Den amerikanska New urbanism-rörelsen startade som en reaktion på städernas utglesning och bilberoende. Den vill återskapa de traditionella europeiska städerna där bostäder, arbetsplatser och service finns nära människorna. Det låter bra men risken är att dessa förortsstäder blir exklusiva öar för en växande och köpstark medelklass.
Häromveckan hölls en kurs i "New Urbanism" på KTH i Stockholm. Till de inbjudna föreläsarna hörde ett tiotal amerikanska och engelska forskare och praktiker med hemhörighet i den så kallade New urbanism-rörelsen. Rörelsen kommer från USA men har på senare år även spridit sig till Australien och Europa. Ett tecken på dess styrka är att den lyckas förena aktörer med mycket skilda värderingar och intressen: byggföretag, stads- och trafikplanerare, miljöaktivister och viktiga finansiärer som prins Charles.
I korthet handlar det om att återskapa traditionella europeiska städer - städer med torg, smågator, trottoarer med gott om plats för uteserveringar och lokala småhandlare. De mest kända New urbanism-projekten är Seaside i Florida och Poundbury i Dorset, Storbritannien, men likheter finns även i Sverige med till exempel Järla sjö utanför Stockholm och Jakriborg utanför Lund.
New Urbanism-rörelsen har uppkommit som en reaktion mot städernas utglesning, bilberoende och den storskaliga och funktionsseparerande modernistiska stadsplaneringen. Man vill att bostäder, service och arbetsplatser återigen ska samsas på samma ytor i en "stadsmässig" miljö så att man kan tillgodose de dagliga behoven inom gång- eller cykelavstånd. Man vill också återskapa grannskapskänsla, trygghet och ett gynnsamt lokalt näringsliv.
Men att bygga denna typ av täta stadsmiljöer i dag är svårt. En rad lagar och normer för att säkra biologisk mångfald, trafiksäkerhet och låga bullernivåer står ofta i vägen. Nyurbanisternas recept är att införa nya regler. För att legitimera sina idéer har man lånat principer och metoder från ekologer och ingenjörer och utvecklat regelverk för olika bebyggelsezoner. Och som Poundburys platschef förklarar i ett reportage i Sveriges Radio P 1 (sänt den 16 september 2004): "där inte lagen räcker till har vi frivilliga regler och kontrollerar varandra".
Att skapa attraktiva, säkra och miljövänliga stadsstrukturer låter bra. I postindustriella samhällen behöver vi inte längre skilja bostäder och arbetsplatser åt. Vi har återigen möjlighet att skapa blandade stadsmiljöer. Vi behöver också få bukt med en utglesning av städerna som för med sig biltrafik och säkerhetsproblem samt tar onödigt mycket mark i anspråk. Nyurbanisternas försök att ta sig an dessa frågor är lovvärda - men problematiska. Rörelsen präglas av ett positivistiskt synsätt där man tror sig ha funnit den rätta modellen för framtidens stad. I det perspektivet är rörelsen minst lika rationalistisk som den modernism den kritiserar. Traditionella europeiska stadsmiljöer beskrivs som "naturliga" medan modernismens miljöer beskrivs som "onaturliga". Andrés Duany - en av rörelsens grundare - talar om hur olika typer av människor hör hemma - eller har sitt habitat - i olika bebyggelsezoner. Enligt den naturliga livsbanan bör unga människor bo i de mer urbana zonerna för att, som Duany uttrycker det, "kunna exponeras för mer genetiskt material" i syfte att kunna yngla av sig och sedan flytta ut till förortszonen. Som pensionärer kan paren åter flytta in i de mer urbana zonerna. I detta biologistiskt influerade resonemang framstår kärnfamiljen som den självklara utgångspunkten.
Även om nyurbanisterna menar att de nya stadsmiljöerna inte nödvändigtvis behöver ha byggnader av traditionellt snitt som i Poundbury hamnar man ändå ofta där. Byggnadernas uttryck kan inte lösryckas från det regelverk och den förutbestämda traditionella stadsstruktur som New urbanism-rörelsen förespråkar.
Inom samtida litteratur, konst och arkitektur pågår försök att dekonstruera och ifrågasätta etablerade föreställningar om vad som skulle vara naturligt och onaturligt, centrum och periferi och så vidare. På så vis ges plats och röster åt marginaliserade perspektiv - en grundbult i ett jämställt och mångkulturellt samhälle. Nyurbanisterna gör precis tvärtom. Här handlar det i stället om att återinföra förmodernistiska stadsstrukturer, sociala roller och hierarkier. De kritiserar också de modernistiska planerarna och arkitekterna för att ha varit ohistoriska samtidigt som de själva helst vill sätta en parentes kring de stora stadsprojekten mellan 1930 och 1970. Visst finns det en rad problem med de storskaliga och funktionsseparerade stadsmiljöerna från denna tid. Men där finns också många kvaliteter. Flera generationer har den moderna förorten som sin hembygd och många trivs där. Dessutom präglades stadsbyggandet under denna period av en vision om ett bättre samhällssystem där jämlikhet och god bostadsstandard för alla var ledorden. För nyurbanisterna däremot handlar det om att öka valmöjligheterna och utbudet för en växande köpstark medelklass. Man talar om stadsmiljöer nästan som vilken handelsvara som helst. Resultatet har blivit nytraditionella stadsenklaver som just Poundbury och Jakriborg. Ett problem med dessa områden är att de riskerar att bli egna exklusiva öar där granngemenskapens mörka sida också återfinns, i form av social kontroll inom det egna området och därmed en gränsdragning mot det omgivande samhället.
Med hjälp av finansiering från Ax:son Johnsons stiftelse sprider nu ekonomen Peter Elmlund nyurbanismens budskap i Sverige och tankegångarna har börjat få fäste i svensk stadsplaneutbildning och stadsplaneforskning. Att enskilda personer i Sverige ansluter sig till rörelsen är kanske inte så förvånande. Men att Boverket och Regeringskansliet väljer att bjuda in Elmlund till den svenska representationen på World Urban Forum 2004 är anmärkningsvärt. Det nyurbanistiska och normerande synsättet märks också i det statliga Stadsmiljörådets publikation "Tyckomstaden" från 2004: "en tidning från Stadsmiljörådet om staden som tät och trivsam i stället för gles och ödslig. Varför är det inte så överallt? Alla är ju överens. Hus vid gator är trevligare än bostäder på gärden."
På KTH-kursen påpekade Louise Nyström från Boverket (tidigare sekreterare i Stadsmiljörådet), adjungerad professor vid Blekinge Tekniska högskola och nu medlem i det statliga Arkitektur- och designrådet, att många av dessa tankegångar funnits i Sverige sedan en längre tid men att det nu är möjligt att hämta stöd från de amerikanska nyurbanisterna. Frågan är dock om inte de svenska urbanisterna gör sig själva en björntjänst när de lånar koncept och argument från Andrés Duany och andra amerikanska nyurbanister.
Nej, vi är inte alla överens om att "hus vid gator är trevligare än bostäder på gärden". Att ställa dessa två modeller mot varandra är alltför förenklat. Det finns en uppsjö av alternativa lösningar för ny stadsplanering som måste prövas och diskuteras. Och det finns fler att bjuda in till denna diskussion. Den dag vi tror oss vara överens om ett koncept för den goda staden är detta tecken på ett fundamentalt problem i samhällssystemet och diskussionsklimatet.