Eva Dahlbeck död

Hon föddes 1920, kom in på Dramatens elevskola 1941 och blev snart en av teaterns mest mångsidiga aktriser. De riktigt minnesgoda kommer ihåg henne i klassikerroller som Josie i "Måne för olycksfödda" eller Gertrud i "Gertrud" eller Gina Ekdahl i "Vildanden". Men det var framför allt på film som hon blev ett namn och en symbol. Hon gjorde ett femtiotal roller på vita duken.

Filmdebuten kom i Vilhelm Mobergfilmatiseringen "Rid i natt" 1945 där hon var den folkviseljuva Botilla, åldermansdottern som fick filmrecensenterna att ta till sina innerligaste förälskelseord. Det var en rolltyp som hon ofta fastnade i mot slutet av 1940-talet, nordiskt blonda huldror i allmogemelodramer som "Folket i Simlångsdalen" och "Flickan från fjällbyn".

Steget över till en helt annan sorts landsbygdsskildring var på en gång logiskt och abrupt när Alf Sjöberg valde henne till att spela den vackra, starka och med tiden nedslitna statarhustrun Rya-Rya i Ivar Lo-Johanssons "Bara en mor" 1949. Under en period därefter var hon själva sinnebilden för Modern och Hustrun i svensk film, på lek i "Kastrullresan", på allvar i dystra vardagsdramer som "Ubåt 39" eller "Resa i natten" eller "Tarps Elin".

Eva Dahlbeck kunde verkligen beskriva mänsklig förnedring så att det brände och sved i medkänslan. Hon hade förmågan - och modet - att gestalta också otrevligt komplicerade, neurotiska och erotiskt tabuerade kvinnoroller i en tid som mest bara prioriterade det charmiga och kutterljuva. Till hennes minnesvärda avvikare hör de ensamma och utstötta chefspersonerna i kvinnokollektiven i "Kvinnohuset" och "Kattorna". För den senare rollprestationen fick hon sin enda Guldbagge 1965.

Det är värt att påminna om att Eva Dahlbeck alltså stod för mängder av pregnanta men alldeles oglamorösa rollskapelser, men det är för en annan sorts gestalter som människor i världen mest kommer att minnas henne.

De granna, slagfärdiga, sexiga, intelligenta drömkvinnor som hon gav så blixtrande liv åt i samarbetet med Ingmar Bergman. Han kallade henne för "Pansarskeppet kvinnligheten" och älskade att konfrontera henne med charmerande men rätt ynkliga representanter för det manliga könet, företrädesvis och roligast med Gunnar Björnstrand. Deras replikskiften i komedier som "Kvinnors väntan" eller "En lektion i kärlek" eller "Sommarnattens leende" hör till den svenska filmhistoriens härligaste stunder. Visst minns ni hiss-scenen i Kvinnors väntan?

Sent i karriären gjorde Eva Dahlbeck sin största tv-roll, som fru Markurell i "Markurells i Wadköping". Det var 1968. Det blev en av hennes sista över huvud taget. Plötsligt blev det bara så tyst omkring henne. Hon lämnade skådespelaryrket för en mer undanskymd verksamhet som romanförfattare. Få skådespelare har varit så saknade som hon genom fyrti år.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut