Rubriken är också mycket olyckligt vald. Hur kan en rörelse som förespråkar att "billiga bostäder ska distribueras i hela regionen för att göra det möjligt att söka arbete överallt och för att undvika koncentrerad fattigdom" sammankopplas med "Exklusiva öar för de rika"?
Under rubriken kommer naturligtvis en bild på Järla Sjö, som inte har ett dugg med saken att göra. Det har inte Skarpnäck eller Staffanstorp heller. Dessa projekt har vuxit upp i en svensk tradition. Däremot är de uppskattade av många nyurbanister.
Vad som är intressant här är att det börjat byggas städer igen runt om i världen och att många olika aktörer kommer fram till samma slutsats: den traditionella stadsstrukturen fungerar bättre än den modernistiska, gator i nät fungerar bättre än återvändsgränder. Regeringen Blair i Storbritannien satsar nu hårt på denna fråga, inte under namnet "New Urbanism" men väl "Sustainable Cities".
Nyurbanismen ska inte förknippas med enklaver för de rika. Det som gjort rörelsen framgångsrik i USA är samarbetet med de federala myndigheterna i Hope VI-programmet, där nedgångna höghusområden i innerstäderna ersatts av kvartersstäder för blandade inkomstgrupper. Det är efterkrigstidens viktigaste program för socialt boende. Under tio års tid har myndigheterna satsat fem miljarder dollar på detta projekt, som nu tyvärr strypts av regeringen Bush.
Det som är spännande med den amerikanska rörelsen New Urbanism är att den verkar i en extremt fientlig miljö. Den har oljebolagen, de stora motorvägsbyggarna, bilindustrin och den frihetliga högern emot sig. Aktörer från det hållet finansierar
nu kampanjorganisationen The American Dream Coalition, som har till uppgift att motarbeta New Urbanism och alla former av allmänna kommunikationsmedel samt att propagera för bilsamhället.
Med sådana fiender tvingas man skärpa sin argumentering och det är hos nyurbanisterna vi i dag hittar den mest systematiska och tvärvetenskapliga kritiken av den modernistiska stadsplaneringen. Det är främst som kunskapsområde vi har anledning att intressera oss för New Urbanism.
Sverige är modernismens högborg och DN:s mäktiga kultursida dess ideologiska centrum. Vi är hemmablinda och behöver utländska idéer för att dekonstruera det totalitära inslaget i modernismen. Det är inte det lilla lamellhuset i tallbacken som är problemet, det kan vara nog så vackert en strålande höstdag, vilket för övrigt också husen i Flemingsberg kan vara.
Problemet är den modernistiska stadsplaneringen som system betraktad. Det hierarkiska vägnätet, funktionssepareringen, den punktvisa koncentrationen, avsaknaden av offentlig miljö är ett system som gynnar stordrift, slår sönder lokal ekonomi, förhindrar lokal gemenskap och skapar segregering. I avsaknad av informella mötesplatser blir vi isolerade som individer och fångar i kärnfamiljen.
De köplador och de köpcentrum som nu dränerar våra småstäders lokala ekonomier är inte en effekt av ekonomisk utveckling som många tycks tro, de är en effekt av stadsplaneringen. Vi har berett vägen för dessa monster.
Det finns i USA inga skarpare kritiker av Wal-Mart - världen största butikskedja - än nyurbanister. Wal-Marts butiker landar som flygande tefat utanför varje större samhälle, slår ut de lokala företagen och skickar vinsterna till huvudkontoret. Det enda Wal-Mart har att erbjuda är lågbetalda jobb och låga priser baserade på utpressning mot underleverantörer.
Vi behöver nyurbanismen för att förstå att olika stadsformer stöder olika slags ekonomier, att det går att förhindra walmartiseringen av samhället.
Men vi har också våra egna problem. Stockholm är en av Europas mest segregerade städer. Våra invandrare är arbetslösa och startar inte företag på samma sätt som i till exempel Storbritannien, där den etniska ekonomin blomstrar. Skillnaden är att många invandrare i Storbritannien bor i innerstadsmiljö, medan de svenska invandrarna är fångar i miljonprogrammets strukturer, där det bevisligen är svårt att starta egna företag.
Människor utan resurser är beroende av sin närmiljö. De behöver tillgång till lokalt socialt kapital, lokal gemenskap och offentlig miljö. Det är för de resurslösa vi ska bygga kvartersstäder. De rika kan bo var som helst. De klarar sig ändå.
Med tanke på det starka sociala engagemanget kan det tyckas underligt att arkitekter reagerar reflexmässigt på New Urbanism. Det är ju struktur det handlar om, inte stil. Förklaringen är att nyurbanister utmanar expertväldet. Här accepteras inte tanken att arkitekterna eller stadsplanerarna ensamma ska få bestämma hur städerna ska se ut. Eftersom stadens former har olika socioekonomiska effekter ser man utformningen som en politisk fråga. Folket måste tillfrågas och detta tål inte den modernistiska eliten.