Essän

Vi kan leva utan tillväxt

Bild 1 av 2
Christer Sanne är samhällsforskare, civilingenjör och fil dr, docent (pensionerad från KTH) och författare, bland annat till ”Att klara sig i Sverige” (1981), ”Arbetets tid” (1995), ”Rekyleffekten och effektivitetsfällan” (2006) och ”Keynes barnbarn” (2007)
Gallerian. Foto: Claudio Bresciani
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Skribenten/Källorna/Mer

Skribenten
Christer Sanne är samhällsforskare, civilingenjör och fil dr, docent (pensionerad från KTH) och författare, bland annat till ”Att klara sig i Sverige” (1981), ”Arbetets tid” (1995), ”Rekyleffekten och effektivitetsfällan” (2006) och ”Keynes barnbarn” (2007)

ällorna
Jacksons rapport kan laddas ner från Sustainable Development Commission: http://www.sd-commission.org.uk/publications.php?id=914 liksom Peter Victors bakgrundmaterial.
Den engelska regeringen har också utrett individuella utsläppsrätter (se David Jonstad: ”Vår beskärda del” 2009) och – redan 2002 – livstillfredsställelse som ett politiskt problem. Sprickor i tillväxttron finns även på andra håll. I Frankrike och latinska länder talar man om ”décroissance” – ungefär ”nerväxt”. Det är nog bara Sverige som 2009 kan komma på idén att skapa ett Tillväxtverk.

Mer
Ekonomisk tillväxt har blivit en politisk tankeförkortning för framsteg. Men all tillväxt sätter fotavtryck på jorden; därför är det en praktisk omöjlighet. Global tillväxt tillfaller dessutom de redan rika; av 100 kronor hamnar 60 öre hos den fattigaste miljarden människor. Klassiska ekonomer som Marx, Mill, Jevons och Keynes ansåg också att det låg i människans natur att framsteget skulle ta andra vägar än ökad konsumtion. Vi borde ha lyssnat på dem – modern psykologisk forskning visar att pengar ger inte lycka. Mer är inte bättre i dag.

Det är en myt att välstånd kräver ständig tillväxt. När regeringar i hela världen vill öka konsumtionen i krisens spår är det hög tid att inse att miljön inte tål en evigt ­växande ekonomi, skriver Christer Sanne.

Det är en myt att välstånd kräver ständig tillväxt. När regeringar i hela världen vill öka konsumtionen i krisens spår är det hög tid att inse att miljön inte tål en evigt ­växande ekonomi, skriver Christer Sanne.

Äntligen vill man utropa, äntligen vågar ett offentligt sanktionerat organ säga att tron på fortsatt ekonomisk tillväxt är fantasier och önsketänkande! Dessutom kan man peka på konkreta och trovärdiga alternativ.

Rapporten ”Prosperity without Growth?” (Välstånd utan tillväxt?) av professor Tim Jackson sammanfattar arbetet i den stående kommissionen för hållbar utveckling i Storbritannien. Den bekräftar att engelsmännen ligger i framkant i den frågan – åtminstone idémässigt. Ledande brittiska politiker talar seriöst om ”one planet living” – en tanke som kan ligga nära till hands när 60 miljoner trängs på en liten ö, utan något imperium längre och dessutom med enastående naturlandskap att värna om.

Annons:

Att särskilt västvärlden konsumerar mer än jorden tål är välkänt. Ändå försöker regeringarna världen över att föra en keynesiansk politik för att stimulera till ännu mer konsumtion nu när det ekonomiska maskineriet haltar. Allt läggs till rätta för detta syfte; alla åtgärder värderas efter om de ska få konsumenterna att öppna plånboken.

Men att tro att tillväxten kan bli godartad är självbedrägeri. Begrepp som ”dematerialiserad produktion” och en miljövänlig tjänsteekonomi har valsat runt länge, liksom föreställningar om teknologiska lösningar på miljöproblemen. Alla förbättringar äts upp av ökade volymer i ekonomin. Därför är det hög tid, säger rapporten, att vakna upp ur dessa myter för att avvärja en miljökatastrof.

Nu lever vi i tron att konsumtionen behövs för jobben och jobben behövs för att vi inte ska hamna i ett ekonomiskt och socialt kaos. Det är dilemmat: ekonomisk tillväxt är nödvändig men den är ekologiskt omöjlig. De fattiga länderna behöver materiell tillväxt men vi i väst som lever på ”öar av överflöd i ett hav av fattigdom” måste finna andra utvägar.

Här tvekar inte rapporten, vilket är befriande. Titeln frågar om det går att leva rika liv utan tillväxt och svaret är ja, på vissa villkor som den undersöker.

Tillväxt innebär ju konventionellt ökad ”prosperity”, alltså närmast välstånd. Men Jackson och hans kolleger vidgar begreppet till vad jag vill kalla ”välfärd” i det ordets grundläggande mening: att ”fara väl”, att blomstra fysiskt, psykologiskt och socialt genom att delta i samhället och det sociala livet. Man lyfter fram människors förmågor som avgörande snarare än materiell konsumtion. Man visar också att materialistiska människor mår sämre än de som lever i samklang med sin omgivning. Liksom att vårt välbefinnande ökar om vi vet att andra också har det bra. Att måttliga inkomstskillnader och den tysk-fransk-skandinaviska samhällsmodellen med mer statsingripande skapar mindre missförhållanden än den angloamerikanska kapitalismen.

Rätt politik kan ge ett sådant utvidgat välstånd utan ekonomisk tillväxt. Men då måste vi låsa upp strukturer i vår samhällsform som nu är totalt införstådd med – ekologiskt omöjlig – tillväxt. Både i fråga om konsumtionsmönster och makroekonomisk struktur.

Nu växer konsumtionen men inte för att vi behöver mer utan för att den är ett språk. Vi konsumerar inte för att bli mätta och klädda utan söker socialt mervärde, nyheterna, kicken, anseende i andras ögon. Att nonchalera de sociala kraven är att ställa sig utanför samhället.

Signal- och statusvärdet är oerhört starkt och backas upp av företagen som vill sälja, och lika mycket av staten som fruktar instabilitet. Därför visar staten ett Janusansikte: manar alla att vara aktsamma om miljön men hejar samtidigt på konsumenterna. För att de ska kunna ta sig ur statuskonsumtionens sociala logik krävs en omvänd politik från staten: inte påbackande utan frigörande. Konkret och praktiskt i skattesystemet, i utbildningen, i stads- och trafikplaneringen, i regler för reklam och så vidare.

Jackson efterlyser också en annan makroekonomi som verkligen skulle vara ekologiskt uthållig: ett sätt att hantera investeringar, produktion och konsumtion, offentliga utgifter och arbetsmarknad som löser finanskrisens akuta problem men också de globala överlevnadskraven, våra barnbarns livsmiljö. I det perspektivet blir stimulanspolitiken kontraproduktiv, även om den innehåller vissa gröna inslag. Den blir en Döbelnsmedicin som ger en kort respit till priset av ett tillstånd ”i morgon sjufalt värre” (för att citera Runeberg) när dagens generositet mot banker och storföretag leder till en framtida statsskuld som låser in samhället i en fortsatt, förödande tillväxt.

Så dominerande är tillväxtparadigmet, menar Jackson, att nästan inga moderna ekonomer – och det måste finnas tusentals ekonomiprofessorer i världen – gett sig i kast med frågan hur en ekonomi utan tillväxt skulle kunna fungera. Ett undantag är Peter Victor. Han har utvecklat en modell för låg/noll-tillväxt och skisserat sådana alternativ till den kanadensiska ekonomin de kommande 30 åren.

Victor visar att risken för kollaps är reell: ett av hans alternativ leder till skenande statsskuld, ökad arbetslöshet och fler fattiga.

Men han beskriver också ett alternativ som förmår hantera alla dessa variabler och minska arbetslösheten, fattigdomen och den offentliga skuldsättningen. Det är ett recept för mindre växthusgaser i ett ekonomiskt och socialt stabilt samhälle; det beskrivs som ”resilient” i analogi med ekologiska system som förmår uthärda störningar och förändringar.

Två särdrag utmärker detta goda alternativ: fördelningen av investeringarna och nya mönster på arbetsmarknaden. Privata investeringar minskar kraftigt och den offentliga ekonomin ökar, både investeringar och tjänster. Allra mest avgörande är kanske att arbetsvolymen krymper och arbetet fördelas genom kortare arbetstid per person. Därmed undviker man arbetslösheten och följder som fattigdom och sociala problem. Inkomsten per capita stiger först men planar sedan ut.

Modellen visar att det finns ett spelrum för att stabilisera ekonomin utan att sätta tillväxt främst. Den viktigaste insikten är hur konsumtionen med dagens ordning används för att driva tillväxten (i tanken att ”mer är bättre”) och privata investeringar i sin tur driver den förnyelse som stimulerar konsumtionen.

Investeringar blir centrala även i en hållbar ekonomi. Men inte för att blåsa upp en konsumtion – som ändå inte gör oss lyckligare – utan för att skapa nya infrastrukturer, för att införa en fossilfri ekonomi och hantera andra ekologiska problem och befrämja sociala mål.

Detta kräver en ny syn på investeringar. Av tradition brukar man investera för att öka arbetets produktivitet, så att insatsen kan betala sig, bli lönsam. De investeringar som nu krävs måste bedömas från andra utgångspunkter. De kan rädda ekosystemen och ge sociala vinster men kanske inte räknas hem kortsiktigt i ökad lönsamhet.

Det kräver att vi slutar att betrakta den offentliga sektorn som det nödvändiga onda som ska korrigera marknadens misslyckanden. Tvärtom visar finanskrisen att staten behöver spela en aktiv roll för att upprätthålla ekonomisk stabilitet och för att få till de nödvändiga långsiktiga investeringarna.

Den kritiska frågan är hur övergången till en hållbar ekonomi ska bli möjlig. Jackson kan kallas en statskramare som nästan tycks blunda för vad många skulle se som det största hindret: inte att vi lever i en kapitalistisk värld – marknadsekonomin skulle bestå i allt väsentligt – men att denna värld är fylld av mäktiga företag som ofta bundit upp politikerna.

Staten kan dock aldrig reduceras till ett verktyg för att maximera tillväxten, det ”är en skrämmande vrångbild av vårt gemensamma goda och våra bärande mänskliga värden”. Jackson låter nästan som en lärobok i demokrati när han betonar att staten är vår; vårt verktyg för att skapa den framtid vi vill ha.

I dag är det bara de demokratiska institutionerna som kan låsa upp de strukturer som gör samhället beroende av tillväxt och ökad konsumtion för att bevara stabiliteten. Bara genom staten kan vi medborgare skapa en makroekonomi som är ekologiskt ansvarig och en samhällsmiljö som låter människor blomstra och delta i samhället och det sociala livet utan ständigt ökande konsumtion.

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Hans Rosling: Det är inte längre ett virus som jagar människor. Nu jagar vi viruset!

rosling144
Foto:TT

 Blodigt dåd i Afghanistan. Självmordsbombare slog till vid volleybollmatch.

Annons:

 Vann säsongsavslutningen. Inför loppet i Abu Dhabi hade engelsmannen i allt i sina egna händer.

hamilton144
Foto:AFP
Roger Federer
Foto:Christophe Ena/AP

 Första för Schweiz. Efter 17 grand slam-segraren vann Roger Fererer även en Davis Cup med sitt land.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: