Två dagar före den 28 februari 1986 hade jag ett flera timmar långt samtal med Olof Palme. Mest talade vi om Tage Erlander eftersom jag just höll på att avsluta en bok om honom. Mot slutet av vårt samtal kom vi på grund av några aktuella händelser också in på massmedia och deras benägenhet att syssla med bara ett problem i sänder. Och vi spekulerade en stund, innan vi sade adjö, om vad medier kunde tänkas komma att syssla med nästa vecka. Det ohyggliga som hände två dagar senare och som medier och vi alla andra sysslade med och tänkte på under en lång tid därefter ligger nu redan två decennier bakom oss.
Olof Palme hade gått i statsministerskola hos Tage Erlander. Det Sverige som han övertog ledningen av i september 1969 kom dock snart att se annorlunda ut än under hans läromästares tid. Landets ekonomi försämrades och produktionstillväxten avtog, det parlamentariska läget förändrades och blev mer instabilt, kärnkraftsfrågan blev central och splittrade också det egna partiet, spänningar uppstod efter hand mellan partiet och LO och så vidare.
Men Olof Palme stretade på, visade tåga och behöll länge sin position i centrum för svensk politik. Vid sitt tillträde som statsminister var han endast 42 år gammal, omstrålad av framgång och med mycken energi. I sex år, 1976-1982, verkade han som oppositionsledare. Hösten 1982 återkom han till ämbetet som regeringschef, mer ärrad och ibland också mer otålig än förr men sugen på revansch och vilja att återställa. Allt tog ett plötsligt slut genom skotten på Sveavägen. Mycket hade han ändå hunnit uppnå och påverka.
I inrikespolitiken uppträdde han både som försvarare av det välfärdssystem som skapats och som utvidgare av det till nya områden. En serie reformer genomfördes bland annat på arbetslivets områden. Det av LO uppbackade förslaget om löntagarfonder framstod som en börda för Palme och bidrog ju också till valnederlaget 1976.
I den internationella politiken gav han röst åt Sverige med en intensitet och kraft som förut inte hörts. Han talade för små nationers integritet och för mänskliga rättigheter. Han protesterade mot förtryck av medborgare i kommunistiska diktaturer liksom han skarpt vände sig mot USA:s uppträdande i Vietnam. Över huvud engagerade han sig i de obalanser som rådde i världen, framför allt mellan rika länder och u-länder. Han blev också på olika sätt tagen i anspråk av det internationella samfundet, både som medlare i konflikter och som ordförande i en viktig kommission kring nedrustningsfrågor.
I den stil som Olof Palme utvecklade som ledare finns det många drag som kan te sig motsägelsefulla. Ett är att han allmänt uppfattades som en dominant politiker. Visst hördes och syntes han överallt och uttalade sig om mycket. Men i vardagens löpande arbete höll han som regel inte de övriga statsråden i hårda tyglar och koncentrerade inte all makt till sig själv. Självfallet kunde han ändå, såsom statsministrar bör göra, gripa in mer i detalj i frågor som sågs som centrala eller känsliga.
Ett annat drag var att han på en och samma gång var både problemlösare och agitator. Allt sedan sin ungdom som studentledare hade han varit praktiskt lagd, inriktad på att förhandla, samarbeta, kompromissa och småningom nå fram till beslut. Samtidigt utvecklades han också till en bejublad folktalare. Det ofta fräna och känslomässiga i hans agitation kunde skapa rysningar av välbehag hos de egna men skrämma och stöta bort utomstående och därmed också försvåra uppgörelser.
Beslutsförmågan var över huvud stor, ofta präglad av ett stort mått av intuition. Olof Palme tyckte om att beta av ett sakområde efter ett annat med stöd av råd och fakta som kunniga på området levererat; han tog, som han själv brukade säga, "ett helvete i taget". Samtidigt kunde det också hända, särskilt under den andra perioden som statsminister när han kände sig tröttare, att han någon gång framstod som överraskande passiv.
Hans förmåga att sätta sig in i olika konkreta frågor och minnas detaljer var påtaglig. Samtidigt var han ständigt beredd att sätta in dessa frågor i större sammanhang och ge dem ideologisk förpackning. Över huvud taget tyckte Palme om att föra principiella resonemang. Vardagspolitiken förgylldes. Hans formuleringsskicklighet förblev stor fram till slutet.
Palme kunde vara både rolig och charmfull och visa ömsinthet mot sina medarbetare. Samtidigt hade han också ett temperament som kunde framkalla våldsamma utbrott och förskräcka kolleger och tjänstemän. Han kunde slutligen i sitt uppträdande som statsminister vara både anspråkslös, chosefri och okonventionell. Samtidigt var han en tävlingsinriktad person, som bars av en vilja att vara duktig och bäst, att vinna och inte förlora. Detta drag kunde i sin tur leda till svårigheter att ta emot kritik, att höra de egna åsikterna ifrågasättas.
Under alla sina år i centrum för svensk politik utsattes Olof Palme för påfallande hårda angrepp. Länge verkade dessa angrepp inte förlamande utan utgjorde snarare en stimulans. Han gav själv igen. Mot slutet av sin tid som regeringschef förefaller han ändå ha blivit mera berörd av denna ständiga kritik och detta ständiga ifrågasättande.
Grovt taget hämtade dessa ofta hänsynslösa angrepp sin näring i två omständigheter. En var naturligtvis hans egen personlighet med dess agitatoriska stil och benägenhet för ibland våldsamma utfall mot dem han ogillade. En annan omständighet förblev hans egen sociala bakgrund. Många var fixerade, mindre inom arbetarrörelsen än utanför den, vid att en person med rötter i överklassmiljö bytt sida. De illvilliga ville inte förstå de olika upplevelser i hans ungdom som bidragit till denna vänsterhållning utan såg honom blott och bart som opportunist och karriärist.
Olof Palme fick aldrig uppleva att bli folkkär och landsfaderlik såsom läromästaren Tage Erlander hade fått bli, trots att också han till en början varit hårt kritiserad. Reaktionen ute i världen på skotten för två decennier sedan överraskade det av chock drabbade Sverige. Hur välkänd Palme hunnit bli i andra länder, hur många kontakter han hunnit knyta i olika huvudstäder, hade varken hans anhängare eller motståndare till fullo insett. För vida kretsar utanför Sverige framstod han alldeles uppenbart som symbol för en strävan efter samförstånd och fred mellan väst och öst, mellan syd och nord.