Hur upprörd blir jag inte när jag får frågan i vilket koncentrationsläger jag varit, in vos far a kontsentratielager bistu geven. Det är min grånande uppenbarelse, det toviga skägget och min inte längre alerta gång som får dem att fråga. Efter ett tag när jag blickat in i deras bedrövade ögon och sagt född här, geboyrn do in Shvedn, förstår de att de blivit missledda av min tämligen accentfria jiddisch som vore jag från Lodz.
Hela mitt liv har däremot fyllts av dessa fördömda upplevelser och jag skulle vilja tillägga: jag har ofta erfarit en brusten inlevelse hos de flesta etniska svenskar som fått någonting av detta till dels. Att en bok som handlar om gettot i Lodz råkar bli en bästsäljare, ser jag bara som en skicklig författares förmåga att kring denna skändliga dramaturgi skapa ett litterärt mästerstycke. Det gör inte mina avlivade släktingar mer levande.
Jag har vuxit upp i skuggan av Auschwitz och Gulag. Europas två dödsarkipelager har förföljt mig genom åren och jag är över sextio, en ålder som ingen av mina medelålders släktingar uppnådde. Undantaget var en moster som var fyrtiofem år när kriget bröt ut. Hennes tunga, pustande gång väckte uppmärksamhet, en analfabet som kunde läsa folks ögon. Så klarade hon sig.
Hon var också i Lodz som min mor och min bror. Han kastades ut av Gestapo genom fönstret ned på en lastbil – till gasning enligt all statistik.
Min far höll tal till de andra fångarna på den sibiriska tajgan. Han manade dem att kämpa mot fascismen. Några tal hölls aldrig i Auschwitz. Det hade öppnat dödsduscharna.
Nej, Stalin och Hitler går inte att jämföra. Mor och far slavade i respektive lands krigsindustri men överlevnadsprocenten för slavarna var olika.
Från Auschwitz fanns bara någon procent överlevande. När koncentrationslägrets politiska fångar av judarna ställdes inför valet att inleda ett uppror, avstod de. Ty sovjetarmén var på väg och varje dag förbättrades deras prognos, medan döden ständigt hängde över judarna.
Efter Auschwitz ingen poesi, hävdade Adorno. Han borde ha valt Treblinka. I bägge lägren likviderades någon miljon judar.
Treblinka var tyskarnas hemliga dödsläger. Länge kunde det döljas bakom bortförklaringen ”arbetsläger i öst”. Man trodde på tyskarna, ända tills över trehundratusen deporterades från Warszawa under några sommarmånader 1942.
Ingen utom offren tilläts komma i närheten av Treblinka. För att invagga judarna i säkerhet hade man uppfört en kuliss, en imiterad stationsbyggnad med klocka bakom vilken gaskamrarna väntade i en sandig skogsglänta. Den industriella dödsprocessen arbetade för högtryck under ett drygt år. Ukrainare var lägervakter, tyskar fanns på alla nivåer. Letter låg på deportationstågens tak och sköt de judar som försökte fly.
Platsen var ensligt belägen, knappa tio mil nordöst om Warszawa. Dit kom de, så gott som uteslutande judar, från Europas alla hörn. Togs ifrån ägodelar, togs av kläder, klipptes, gasades, plockades systematiskt på guldtänder och begravdes i djupa gropar som senare tömdes varefter liken kremerades. För att förbrytelserna inte skulle vändas mot tyskarna genomgick förintelseapparaten en total nedmontering senhösten 1943. Alla bevis som gick att undanröja försvann med tysk noggrannhet.
Hade det inte varit för en fångrevolt den 2 augusti 1943 skulle vi inte fått veta något om vad som tilldrog sig vid stickspårets ände när boskapsvagnarna anträtt sin återfärd fyllda med kläder, hår, ädelmetaller, väskor och allt som en tysk hemmafront kunde glädja sig åt, i den mån varorna inte hamnade hos polacker via inte alltför nogräknade nazivakters händer.
54 män lyckades fly från Treblinka och överleva. Det fanns inga veka poeter bland dessa, vilka kunde skriva vackra epos likt psykoanalytikern Victor Frankl.
Det här var överlevare som klarat sig genom helvetesdagar, då de sprungit med lik på skottkärror, blivit slagna av ukrainska och tyska piskor, sett människor hänga sig i sina baracker och plockat ned dem på morgnarna.
En av dem var Chil Rajchman. Han var från Lodz, precis som mina släktingar vilka gasades ihjäl i bussar i Chelmno, ett dödsläger nordväst om Lodz.
Senare sprang han genom skogar och mötte fientliga polacker när han flytt Treblinka, sökte hålla sig gömd hela tiden. En vän skaffade honom ariska papper. Nu: Henryk Romanowski.
Som besatt skrev han ner under brinnande krig vad han gått igenom. Det förblev gömt tills den dag då hans naturliga död inträffade, i Montevideo 2004. Då skänktes detta vittnesmål till vår värld.
Jag har översatt och upprörts – likt då jag som barn tvingades lyssna. Även då på jiddisch. Det fanns ingen dag utan ”död”. Så var det för ett barn med föräldrar som varit i läger och med en bror sannolikt nedskyfflad i en polsk grop.
Jag läste Chil Rajchmans ”minnen” – denna karga akt, detta alitterära, denna ödsliga dödskamp. Dessutom på jiddisch – så nära mig, så psykotiskt avväpnande; mina försvarsmekanismer orkade inte skydda mig mot det mordiska som brutalt bröt sig in i min dagliga rytm då jag sökte ord som skulle göra detta dokument rättvisa. Nazisternas organiserade bestialitet: bakom benämningar som ”tandläkare” och ”frisörer” likt i det civila samhället tvingades Rajchman och andra ”utvalda” att klippa av kvinnliga fångars hår innan de föstes in i gaskamrarna och senare rycka ut de gasades guldtänder, som ”tandläkare”, vid rader av väntande skottkärror.
Närmare människans avgrundsvrål går inte att komma. Det är ingen ”stor” litteratur men ger vida mer smärta än en Kafka eller Sartre. Det snärtiga staccatot väller fram på vår gemensamma jiddisch som bär på en aldrig sinande svart ordrikedom och ett trotsigt mod. Vittnesmål från vad som hände bakom den falska stationsbyggnaden skrivs inte av bödlar. Bokbödlar finns helt enkelt inte. De 54 flyende judarna hade tyskar, ukrainare och polacker hack i häl. Så småningom även sig själva.
Richard Glazar skrev också ett vittnesmål från Treblinka när han efter kriget återvänt till Tjeckoslovakien. Kommunisterna vägrade tryckning och skickade honom i stället till ett arbetsläger, politiskt opålitlig. År 1968 tog han sig ut ur landet och skrev ”Die Falle mit dem grünen Zaun” (Fällan med den gröna inhägnaden) på tyska, bödelspråket.
I slutet av nittiotalet tar han sitt liv, liksom flera andra före detta koncentrationslägerfångar gjort, till exempel Primo Levi och Paul Celan. De har levt i en pyrande ångest sedan lägertiden. En svårare motgång och deras värld rasar samman. Som läkare har jag sett överlevande slita sina dropp. Orken varade tills livet blev dem övermäktigat.
Treblinka är i dag ett minnesmärke. Strax efter krigsslutet var det ett veritabelt Klondyke. Guldgrävare från hela Polen kom och letade efter guld som tyskarna missat i likens gap. Överallt såg Ruchl Auerbach plundrare med spadar slita upp ben och kroppsdelar. Hon var en känd författare redan före kriget, en överlevande från Warszawagettot. Scenariot finns i boken ”Oyf di felder fun Treblinke”.
Hon var med om att i gettot samarbeta med radikala judiska historiker vilka beskrev sin sönderfallande samtid i dokument som gömdes i primitiva behållare och grävdes ned. Det blev känt som Ringelblumarkivet. Hon gjorde bland annat den första intervjun med en flykting från Treblinka som kunde berätta redan sommaren 1942.
Då blev dödslägret känt men man hade svårt att tro på uppgifterna innan sanningen gick upp. Polacker som visste vad som pågick förblev passiva, även motståndsrörelsen som hade kunnat anfalla förintelselägret.
Vi står inför den sista rättegången mot en misstänkt krigsförbrytare, John (Ivan) Demjanjuk. Han har blivit utpekad som lägervakten ”Ivan den förskräcklige”, bland annat av Chil Rajchman, men släppt ”i brist på bevis”.
Måhända får Demjanjuk en rättvis rättegång i Tyskland, som dock tidigare gett Gestapomän milda rättsliga påföljder. Härvidlag äger ett kollaborerande Europa en gemensam skuld.