpbetet och glömmer inte bara sig själv utan också var hon befinner sig och det inte längre finns någon Vägg bara den bottenlösa himmelskupolen ovanför. Hur denna scen skall kunna gestaltas av en karaktärsskådepelerska som inte gör annat än drar uppmärksamheten till sitt eget ansikte är och förblir en gåta. Men helt säkert kommer filmen att ge fortsatt liv och nya läsare åt en roman som med rätta blivit en klassiker.