Ett verkligt krig mot en overklig fiende

Världen är i krig igen, men den här gången ser det annorlunda ut. Traditionellt har krig setts som en väpnad konflikt mellan självständiga politiska enheter, i modern tid mellan nationalstater. Men eftersom även de mest dominanta nationalstaternas maktbefogenhet minskar och en överstatlig form av suveränitet håller på att växa fram, förändras också krigets och det politiska våldets betingelser och karaktär. Denna förändring i nationalstaternas suveränitet är den första nyckeln till varför krigen ser ut som de gör i dag.

Faktum är att dagens väpnade konflikter mer liknar inbördeskrig än vad vi brukar mena med krig. Medan ett krig är en väpnad konflikt mellan suveräna stater, är ett inbördeskrig en väpnad konflikt mellan ickesuveräna parter som delar samma territorium. Och eftersom dagens nationalstater håller på att förlora sin suveränitet bör skiljelinjerna för dessa inbördeskrig inte längre dras längs nationsgränser - i stället har de hela världen som sitt spelrum.

Alla världens pågående väpnade konflikter, varma som kalla - i Columbia, i Sierra Leone och i Aceh, lika väl som konflikterna mellan Israel och Palestina och mellan Indien och Pakistan - bör ur detta perspektiv betraktas som imperialistiska inbördeskrig. Detta betyder inte att något av dem samlar hela världen till strid - samtliga är såväl specifika som lokala - utan snarare att de förs inom, är betingade av och i sin tur påverkar det globala imperiet.

Inget lokalt krig kan alltså betraktas som en isolerad enhet, utan som en del i en världsomspännande konstellation, länkad i varierande grad såväl till andra krigszoner som till områden som för tillfället inte är indragna i krig. Parterna i dessa den nya sortens inbördeskrig gör knappast anspråk på suveränitet. De kämpar snarare om att nå dominans på olika nivåer i det globala systemets hierarki.

Attackerna mot Pentagon och World Trade Center den 11 september 2001 har inte orsakat denna globala situation och inte heller förändrat den i grunden. Men kanske har de tvingat oss att inse dess allmängiltighet och genomslag. Det går inte att fly från det globala krigstillståndet och något slut på det finns inte i sikte. Vid vissa tidpunkter och på vissa platser sker ett avbrott i våldsamheterna, men det dödliga våldet kan alltid bryta fram när som helst och överallt. Det finns med andra ord inte längre några isolerade krig utan ett allmänt krigstillstånd som utplånar skillnaden mellan krig och fred. Och detta till den grad att vi inte längre kan föreställa oss eller ens hoppas på en verklig fred.

Betänk hur krigsbegreppet har förändrats under de senaste årtiondena. Givetvis har dess diskurs och terminologi länge använts för att benämna aktiviteter som i mångt och mycket ligger utanför kriget i sig självt. Tag till exempel kriget mot fattigdomen som lanserades i USA på 1960-talet av Lyndon Johnsons regering, och som använde krigsbegreppet för att undvika partistrider och ena nationen inför ett gemensamt mål. Eftersom fattigdomen är en abstrakt fiende och eftersom vapnen i kampen mot den är fredliga blev krigsbegreppet i detta sammanhang enbart retoriskt.

Med kriget mot narkotikan som inleddes i början av 1980-talet blev dock krigets retorik mer handfast. Detta gäller i ännu högre grad tjugohundratalets krig mot terrorismen. Liksom i kriget mot fattigdomen framställs fienden i dessa fall varken som specifika nationalstater, politiska samfund eller ens som individer, utan snarare som abstrakta begrepp eller olika slags handlingsmönster.

Dessa "krig" är långt mer effektiva än kriget mot fattigdomen när det gäller att mobilisera samhällets krafter och begränsa ett normalt politiskt meningsutbyte. Eftersom de i likhet med ett traditionellt krig även inbegriper väpnade strider och dödligt våld är emellertid dessa krig inte heller symboliska. Vi har alltså gått från ett symboliskt och retoriskt åkallande av kriget till verkliga krig mot ansiktslösa fiender.

Världens härskare har alltså strängt taget ingen specifik och konkret fiende att rikta sina vapen mot. Snarare strävar de efter att ordna och beordra det globala imperiets undersåtar. De övermänskliga figurer som åberopas som fiender - Usama bin Ladin, Saddam Hussein, Slobodan Milosevic, Moammar Khadaffi, Manuel Noriega med flera - blir inhoppare som skapar ett intryck av att ingå i en traditionell krigsrekvisita. De blir till pedagogiska hjälpmedel i strävan att skapa en allmän förståelse för det som sker. Och de draperar den nya sortens krig i en gammal uniform.

Inte heller krigets abstrakta måltavlor är några verkliga fiender i egentlig mening. Snarare skall drogerna och terrorismen ses som symtom på en värld i gungning och därmed som hot riktade mot ordningen och möjligheterna till kontroll. Det globala krigets verkliga fiende är den allmänna oordningen.

Förändringen av krigsbegreppet har också gjort krigets gränser både rumsligt och tidsmässigt otydliga. Även om det traditionella kriget som riktades mot en nationalstat ibland kunde sprida sig till andra länder var det alltid klart geografiskt definierat. Och slutet på ett sådant krig markerades ofta av en kapitulation, en seger och ett fredsfördrag.

Det krig som förs mot ett begrepp eller handlingsmönster saknar däremot begränsningar i tid och rum, och härvidlag erinrar det om den gamla tidens religionskrig. Ett krig som förs i syftet att åstadkomma och upprätthålla allmän ordning kan inte ha något slut. Det måste innefatta ett oavbrutet makt- och våldsutövande. Med andra ord kan man inte vinna ett sådant krig - det måste snarare vinnas varje dag. I realiteten upphävs skillnaden mellan krig och polisarbete.

Samtidigt som fienden har gjorts ogripbar och abstrakt har möjligheterna att ingå allianser tänjts till det yttersta. I princip kan hela mänskligheten enas mot ett abstrakt begrepp eller handlingsmönster som terrorismen. Därför är det knappast förvånande att föreställningen om "det rättfärdiga kriget" återigen dykt upp i politikernas, journalisternas och forskarnas diskussioner. Detta gäller i synnerhet kriget mot terrorismen och de militära operationer som utförs i de mänskliga rättigheternas namn.

Idén om det rättfärdiga kriget gör det möjligt att höja kriget ovanför alla särintressen så att det tycks tjäna hela mänsklighetens universella intresse. Man bör komma ihåg att moderna politiska tänkare i Europa försökte bannlysa denna idé, som användes särskilt flitigt under medeltidens korståg och religionskrig. De ansåg att den hade en tendens att lyfta kriget utanför dess rättmätiga ramar och blanda ihop krig med moral, religion och andra samhälleliga intressen.

De senaste årtiondenas rättfärdiga krig ekar på många sätt av de gamla religionskrigen. Och de olika föreställningar om en civilisationernas kamp, till exempel mellan västvärlden och islam, vilka spelar en stor roll i dagens utrikespolitiska strategier, ligger inte långt från religionskrigens äldre paradigm.

Med den återupplivade idén om det rättfärdiga kriget följer, ganska förutsägbart, den närbesläktade föreställningen om ondskan. Genom att likställa fienden med ondskan blir kampen mot densamma oinskränkt och höjd över politiken - ondskan är hela mänsklighetens fiende. Europas moderna filosofer försökte bli kvitt också detta problem, eller de försökte åtminstone särskilja det från frågor om politik och krig. Att diskussionerna om rättvisa och ondska återuppstått visar att kriget brutit det hägn som moderniteten försökte resa omkring det.

När nationalstaternas suveränitet minskar avtar också deras möjlighet att legitimera sin våldsanvändning. Det legitima våld som användes av nationalstaten grundades i huvudsak på dess egna lagfästa ordning, vilket i praktiken innebar polisinsatser på det egna territoriet och mot den egna befolkningen och militära insatser utanför statens gränser. Hävdandet av de mänskliga rättigheterna, jämte de militära interventioner och juridiska åtgärder som genomförs i deras namn, har på gott och ont bidragit till att avlegitimera nationalstatens våldsutövande också inom det egna territoriet. I tjugohundratalets början har nationalstaten inte längre någon självklar rätt att utifrån egna lagar kontrollera och straffa sin egen befolkning eller utkämpa krig. De mekanismer som legitimerar våldsanvändning är i dag mer subtila och grundar sig huvudsakligen på förmågan att peka ut ett påtagligt hot mot den rådande världsordningen.

I vilket fall kan nationalstaternas avtagande förmåga att legitimera sin våldsanvändning åtminstone delvis förklara varför de senaste årtiondena präglats av så många gälla och förvirrade anklagelser om terrorism. I en värld där inget våld kan legitimeras är det möjligt att beteckna alla sorters våld som terrorism.

Till sist skall det göras klart att detta krigstillstånd undergräver demokratin. Krig har alltid krävt att det demokratiska deltagandet helt eller delvis sätts ur spel av sträng åtlydnad och hierarkisk maktutövning. Eftersom krig har ansetts som ett undantagstillstånd har dessa inskränkningar av demokratin under modern tid framställts som tillfälliga. Har jag rätt i mitt antagande att krigstillståndet i dag är mer eller mindre permanentat, då är också indragningen av demokratin mer eller mindre permanent, inte bara ett undantag. Detta är en värld där verklig demokrati har blivit en omöjlighet. Och kanske till och med en otänkbarhet.

Det kan dock vara så att detta tillstånd av permanent inbördeskrig i vår nya globala värld inte bara är orsaken till utan också ett resultat av ett underskott på demokrati, ja, kanske pekar det rent av på en brist i vårt demokratibegrepp som sådant. Kalla krigets slut blev en slutgiltig seger för demokratin, men i globaliseringens era är den i kris överallt. Dess retorik finns kvar som något vi tar för givet, men i diskussionerna om hur det globala systemet kan förändras är demokratifrågan egendomligt frånvarande. Frihet, stabilitet, välstånd och fattigdom - allt detta debatteras. Men demokratin finns inte ens med på dagordningen.

Att demokratin saknas på dagordningen beror åtminstone delvis på att vi inte vet vad den står för i en globaliserad värld. Man kan inte bara ta det moderna demokratibegrepp som utvecklats i nationalstatens hägn - med dess representativa inrättningar som fria val, partier, fackförbund och medborgargrupper - och därefter förstora det till global skala. Om man på detta vis tunnar ut dagens idé om hur en politisk representation fungerar över hela jordklotet mister vi varje gripbar föreställning om vad demokrati är.

Återigen har demokratin blivit ett problem. Vi står inför samma slags utmaning beträffande demokratins teori och praktik som Europa stod inför i tidig modern tid. Européerna grep tillbaka på det klassiska, huvudsakligen atenska demokratibegreppet, men var tvungna att omvandla det och utarbeta nya demokratiska metoder som passade deras egen historiska situation. Det är viktigt att uppmärksamma och inse hur radikalt detta omvandlingsprojekt var och hur det fullbordades av tidig europeisk politik och filosofi. Vi måste dra oss detta till minnes eftersom vi i dag kan stå inför en liknande historisk brytningspunkt där demokratin måste uppfinnas på nytt. För mig tycks den enda giltiga vägen för att få slut på det globala krigstillstånd vi nu lider under vara just denna: att uppfinna en global demokrati.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut