Jag kan inte låta bli att undra", säger Harry Faversham till sin vän Jack. "Vad har en öken i Sudan egentligen att göra med hennes majestät drottningen?" Faversham är soldat, året är 1884 och det kristna England skall skicka trupper för att försvara sina befästningar i ett heligt krig mot hedningarna i Sudan.
A E W Masons roman "The four feathers" från 1902 är en saga om manligt mod och krigstillstånd. I den indiskfödde regissören Shekhar Kapurs nya filmatisering blir den också en bild av kolonialismen, något ovanligt för en stor Hollywoodproduktion. För den svenska biopubliken kommer scenernas myller av sudaneser, egyptier och engelsmän att te sig lite märkliga. Vi kan inte historien.
1884 var det år då Berlinkonferensens styckning av Afrika började. Harry Favershams generation lämnade en underlig värld till oss. "Det är därför gränserna i Afrika är så raka", sa våra geografilärare. Så var det med det. I skolböckerna svävade kolonialismen, slaveriet och slavhandeln fritt. Våra samhällen byggdes av mankraft och intelligens. Människohandel var en isolerad företeelse som inte fick några vidare konsekvenser och som inte var så farlig. Den hade inget med vår tid att göra.
Den känsligaste frågan vid världskonferensen om rasism i Durban i september 2001 var de före detta koloniernas krav på upprättelse. "Det är viktigt att det inte blir Afrika mot resten av världen", sa Anna Lindh diplomatiskt. Hon underströk att det var de gamla kolonialmakterna som hade störst ansvar. Som svensk är det lätt att hålla med henne. Få av oss förstod innebörden av triangelhandeln. Vi har inte varit i Ghana och sett minnena från handelsstationen där eller på St. Barts i Västindien, där kronans sista slavar ligger begravda. Det är inte troligt att vi läser historikern och frihetsledaren Walter Rodney: "Förtjänsterna från kolonierna räddade inte bara kolonialmakterna, utan alla kapitalistiska nationer." Eller statsvetaren Horace Campbell: "Varje västeuropeisk stat, från Sverige i norr till Portugal i söder, deltog i den kommers som skulle komma att förändra världshistorien."
Vi blir chockade om vi råkar få veta vad kolonialismen var. De flesta som växer upp i Västeuropa ställer sig någon gång ungefär samma fråga som Harry. Vad hade vi där att göra? Svaret ryms i biskopen Maurys anförande till den franska nationalförsamlingen 1791, som Walter Rodney 180 år senare citerade i "How Europe Underdeveloped Africa":
"Om ni skulle förlora de 200 miljoner livres som ni nu får från kolonierna varje år: om ni inte hade den exklusiva handel med era kolonier som föder era fabriker, underhåller er flotta, stöder era jordbruk, bekostar er import, försörjer ert begär efter lyx och fördelaktigt balanserar er handel med Europa och Asien, då, säger jag er nu, skulle kungadömet vara oåterkalleligen förlorat."
Europa vore ingenting utan sina kolonier. USA vore inget utan slaveriet. Allt vi har är på bekostnad av någon annan. Durbankonferensen utlovade ett samtal: två teser som befästes var att slavhandeln var en förutsättning för industrialiseringen och att kolonialismen skapade rasismen. Kolonialmakterna använde rasismen för att legitimera sina brott, på samma sätt som Hitler. Vad man inte ser nu är hur vi fortsätter att legitimera dem.
USA lämnade Durban med förevändningen att apartheid mot palestinierna i Israel hade diskuterats där - inte under konferensen utan vid ett annat möte - och EU fick ensamt tolkningsföreträde.
Utrikesministrarna valde att tala med en röst och tre ord: acknowledge, condemn och regret. De gick med på att säga att vi erkänner, fördömer och ångrar slaveri, slavhandel och kolonialism. Men de kunde inte apologize, då det, med Anna Lindhs ord, "anses koppla till kompensation" och "kompensation kan man inte acceptera". De kunde inte ens använda ett ord som skulle kunna leda till en diskussion som skulle kunna ställa reella krav på dem.
EU:s regeringar väljer orden; erkänner brott men vägrar erkänna skuld.
Till sist förklarade ministerrådet att EU "självfallet inte" stödde Durbankonferensens förslag om att Afrikas förintelse skulle jämställas med Förintelsen i Europa. Och så var det med det. Om Förintelsen fick vi lära oss mycket. Vi fick temadagar, "Om detta må ni berätta" och historier som kröp under vårt skinn för att få oss att minnas något vi inte upplevt. Vi kunde givetvis ha tillägnat oss en lika stor kunskap om kolonialismen - men den skulle förändra oss. Om vi visste något om kolonialismen skulle vi inte stå ut med tanken på att vi inte har avbrutit den. Vi skulle ta skulddebatten på allvar i stället för att lämna den till framtiden.