Vad sägs om en fotoutställning där bara fotografer som använder den tyska kameran Leica får delta? Eller en hyllningsfestival till den franske kompositören Olivier Messiaen? Eller ett möte med den unge, hyllade spansk-argentinske författaren Andrés Neuman?
Det är bara några av de många kulturaktiviteter som under våren arrangeras av de nio utländska kulturinstitut som har egna lokaler i Stockholm, öppna för publik.
Till gamla trotjänare som det tyska Goethe-institutet, eller det italienska kulturinstitutet på Gärdet, har under de senaste åren tillkommit flera, mycket drivande aktörer. Det rumänska institutet i Gamla stan är ett sådant, det spanska Cervantes är ett annat. För att inte tala om Polska institutet som gjort en rejäl nysatsning.
Gemensamt för många av dem är att de satsar på att bli en naturlig del av det svenska kulturlivet. En titt i programbladen för våren visar mängder med samarbeten mellan de utländska kulturinstituten och till exempel Södra teatern, Dansens hus, biografen Zita och konstmässan Supermarket, för att bara nämna några.
- Vi kan inte sitta för oss själva och bara presentera rumänska författare eller konstnärer. Då skulle vi garanterat endast intressera rumänerna i Stockholm, säger Dan Shafran, direktör för rumänska kulturinstitutet, som öppnade i november 2006.
Inriktningen har legat klar från början - det gäller att komma in i de svenska nätverken, samt att satsa på hög kvalitet. Vilket, översatt till vårens program, betyder ett möte mellan svenska Kristina Lugn och rumänska Nina Cassian. Eller ett samtal om döden i litteraturen med de svenska författarna Kjell Espmark och Carl Henning Wijkmark, och texter av den rumänske poeten Marin Sorescu.
- Vi vänder oss till en svensk publik. Då måste vi också ha något att erbjuda som kan locka svenskarna, konstaterar Dan Shafran.
- Det verkar som att vi har lyckats. Vi har en publik som består av det kulturella Sverige, författare, journalister, folk från konst- och museivärlden.
Att nå en publik utanför det egna landets krets är förstås den stora utmaningen. På ärevördiga Goethe-institutet kämpar man sedan länge med att förnya målgruppen.
- Vi har många äldre, trogna besökare. Men de unga, som kanske inte i lika stor utsträckning har läst tyska, är svårare att nå, säger Berthold Francke, direktör på Goethe-institutet och kontaktperson för det europeiska nätverket för nationella kulturinstitut, EUNIC.
Han konstaterar att det över huvud taget har blivit svårare att locka en publik med att hänvisa till en viss nationell bakgrund:
- För publiken spelar det ingen roll om en konstnär har tyskt pass eller inte. Det viktiga är att innehållet är bra, intressant, känns coolt. I stället för att presentera en konstnär från Berlin försöker vi därför presentera Berlin som en spännande mötesplats för konstnärer från hela världen. Kulturen blir alltmer internationell, vilket är en utmaning för kulturinstituten som trots allt har ett nationellt uppdrag.
Enligt Berthold Francke är det samtidigt ingen tvekan om att många europeiska länder just nu satsar mer än någonsin på att försöka sprida just sitt lands kultur. Begreppet "public diplomacy", som ursprungligen myntades för att beskriva USA:s kulturella diplomati i Europa efter andra världskriget, stämmer in på denna trend. I en tid när de traditionella diplomatiska relationerna mellan EU-länderna koncentreras till Bryssel, ägnar sig utrikesdepartementen alltmer åt att kommunicera en spännande bild av kulturen i respektive land.
Samtidigt kostar detta stora summor pengar. Och även om ambitionen att sprida det egna landets kultur är gemensam, väljer olika länder olika vägar. Sverige har till exempel valt att inte bygga upp kulturinstitut utomlands. Kulturhuset Centre Culturel Suédois i Paris är det enda undantaget.
- Vi har aldrig haft den inriktningen, och jag kan garantera att vi inte skulle skaffa den i dag. Man drar på sig alldeles för stora kostnader på bekostnad av programverksamheten om man ska hyra in sig i fasta lokaler i varje land. Vi tror mer på att arbeta i projekt, med Stockholm som bas, säger Fredrik Wetterqvist, chef på Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.
Dan Shafran på rumänska kulturinstitutet konstaterar att den rumänska regeringen har valt en motsatt väg. I dag finns inte mindre än 16 rumänska kulturinstitut runt om i världen, berättar han:
- Sveriges linje är väl känd. Men vi tror på att det är viktigt att vara på plats. Då får vi bättre kunskap om vad som faktiskt händer i kulturlivet, vad människor pratar om, så att vi lättare kan hitta rätt personer eller institutioner att samarbeta med.