Planerade föreställningar av Voltaires tragedi ”Le fanatisme ou Mahomet le prophète” (”Fanatismen eller profeten Muhammed”) på franska teatrar har under senare år antingen ställts in eller genomförts under stark polisbevakning. Anledningen har varit protester och även våldshot från muslimer i Frankrike. Från visst vänsterhåll har till och med krav framförts att verk av ”xenofoben” Voltaire borde rensas bort från listorna över skolornas klassikerläsning. Ytligt sett kan dessa fördömande reaktioner anses förståeliga, Muhammed utpekas ju redan i dramats titel som fanatiker.
Vid premiären 1741 jublade det katolska prästerskapet över att den konkurrerande världsreligionens profet avslöjats som cynisk bedragare, men pjäsen lades snart ner efter påtryckningar från klerikalt håll. Tydligen uppfattades Voltaires text som ett angrepp även mot katolska kyrkan. Emellertid är detta ett diktverk och inte en politisk eller religiös pamflett. Historien upprepas. Moderna fundamentalister struntar i litterära nyanser och har sannolikt inte ens läst den pjäs de velat stoppa med våld.
Det finns all anledning att frångå pastorns dåliga exempel och i stället läsa och begrunda vad som verkligen står i Voltaires tragedi, som då visar sig besitta oanad aktualitet. Handlingen utspelas år 630 i Mecka. Muhammed har återkommit från exilen och befinner sig med sina trupper utanför staden beredd att tåga in.
Den rättrådige Zopire leder motståndet mot erövraren inne i Mecka, men profeten övertalar sin unge elev Séide att lönnmörda fienden. Som belöning efter fullgjort uppdrag förespeglas han att få den vackra Palmire till hustru, men Muhammeds avsikt är i själva verket att giftmörda Séide och sedan göra flickan till sin konkubin. I enlighet med gammaldags dramakonventioner är Séide och Palmire syskon och Zopire deras far, men om dessa släktrelationer är de förstås själva ovetande. Allt går som profeten planerat, Zopire mördas av sonen men därefter kommer sanningen slutligen fram och Palmire tar sitt liv inför faderns och brodern/älskarens lik.
Voltaire var fullt medveten om att den historiske Muhammed alls inte begått det brott han tillskrivs i dramat. Ej heller var Voltaire mer negativt inställd till islam än andra religioner, tvärtom framhåller han i sin skildring av korstågen muslimernas, jämfört med de kristna, större tolerans. För Voltaire var alla religionsstiftare och sektledare hycklare, Luther, Calvin eller påven var inte bättre än Muhammed. Denne får alltså tjäna som representativt exempel bland andra möjliga. Voltaire menade att skillnaden mellan sekt och religion är att den sistnämnda besitter makt, och han låter sin tragedi utspelas just då islam genomgår denna förvandling.
Dramats egentliga ämne utpekas redan i titelns första ord, ”fanatismen”, som inte syftar på Muhammed utan på de unga syskonen. Profeten själv tror inte på det han predikar och Voltaire har i brev beskrivit honom som en Tartuffe med vapen i handen. I pjäsen har Muhammed, likt teaterboven Jago i Shakespeares ”Othello”, förmågan att med lögner och intriger skickligt dirigera andras handlingar, och båda avslöjar i monologer och sidorepliker villigt sina onda avsikter.
Voltaires Muhammed är endimensionell, och det är inte hans närvaro som gör dramat så angeläget och aktuellt. Det anmärkningsvärda är snarast att författaren utformat ett så tvetydigt dubbelporträtt, med förmodligen avsiktliga associationer också till påvlig maktpolitik och jesuitisk dubbelmoral. Religionen fungerar som maktinstrument i syfte att upprätta ett världsomfattande imperium där inga avvikande uppfattningar kan tolereras. De som tvekar och tvivlar gör sig skyldiga till hädelse, de är kätterska förrädare som i Guds namn skoningslöst måste utrotas.
Skildringen av de unga fanatikernas relationer till den karismatiske ledaren Muhammed är psykologiskt skrämmande och gör ett sorgligt välbekant intryck. Det kunde vara interiörer från pingstförsamlingen i Knutby eller en koranskola i Pakistan. Man erinras också om hur grotesk auktoritetstro bland amerikanska sekter lett till kollektiva självmord efter befallning.
Från studietiden i Uppsala minns jag samma beklämmande fenomen i bisarr version. Jag syftar på de så kallade rebellerna eller dubbelmaoisterna, som eggade varandra att i ideologiskt trosnit kategoriskt säga upp alla förbindelser med borgerligt förtappade föräldrar. Ordförande Mao intog fars och mors plats, liksom syskonen i Voltaires tragedi tar avstånd från Zopire och sätter Muhammed i den biologiske faderns ställe.
Dramats unga fanatiker är vilseförda, men alls inte ondskefulla. De anar dunkelt att något är fel, de förstår inte varför en kärleksfull Gud kräver hat och befaller lönnmord. Vore det inte för religionens bud skulle jag inte kunna döda Zopire, säger sig Séide.
I artikeln ”Fanatisme” i sin filosofiska ordbok (”Dictionnaire philosophique”) frågar Voltaire: ”Vad skall man svara en man som säger att han hellre lyder Gud än människor, och att han därför är säker på att komma till himlen genom att skära halsen av er?” Ett ord av Muhammed räcker dock att tysta humanitetens och samvetets inre röst hos de tveksamma. Som belöning anser sig profeten utan vidare kunna garantera terroristen evigt liv i paradiset.
Onekligen bekräftas Voltaires omdöme i den nämnda artikeln att fanatismen liknar en kräftsjukdom, nästan obotlig när den väl bitit sig fast i hjärnan. Dock kommer syskonen i dramat till insikt, de känner medlidande med offret och ångrar sig – men först när det är för sent. I det avseendet visar de en medmänsklighet som förmodligen var främmande för massmördarna från World Trade Center i New York och Madrids lokaltrafik.
Det fria ordet var fruktat redan under antiken och kyrkans tidiga historia. År 391 e Kr förstördes biblioteket i Alexandria på befallning av kejsaren i Rom Flavius Theodosius. Kristendomen hade upphöjts till statsreligion, avvikande meningar kunde inte tillåtas och därför måste den hedniska kulturen och litteraturen utplånas. Biskop Theofilus i Alexandria verkställde härskarens order med all önskvärd ackuratess. De muslimer i Frankrike som med hot om våld lyckades stoppa föreställningen av Voltaires tragedi verkade tyvärr i samma intoleranta anda som den kristne biskopen i Alexandria. Samma omdöme gäller även bokbrännarna i Berlin efter det nazistiska maktövertagandet.
Att i Frankrike ge efter för påtryckningar från religiösa extremister skulle i detta fall innebära att förneka framstegen från 1700-talets upplysning och återgå till förhållanden som rådde under inkvisitionen. En bekväm undanflykt vore att inte spela Voltaires tragedi med hänvisning till dess dramaturgiska brister. Det är sant att Voltaire var bäst som satirisk prosaförfattare och polemiker, någon Shakespeare var han alls inte. Handlingen är melodramatisk, dialogen onaturligt högstämd, och alexandrinerna marscherar mekaniskt fram som väldrillade soldater. Jag kan föreställa mig att en dylik förhandscensur på underförstådda kvalitetsskäl mer eller mindre medvetet tillämpas i Sverige.
Voltaire hävdade som nämnts att alla religionsstiftare och sektledare är bedragare, och en dylik uppfattning måste givetvis få komma till uttryck i ett demokratiskt samhälle. Var och en får helt enkelt finna sig i att den egna religionen eller livsåskådningen ifrågasätts och till och med förlöjligas. Därvidlag kan ingen göra anspråk på positiv särbehandling, men de som inte instämmer med Voltaire har obegränsad rätt att på fredlig väg missionera och propagera för sin tro. I längden ligger yttrandefriheten i allas gemensamma intresse; det gäller kristna och muslimer likaväl som agnostiker och ateister.
I Voltaires filosofiska lexikon ingår också en artikel med rubriken ”Tolérance”. Där utpekar han just vidsyntheten som mänsklighetens viktigaste arvelott och det bästa botemedlet mot förödande fanatism: ”Vi har alla formats av våra svagheter och misstag; låt oss gemensamt förlåta varandra våra dumheter, det är naturens första lag.”