Vårt afrikanska favoritkrig

Den 14 juli 2004 hölls ett möte i New York för att diskutera situationen i regionen Darfur i västra Sudan. Men det var inte FN som sammanträdde. De som hade gått samman under parollen Rädda Darfur var i stället film- och teaterfolk, författare, rockmusiker och andra celebriteter. Bland de mest namnkunniga fanns skådespelaren George Clooney och Nobelpristagaren Elie Wiesel.

Koalitionen Rädda Darfur skapades och fick snabbt en enorm uppslutning. I dag omfattar den cirka 180 olika organisationer. Att den amerikanska rege­ringen tidigt slog fast att ett folkmord pågick i Darfur tillskrivs koalitionens effektiva lobbyarbete. Många hävdar att den internationella brottmålsdomstolen ICC:s beslut att åtala Sudans president Omar Bashir för krigsbrott och brott mot mänskligheten även det var ett resultat av framgångsrik lobbying.
Celebriteternas engagemang kom att påverka omvärldens syn på denna dittills relativt okända konflikt på ett sätt som ingen hade kunnat förutse. Om detta handlar boken ”Saving Darfur – Everyone’s Favourite African War” av den brittiske journalisten Rob Crilly.

Det hela började med en ledarartikel i New York Times den 24 mars 2004. Där beskrevs striderna i Darfur som den värs­ta formen av etnisk rensning, med inslag av våldtäkt, mord och plundring. Det var ljushyade araber mot svarta afrikaner, de starka mot de svaga, de onda mot de goda. De onda hade ett namn: janjawid, som påstods betyda ”djävul på hästrygg”.

Journalisten Samantha Power följde upp med en text där hon uppmanade världen att minnas folkmordet i Rwanda som hade inträffat tio år tidigare. Vi måste agera nu i Darfur, innan det är för sent, skrev hon.

En av dem som läste Powers text var skådespelerskan Mia Farrow. Dramat i Rwanda hade gått henne helt förbi, bland annat därför att mordrättegången mot skådespelaren O J Simpson dominerade amerikanska medier våren 1994. Nu tänkte hon inte göra om samma misstag, hon bestämde sig för att använda sin kändisroll för att skapa opinion mot det som pågick i Darfur. Hon kom att bli Rädda Darfurs mest talföra ambassadör.

Vad var det som gjorde just den konflikten till favoritkriget i Afrika för så många? Varför inte striderna i Kongo som skördade mångdubbelt fler offer, eller Somalia? Rob Crilly menar att Darfur tycktes passa så perfekt i den Hollywooddramaturgi som Clooney och Farrow kunde utantill. Ondskefulla araber till häst attackerade oskyldiga svarta bönder. Darfur verkade lättbegripligt och stämde också med den allmänna trenden att demonisera araber, i efterdyningarna av 11 september.

Men som vanligt var verkligheten betydligt mer komplicerad än så. Redan 1989 presenterade den brittiske statsvetaren Alex de Waal sin doktorsavhandling ”Famine That Kills”. Han hade gjort fältstudier i Darfur i samband med den stora torkkatastrofen 1984. Då dog miljontals människor och djur i Sahelområdet, ett geografiskt bälte som sträcker sig tvärs över Afrika. Darfur drabbades hårt. I förordet till den nya utgåvan skriver de Waal att det var svälten 1984 som lade grunden till den konflikt som skulle blossa upp 19 år senare.

Det handlade om krympande försörjningsmöjligheter i ett redan tidigare magert område. Centralregeringens bristande intresse för regionen gjorde att lag och ordning förföll. Utsatta människor som såg sin försörjning hotad tog till vapen.

De bofasta jordbrukarna i Darfur är muslimer, men de är inte araber. Deras förfäder invandrade till regionen från Väst­afrika för flera århundraden sedan. Därför kallas de allmänt för ”svarta afrikaner”. Boskapsskötarna i Darfur som vandrar med sina djur över stora områden är däremot oftast araber. När regnen uteblev förändrades ekologin och människorna i Darfur tvingades att anpassa sig. Konkurrensen om mark och vatten hårdnade.

I sin avhandling använder sig de Waal aldrig av begreppen ”svarta” eller ”araber” för att särskilja de grupper i Darfur som gick från samexistens till fiendskap. De termerna användes helt enkelt inte på 1980-talet. ”Darfurs arabisk-afrikanska dikotomi är en ideologisk konstruktion som har dykt upp helt nyligen”, skriver han. Det var först när striderna hade brutit ut som omvärlden fann behov av att understryka aktörernas olikheter.

För att kunna engagera allmänheten i västvärlden har det hela tiden varit nödvändigt att förenkla konfliktens orsaker. En viktig aspekt som därmed har undgått de flesta utländska betraktarna är att våldet i Darfur utgör en spegling av maktkampen mellan Sudans president Omar Bashir och hans forna allierade, den nu 78-årige islamisten Hassan Turabi.
Jag träffade honom i hans hem i Khartoum i januari 2000. Då hade han helt nyligen sparkats från sin post som talman för parlamentet och placerats i husarrest. Jovialiskt leende och på klanderfri oxford­engelska redogjorde han för sin karriär. Det var han som var hjärnan bakom den kupp som 1989 förde Omar Bashir till makten.

Denne är en tämligen råbarkad militär medan Hassan Turabi med sin doktors­titel från Sorbonne är en visionär. När Turabis maktanspråk blev alltför vidlyftiga eliminerades han av sin forne kumpan. Jag frågade honom om han siktade på en politisk comeback. Skrattande svarade han att han var för gammal för det.

Det jag inte hade en aning om när jag satt där med denne rävaktige men charmige maktspelare var att han just då planerade en våldsam ideologisk attack på president Bashir, en attack som skulle bidra till att sätta Darfur i brand.

En fredag i maj 2000 möttes moskébesökarna i Khartoum av unga män som delade ut tjocka fotokopierade dokument med titeln ”Den svarta boken – obalansen i makt och välstånd i Sudan”. På tre dagar spreds 1 600 kopior, det sägs att president Bashir själv hittade ett exemplar på sitt skrivbord när han kom till jobbet. Avsändaren var okänd men snart viskades det att det var Hassan Turabi som hade författat stridsskriften.
Dokumentet beskrev detaljerat hur all politisk makt av betydelse i Sudan ligger i händerna på en liten elit som utgör endast 5,4 procent av landets befolkning. Denna elit gynnar sina hemtrakter utmed Nilen strax norr om Khartoum, medan resten av landet förfaller.

Den svarta bokens upphovsman krävde rättvisa och jämlikhet, justice and equality. Tre år senare bröt strider ut i Darfur och en av de mest militanta grupperna som bekämpade regeringens destruktiva inflytande där kallade sig JEM, Justice and Equality Movement.

Hassan Turabi har alltid förnekat att JEM skulle vara hans skapelse, på samma sätt som president Bashir alltid har förnekat att han stöder janjawidmilisen.

Det som på engelska kallas proxy wars, krig genom ombud är en mycket vanlig företeelse i Afrika. I boken ”Darfur – a Short History of a Long War” beskriver Alex de Waal och journalisten Julie Flint hur striderna i Darfur utvecklades till ett sådant ombudskrig.
När Hassan Turabi kastades ut från regeringen 1999 behövde han en ny maktbas. Den fann han i Darfur. Där fanns de marginaliserade muslimerna med väst­afrikanskt påbrå som redan då befann sig i konflikt med araberna i området. Om Hassan Turabi kunde exploatera missnöjet bland dem så var han åter en kraft att räkna med i sudanesisk politik. På ett närmast skamlöst sätt började han flörta med militanta grupper i Darfur och snart presenterade sig JEM.

Araberna som bildade janjawidmilisen hade starka band med Omar Bashir och dennes styrande, arabiska elit. De fick genast stöd därifrån och sedan var kriget ett faktum.

Kanske har celebriteterna inom Rädda Darfur-koalitionen aldrig velat att dessa komplicerande detaljer ska uppmärksammas. När George Clooney framträdde i FN i september 2006 så nämnde han dem i alla händelser inte. Med ett enkelt, svartvitt budskap nådde han sina lyssnare. Såväl Hillary Clinton som Barack Obama anslöt sig tidigt till kampanjen.
Celebriteternas ensidiga fördömande av president Bashir har sannolikt stärkt dennes motståndare. På sikt kan den sluge islamisten Hassan Turabi, högt uppsatt inom Muslimska brödraskapet och god vän med Usama bin Ladin, visa sig bli en större fara för Sudan än Omar Bashir någonsin har varit.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut