Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Europa dödar drömmen om ett drägligt liv

Foto: AP Photo/Luca Bruno, File

Det är inte flyktingarna som är problemet i katastroferna utanför Lampedusa. Deras flykt är bara en naturlig konsekvens av hur världen ser ut. Det skriver författaren Fabrizio Gatti i första delen av DN:s nya serie Folkvandringens tid.

Lampedusa. Tretton drunknade. Trehundra­sextiofem drunknade, varav sexton barn mellan två och sex. Tvåhundra drunknade varav minst sextio barn, nästan ingen av dem återfunna. Det är krönikan över de skeppsbrott som inträffade under de första elva dagarna i oktober utanför Siciliens och öarna Lampedusas och Maltas kuster. Nästan sexhundra döda: majoriteten av dem flyktingar från kriget i Syrien och diktaturen i Eritrea, dödade av omöjligheten att hitta en laglig och säker väg till någon skyddad plats. För alla dessa döda var denna plats Europa.

På fotona från räddningsaktionerna är det en sak som sticker i ögonen: den flytanordning som två små överlevande barn har på sig. Det är inte en sådan som tillhör grundutrustningen på båtar. Inte heller den italienska kustbevakningens orangefärgade livboj. Nej, de hade den runda, färggranna, plastbadring som pappor och mammor vid havet på sommaren andtrutna blåser upp där de sitter under sina parasoll. En himmelsblå badring. Den andra rosa­färgad. Samma sort som våra egna barn leker med när de badar i havet. För de två syriska barnen däremot utgjorde dessa badringar räddningen undan skeppsbrottet. Det var deras pappor som tänkt på att förse barnen med denna utrustning. Människosmugglarna har inga flytvästar i sina båtar. Inte ens vi, medborgare i Europeiska unionen, erbjuder dessa flyktingar någon frälsarkrans.

Massakern under dessa dagar bjuder även på utslag av kärlek, som exempelvis ett barns födelse. På båten fylld med syrier, mammor, pappor och ett hundratal barn varav minst sextio försvann i havets djup, ropar plötsligt någon: ”Finns det en läkare här?” En ung kvinna har fått värkar. Sex personer hörsammar kallelsen: läkarna ombord, på flykt med sina familjer, är alltså sex till antalet. Mamman får hjälp att föda. Trots de obekväma och osäkra förhållandena på denna gamla fiskebåt, packad till sista centimetern med drygt fyrahundra personer, föds en liten pojke. Denna scen ur livet varar knappt en timme. Båten sjunker och tar både modern och hennes nyfödda bebis med sig ner i vattnet.

Syriernas skeppsbrott, som inträffade på fredagseftermiddagen den 11 oktober, skulle troligen aldrig ha behövt ske om den libyska kustbevakningen inte under samma tid inlett en antiinvandringsoperation. Efter hundratals eritreaners död den 3 oktober utanför Lampedusas stengrund hade den italienska regeringen vänt sig till EU och krävt förstärkningar av den europeiska byrån Frontex patrulleringar mot olagliga landstigningar. Även libyerna ville tydligen delta i denna operation. På sitt eget sätt. Så snart båten med alla dessa barn avrest från den nordafrikanska kusten siktades den av en patrullbåt. Militärerna skjuter för att stoppa båten. De dödar två passagerare, enligt vad de överlevande berättat. Kulsprutesalvorna gör hål i båten. Från detta ögonblick fylls den gamla fiskeskutan med vatten. Ända fram till själva skeppsbrottet, sextio sjömil söder om Lampedusa.

Italienarna, men även andra europeiska och amerikanska medborgare, har i tusental undertecknat den appell som jag lanserat på l’Espressos nätsajt, alltså den tidskrift för vilken jag arbetar. Denna appell föreslår ön Lampedusa, och alla överlevande och döda, som kandidat till Nobels fredspris för 2014. Ett desperat rop för att få världen att uppmärksamma denna tragedi som nu lämnar döda kroppar efter sig längs den europeiska unionens södra gräns. Vilka förtjänar bättre ett sådant högsta erkännande, i fredens namn, än en man och en kvinna som försöker rädda sig undan krig?

I Italien, och inte bara där, har vi alla upprörts av dessa senaste massakrer. Lärarna talar med barnen om detta i skolorna. Och många kräver nu ändring av den italienska lag som stadgar att överlevande från skeppsbrott, samt alla som olagligt inträder i Italien, åtalas som brottslingar. En sträng lag som inte minskat flyktingströmmen över havet och heller inte eliminerat de orsaker som får hundratusentals flyktingar att riskera sina liv.

För precis tio år sedan, under höstdagar liknande dem vi nu upplever, inledde jag min resa som infiltrerad för att undersöka denna trafik med mänskliga varelser. Från Afrika till Europa, genom Senegal, Mali, Niger, Libyen, Algeriet, Tunisien och därefter till ön Lampedusa, i Italien, i Europa. En undersökning ”under cover” som varade i fyra år och som jag sedan berättat om i min bok ”Bilal”. Sedan dess har tusentals personer drunknat i Medelhavet eller dött i Saharaöknen: 6 825 från 1994 varav 2 352 bara under år 2011, detta enligt en helt säkert lågt räknad kalkyl, eftersom den enbart baserar sig på publicerade tidningsnotiser. Och sedan dess bara fortsätter människor att dö.

Som lösning räcker det självklart inte med att vi medborgare reagerar känslomässigt och som medmänniskor. Även om, det bör också påpekas, en stor del av de italienska väljare som under dessa år röstat fram Silvio Berlusconi fortfarande står fast vid sina främlingsfientliga uppfattningar. Dagen efter den första massakern (då tretton eritreaner drunknade efter att med piskrapp ha tvingats att hoppa ner i vattnet) klickade 35 procent av läsarna på Italiens näst största on line-dagstidning, efter att ha läst denna nyhet, på ikonen ”tillfredsställd och nöjd”.

Men det riktigt allvarliga är inte ens den främlingsfientliga reaktionen på landstigningarna. Nästan fyrtiotusen flyktingar har från början av år 2013 anlänt till de italienska kusterna. Nej, det som borde skrämma oss allra mest är de europeiska staternas absoluta cynism. I tio år har det nu funnits en allmän överenskommelse mellan regeringarna om att beväpna gränserna med hjälp av hundratals miljoner euro via Frontex. Däremot har ingenting gjorts för att stödja det mänskliga bemötandet. Inte ens genom att medelst skyddade korridorer och andra liknande åtgärder skapa ett alternativ till människosmugglarna och deras trafik med mänskliga varelser, denna maffiaagentur som sedan länge är den enda internationella organisation som tar sig an dessa flyktingar, må vara på ett kriminellt sätt.

Men framför allt har de rika staterna i världen och speciellt de europeiska, från kalla krigets slut, vägrat att undanröja eller mildra de orsaker som driver miljoner männi­skor på flykt. Frankrike fortsätter att göra Niger till den fattigaste staten i världen, genom att betala rent löjeväckande belopp för det uran varmed fransmännen driver nästan allt som är elektriskt, från höghastighetståg till lampbelysning. De multinationella energibolagen deltar i den nigerianska regeringens expropriering av jordbruksmark som i stället skall omvandlas till oljefält. Italien, Tyskland, Kanada och Iran stöder diktaturen i Eritrea, varifrån mer än hälften av de flyktingar kommer vilka under dessa månader anlänt till oss, levande eller döda.

Större delen av dem som nyligen anlänt säger sig vilja fortsätta färden: till Tyskland, Sverige eller Norge där de har släktingar som kan ta emot dem eller där möjlig­heterna till integration är bättre jämfört med hur situationen är i de länder vid Medelhavet som utarmats av den ekonomiska krisen. Det är troligen därför som regeringarna i norra Europa visat sig så snabba att protestera mot att Italien låter flyktingarna resa vidare. I ärlighetens namn borde dock klagomålen riktas till alla regeringar och alla ekonomiska grupper som genom sitt uppträdande bidrar till den ekonomiska utarmningen av tiotals miljoner mänskliga varelser.

Det är inte deras flykt till Europa som är problemet. Deras flykt är bara en naturlig konsekvens av själva grundproblemet.

Skribenten.

Fabrizio Gatti föddes 1966 i Como och är verksam som journalist sedan 1991. Han bevakar och skriver framför allt om migranters och flyktingars situation i Europa.

På svenska finns reportageboken ”Bilal. På slavrutten i Europa” (Celanders förlag 2013, på italiens­ka 2006), som DN:s recensent Kajsa Ekis Ekman hyllade som ett enastående reportage: ”Alla de som någon gång tänkt tanken: ’det kommer för många utlänningar hit’, läs denna bok. Den som inte har medkänsla efteråt saknar hjärta.” (10/9)

Gatti har ofta använt sig av wallraffandet som metod, det vill säga att han tillfälligtvis antagit en annan identitet och studerat en situation inifrån; som i ett reportage om migranter som utnyttjas som arbetare på tomatodlingar i Italien. För ”Bilal” deltog han i en flykt från Niger, med Lampedusa utanför Italien som mål.