Det var den 26 mars som Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, i en tv-sänd skolpolitisk paneldebatt använde sig av ordet "blattesvenska" när hon beskrev sin syn på regeringens inställning till modersmålsundervisningen, det som tidigare kallades hemspråksundervisning.

I sitt första inlägg i DN:s debatt (19/4) förtydligade hon kritiken mot regeringen som hon menar intar en rasistisk hållning när den satsar på mer modersmålsundervisning i stället för förstärkt svenskundervisning: "en åtgärd som kan tolkas som att man inte vill att de nya svenskarna ska kunna konkurrera med svensksvenska ungdomar på en hårdnande arbetsmarknad. Ett vi och dom-tänkande alltså, ovärdigt en demokrati."

En livlig debatt har engagerat mängder av skribenter och läsare, framför allt här på DN:s kultursidor. Med undantag av Kenneth Hyltenstam, professor i tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet, har debattinläggen från berörda delar av högskolan lyst med sin frånvaro, men det betyder inte att debatten har gått dem förbi.

Inger Lindberg, professor i svenska som andraspråk och föreståndare för institutionen för svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet, har följt debatten med intresse. Hon välkomnar den, men tycker att den delvis har präglats av okunnighet om flerspråkiga elevers skolsituation. Hon säger att det inte finns någon motsättning mellan svenska och modersmålsundervisning.

- Det verkar vara svårt att bryta uppfattningen att det handlar om antingen eller och inte både och. Men det får faktiskt plats flera språk i huvudet utan att det begränsar människan. Tvärtom tyder allt på att språken i stället berikar varand­ra och den språklust som många flerspråkiga ger uttryck för kännetecknas av en kreativitet som ju uppskattas i andra sammanhang, inte minst i litteraturen.

- Ebba Witt-Brattström är forskare i litteraturvetenskap och såvitt jag förstår en mycket kompetent sådan, men hon kan inte luta sig mot sin status som forskare när hon uttalar sig om språkinlärning och flerspråkighet.

Helena Frisell på Lärarhögskolan i Stockholm har arbetat med andraspråksfrågor sedan slutet av 1960-talet och är bland annat ordförande i Lärarförbundets ämnesråd för flerspråkighet. Hon både håller med och invänder mot Ebba Witt-Brattström.

- Hon verkar visserligen ha tagit intryck av Hyltenstams svar på hennes första inlägg där hon ställde modersmålsundervisningen mot svenskan. Det kan man absolut inte göra eftersom den inte är något hot och ofta utgör den dessutom en mycket liten del av den totala skoltiden. Tvärtom är modersmålsundervisningen viktig och bra som stöd i den allmänna språk- och kunskapsutvecklingen. Däremot håller jag med henne om att svenskan bör stärkas i både kvalitet och kvantitet, och i det bygget är modersmålsundervisningen, liksom alla andra ämnen, viktig.

Språkforskaren och Svenska Akademiens ledamot Sture Allén är ingen främling för debatten om det svenska språkets ställning i Sverige. Inför behandlingen av den senaste språkpropositionen skrev han bland annat om behovet av att stärka svenskan genom att göra det till ett officiellt språk, så som det är i både Finland och Europa. Han uppskattar att frågan om det svenska språkets ställning nu än en gång har aktualiserats.

- Min grundläggande hållning har jag gett uttryck för i många år. Den är att alla som bor i landet behöver så bra kunskaper i svenska som möjligt. På frågan om hur det ska uppnås kan man alltså inte svara som språkpropositionen skrev, att det är diskriminerande, utan snarare bör ingen få lämna skolan utan goda kunskaper i svenska.

Sture Allén säger att minoritetsspråken i Sverige visst har en roll att spela, men kallar frågan om dess förhållande till svenskan både svår och viktig.

- Man får balansera det starka behovet av utvecklingen av det svenska språket mot behovet av kunskapsutveckling i en vidare mening, och det är upp till forskningen att undersöka hur den balansgången ska gå till.

I Ebba Witt-Brattströms första inlägg skriver hon om skönlitteraturens roll i frågan om svenska språkets vara eller inte vara som huvudspråk: "Utan den är svenskan ett instrumentellt språk, en uppsättning sfi-fraser att använda i olika situationer: hos tandläkaren, på arbetsförmedlingen, hos sociala myndigheter".

Inger Lindberg kallar uttalandet föraktfullt.

- Hon bortser från den krassa verklighet som andraspråkstalare i olika åldrar står inför. Utan kontroll över språket som inlärningsinstrument står man sig slätt i både skola och samhälle. Svensk litteratur i all ära, men man ska helst kunna läsa och förstå vad som står på sidorna också. Litteraturen är en fantastisk väg in i ett språk och en kultur, men den kan naturligtvis inte ersätta professionell språkundervisning.

Blattesvenska, miljonsvenska, multislang, förortssvenska och så vidare. Namnen är många på vad debatten handlar om: hur hantera och förhålla sig till de språk som utvecklas bland ungdomsgrupper i områden där människor från många olika språkliga minoriteter lever tillsammans. Och det är här Inger Lindberg tycker att DN:s debattserie har haft sina förtjänster.

- Det riktigt positiva med den här debatten är att även skribenter med egen anknytning till flerspråkiga miljöer deltagit med mycket skarpa och bra inlägg. Det är ett trendbrott som jag ser det, eftersom majoriteten har en tendens att hävda sitt tolkningsföreträde och föra debatten över huvudet på dem den berör.

Hon säger att språket är en viktig identitetsmarkör och att alla har rätt att göra det till sitt.

- Man hjälper inte ungdomar i dessa grupper genom att bemöta deras språk med förakt. I stället behöver man ge dem möjligheter att utveckla de språkliga verktyg de behöver för sina studier och yrkesval. Här spelar skolan och svenskundervisningen naturligtvis en viktig roll.

Inger Lindberg tycker att Sverige fortfarande är "märkligt enspråkigt och monokulturellt". Att tvåspråkighet och rötter i olika kulturer ständigt förknippas med problem och brister i stället för att man ser det som en potential - både för individen och för Sverige.

Ellen Bijvoet, forskare vid Stockholms universitets centrum för tvåspråkighetsforskning, instämmer och framhåller särskilt författaren Alejandro Leiva Wengers röst i debatten.

- Han har skrivit otroligt bra om hur ungdomsslang kan handla om språkglädje och kreativitet. Men om ungdomsslang är det enda sättet man kan prata på är det förstås en begränsning; man behöver olika slags språk i olika situationer - det gäller ju oss alla.

Hennes kollega, Kari Fraurud, säger att i den fråga där debatten började - modersmålsundervisningen i skolan - finns det en stark enighet inom forskningen om att ett stöd till modersmålet också gynnar andraspråket svenska och övriga skolämnen. Men som hon har följt debatten tycker hon att särskilt Ebba Witt-Brattström har glidit från den viktiga frågan om hur man konkret kan förbättra undervisningen för de elever som fortfarande halkar efter.

- I början lät det som att hon var bekymrad över att skolan inte lär barnen ordentlig svenska. Men när hon mötte motstånd gled hon i stället över i att anklaga förortsslangen för att bara vara en sexistisk grabbslang. Vad har hon för underlag för det? I vår forskning, som handlar om just detta, ser man att slangspråket används av både pojkar och flickor för olika syften i olika sammanhang, säger Kari Fraurud.

Debattens sexistiska aspekt började kring ordet guss (försvenskning av turkiska kiz som betyder flicka) som numera har en plats i Svenska Akademiens ordlista, SAOL.

Sture Allén förklarar:

- Ända sedan medeltiden med tyskan, senare med franskan och än i dag med framför allt engelskan har vi vant oss att påverkas av andra språk. Detta måste vi förhålla oss till på ett lugnt och metodiskt sätt. I den mån det kommer ord som berikar svenskan kan man överväga att ställa upp. Ett ord som guss är knappast sexistiskt. Att det tas in i SAOL beror på att det finns åtskilliga belägg för det i olika texter, det vill säga att det har en viss frekvens och spridning. Processen är dock inte helt mekanisk, utan kräver naturligtvis eftertanke. Guss introduceras med kommentaren vardagligt.

Krönikören Nima Daryamadj har i tidningen Stockholm City skämtsamt påpekat att guss har en viss likhet med persiskans gooz som betyder fjärt. Med anledning av detta frågade sig Ebba Witt-Brattström om "svenskan behöver ännu fler nedsättande ord för människa av kvinnokön", men Ellen Bijvoet tycker att associationen är ett irrspår.

- Åsa Mattsson är också inne på den där linjen, men den stämmer inte, eller snarare är den inte specifik för förortsslangen. Tyvärr finns sexism i alla sorters språk, men nu har man av någon anledning bestämt sig för att blåsa upp just den aspekten av den här slangen. Därmed förstärker man stereotypen om kvinnoförtryck, kriminalitet och droger i förorterna, och bidrar till ytterligare polarisering, säger Ellen Bijvoet.

Enligt sociologen Nihad Bunar, som på Stockholms universitet forskar om skolor i invandrartäta områden, har uppfattningen om hur viktig modersmålsundervisningen är för barns utveckling blivit mer och mer accepterad sedan mitten av 1990-talet. Bland såväl föräldrar som politiker och forskare.

- Precis då kommer den här backlashen, det vill säga att de som tycker att modersmålsundervisning ska få mindre utrymme i skolan får allt större gehör i det offentliga rummet. Men de kritiska rösterna har genomgående saknat forskning för sina argument, säger Nihad Bunar.

Han pekar också på en annan aspekt av modersmålsundervisningen.

- En undersökning från förra året, bland fem gymnasieskolor i Malmö, visar hur elever som handleddes på sina respektive modersmål fick bättre betyg. Det intressanta är att själva ämnesundervisningen inte skedde så mycket på modersmålet, utan det handlar om den uppmärksamhet eleverna fick. De berättade att de kunde prata om allt med sina handledare och det var den sociala biten som, i samverkan med uppmärksamheten, ledde till bättre studieresultat.