Offentliga utredningar är inte längre vad de en gång var. Tidigare var de i regel en ofta flerårig politisk process, som syftade till att i de politiska partierna utveckla en samsyn för att nå långsiktiga lösningar av svåra problem. Utredningen tog tid därför att problemet var komplicerat och meningsmotsättningarna mellan partierna inte sällan stora. Men så småningom nådde man i regel rimliga kompromisser, därför att alla kände behovet att lösa ett allvarligt problem. Och ambitionen var att lösningen kunde gillas av flertalet väljare, över partigränserna. I dag begränsas partiernas ambition ofta till att vinna voteringen.
Dagens utredningar ska hellre åstadkomma förändringar än lösa problem, eftersom förändringsvilja är en dygd i sig i den politiska världen. Det innebär också att de helst ska omfatta hela verksamhetsområden, eftersom det anses fel att bara lösa det som är akut. De ska därtill genomföras snabbt, och därför bör ledamöterna i en utredning hellre vara samspelta än bärare av motstridiga uppfattningar.
Jag sysslar numera inte med kulturpolitik i dess konkreta former. Jag har aldrig haft någon önskan att få sköta efterträdarnas uppdrag, oavsett deras partitillhörighet. Några principiella synpunkter vill jag dock redovisa. Jag föredrar den klassiska parlamentariska utredningen som modell, av just det skälet att den syftar till att nå fram till förslag som har möjlighet att få bredare stöd i riksdagen än av den majoritet som disponeras av den aktuella regeringen. Riksdagsledamöternas kunskap och engagemang ska man nämligen inte underskatta. De som sysslar med kulturpolitik vet ibland mer om kulturlivet än de som specialiserat sig som utövare inom en viss sektor, det må vara som konstnärer eller konsertpublik. Den kulturutredning som i dagarna lämnar sina förslag har därför en inbyggd politisk svaghet. Varken regeringens riksdagsföreträdare eller oppositionen har det ansvar för utredningens förslag som ett deltagande i utredningsarbetet hade inneburit. De kan betrakta utredningen som en idéskiss, något som också kulturministern kan få visst besvär av. Jag är kanske inte den ende minister som fått lära sig att alla inte godtar mina förslag därför att jag tilldelats en ärofull post.
Risken är därför att kulturutredningen inte leder till någonting alls, såvitt regeringen inte tillämpar den princip som den gjort i andra sammanhang - att antingen inte lämna utredningen på remiss över huvud taget eller att köra en tvåveckorsvariant. Och det kan oppositionen i så fall ta med jämnmod. De gångna två åren har visat att den inte behöver möta den sortens politiska övergrepp med återställare vid ett regeringsskifte - regeringen tvingas själv ta tillbaka och göra om när den konfronteras med verkligheten utanför regeringskansliet.
Kulturutredningen tycks, av det som läckt ut, mera intressera sig för kulturadministrationen än för kulturlivet. Små myndigheter ska slås samman med andra småttingar för att ge den omgivande världen överblick - och den styrande makten kontroll, kan man tänka. Ministern behöver inte heller ta emot så många besök. För egen del har jag aldrig tillmätt det slags administrativa förändringar någon större betydelse. Är det säkert att stora myndigheter ägnar mindre tid åt administration än små? Statens konstråd blir inte självklart effektivare om dess personal organiseras som en enhet i Riksantikvarieämbetet. Effektivitetsvinsten av en till Moldavien outsourcad telefonväxel kanske äts upp av chefstjänstemännens utökade sammanträdestid när de ska samordna för samordningens egen skull.
Och föreställningen att det för den omgivande världen, det vill säga medborgarna, alltid krävs att de kan överblicka helheter är oftast en byråkratisk illusion. När de så kallade medborgarkontoren infördes i Stockholm berättade de stolt att man med ett enda besök kunde få svar på en rad frågor samtidigt - När sopas gatorna? Var får jag hjälp med skuldsanering? Vilket äldreboende ska jag välja? Var klagar jag på en vara jag köpt? Vilken medborgare sparar så skilda frågor för att få svar på alla vid ett och samma tillfälle? På samma sätt som de flesta klarar skilja på åldringsvård och sopning av gator när de söker upp kommunkontoret klarar de säkert både att avgöra om det är hotet mot en forntida gravhög från ett vägbygge eller en utsmyckning av en universitetsvägg de vill ha besked om och att ta reda på var de kan få svar.
Jag misstror också föreställningen att nya namn och nya logotyper förbättrar varje verksamhet. I somras lanserades ett nytt bidragssystem, i stället för påsar med pengar skulle man dela ut portföljer, vilket tydde på talang för begreppsinnovation. Idén sägs nu vara övergiven, men jag blir inte förvånad om den ersatts av något annat övertalningsbegrepp vars främsta funktion är att lyckliggöra byråkratsjälar.
Min erfarenhet har lärt mig att allt samhällsstöd så långt det är möjligt bör gälla det som kan kallas kulturens infrastruktur, sådant som lokaler för kultur, utbildning för konstnärlig verksamhet och ateljéstöd liksom institutioner som museer och bibliotek. Generösa villkor för utnyttjandet av denna infrastruktur, alltifrån fria boklån till hyresfria spelscener för teatergrupper och fria utställningslokaler för konstföreningar och andra arrangörer lockar fram frivilliginsatser från medborgarna. Dessa får själva avgöra om det som framförs är bra eller dåligt. Den modell jag förordar kallar jag organiserad anarki, eftersom fri konst och ett fritt kulturliv per definition förutsätter ett element av anarki. I kulturdebattens utkanter framförs i dag på fullt allvar en motsatt idé - kulturcheckar ska möjliggöra medborgarnas val. Först ska folk betala in skatt. Sedan ska stat, landsting eller kommun avgöra vilken kultur som är godkänd för att betalas med de inbetalade skattemedlen. Varför ska skatteverket blandas in i mina privata val? Tänk bara på vad administrationen av checkarna skulle kosta.
Strax före jul läste jag en intervju där utredningens sekreterare talade om vikten av att förnya de kulturpolitiska målen. Hon sades citera 1974 års kulturpolitiska mål att kulturen ska "motverka kommersialismens skadeverkningar". Det kulturpolitiska målet lyder inte alls så. Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet heter det och det är inte samma sak, i synnerhet inte insatt i sitt sammanhang. Det är den kommersiella konkurrensens - liksom all annan konkurrens - egenskap att likforma som påtalas och som behöver kompletterande insatser. Jag kan inte låta bli att undra varför huvudsekreteraren citerar på fri hand. Är det okunnighet eller bristande respekt för målet? Det senare vore värre, och jag erinrar mig vad Stockholms kulturborgarråd skrev i en programartikel i höstas. Den inleddes med förklaringen att det behövs en radikal sortering bland de kulturpolitiska målen med det offentliga kulturstödet. Ordagrant citerat: "En av de viktigaste frågorna som kulturutredningen måste ge svar på är: Varför finns kulturstödet överhuvud, och vilka mål ska det uppnå? Hur ska kulturskaparna annars veta vad som förväntas av dem?" Det är en uppfattning som känns igen från det forna Sovjetunionen och kallades då för stalinism. Jag antar att det i borgarrådets fall rör sig om en aningslös tillämpning av en inte alldeles genomtänkt beställar/utförarfilosofi.
Utredningen tycks vilja skrota kommersialismmålet till förmån för ett som betonar kulturens roll för och på marknaden. Det är en händelse som ser ut som frånvaro av tankar. De senaste månaderna har ingen undgått att notera hur stater överallt i hela världen tvingas gå in med massiva statliga insatser för att motverka marknadernas negativa verkningar, utan att de för den skull vill avskaffa marknadsekonomin. Just nu blir alltså sådana insatser otidsenliga på kulturområdet! Det är mer än bara dålig tajmning, det är brist på överblick och frånvaro av analys.
Och nu ryktas det att utredningen vill avskaffa alla kulturpolitiska mål. Dess resultat skulle i så fall bli en beslutsfattarmanual utan stöd i underliggande värderingar. Och den reella innebörden vore att reducera kulturpolitiken till att handla om skattebetalarnas intresse av låga skatter, inte om medborgarnas behov av att tillsammans hävda kulturens värde.
En fråga som borde föras upp till debatt men som inte ryms inom ramen för en kulturutredning är skolans roll som kulturbärare och kulturinstitution. I dag är skolan, inte minst genom inrättandet av ett särskilt kulturdepartement, befriad från eget kulturansvar, dess uppgift blir alltmer koncentrerad till att ge den enskilda eleven hans eller hennes personliga kompetens. Varken kultur- eller samhällskompetensen får utrymme i en skola som i främsta rummet ska tillgodose ett slags kundkrav från elevernas och föräldrarnas sida. Och det leder till att ledande skolpolitiker inte talar om skolans innehåll utan helst om dess tillkortakommanden. Skolan har en allt överskuggande samhälls- och kulturuppgift som inte får komma bort - att tillse att det samlade livsarvet vidareförs. Den uppgiften säkerställer man inte genom ett åtgärdsprogram. För det krävs en fördjupad diskussion om skol- och kultursyn och den kan inte föras i form av skyttegravskrig mellan partier som hellre skadar varandra än söker finna värderingar som kan delas av fler än de egna.