Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Fågelskådarna flyttar in i stadens betongdjungel

Stockholm drillar, piper och kraxar. Men trots att vi bor i en av världens mest gynnsamma huvud­städer för fågelskådning så är det många som inte känner till artrikedomen. Det ändras nu. På stan möter de unga, hippa ornitologerna som skådar innanför tullarna.

Mannens hår är av någon anledning dyblött och han har stora problem med att balansera sina fötter på Hötorgets trottoarkant. När jag cyklar förbi honom på Kungsgatan ner mot Stureplan skriker han berusat ”TAXI!” efter mig.

Det är tidig lördagsmorgon och den förfriskade mannen och jag är de enda människorna på hela gatan. Allt den eftersläntrande efterfestaren får till svar är måsarnas kraxande när de flaxar i åttor över kullerstenarna och rotar med näbbarna i kastade pommes frites-kartonger.

– Det är en rätt häftig syn när stan ännu sover och silltrutarna tar över och dyker ner på allt som folk har lämnat efter sig: korvbröd och hamburgare och spyor på gatorna, säger Peder

Edvinsson, med 219 kryssade fågel­arter, när vi syns i slutet av min cykeltur till Skeppsbrokajen. Där väntar han med sin lika fågelfanatiske vän Bobo Olsson, 273 kryssade fåglar.

De kikar ut över Strömmen och pratar om spillkråkan, en medlem i hackspettfamiljen:

– Visste du att spillkråkans hjärna är upphängd i stötdämpare så att fågeln inte får hjärnskakning när den hackar med näbben i träd?

Nej, det visste jag inte. Men Peder och Bobo är vana skådare och deras engagemang för fjädervännerna är lika rörande som engagerande. Minst en dag i veckan ger de sig ut för att aktivt skåda fåglar, året runt. Ofta i Stockholms innerstad. De är del av de föryngrade leden av skådare som har fälthandboken i Monocletygväska och fågel-mp3:or på sin Iphone, Margielajacka i stället för Fjällräven.

Men även om bilden av fågelskådaren som en skäggmurrig och näverklädd biologgubbe kanske är över­gående så betyder det inte att det bland dagens urbana skådare saknas miljömedvetande. Snarare är det just den här

generationen – som har växt upp med åter­vinnings-know-how, ekologiskt tänk och vilka koldioxidfällor man bör undvika – som ingår ett naturromantiskt förhållande med sin omgivning.

Deras återvändande till det ursprungliga tillståndet kan ses som respons på den alltmer artificiella samtiden där vår mat smaksätts syntetiskt, dokumentär­filmer och ”reality”-serier är strikt manusbundna, och vi har ”vänner” på Facebook som vi aldrig har träffat i verkliga livet. Stenåldersdiet, barfotaträning och fågelskådning är tydliga tecken på en livsstil som söker efter något mer genuint.

En del skådare, berättar Bobo och Peder, har rent av slutat åka långväga efter fågelobservationer, bara för att dämpa koldioxidutsläppen. Bobo har till exempel ingen bil utan tar sig kommunalt till och från alla fågellarm.

Världens i dag mest uppvaktade författare, Jonathan Franzen, är också fågel­skådare, och i sin New York Times-essä ”Liking is for cowards” förklarar hur han gick från Facebook till fågelskådande. Han sätter fingret på hur skådandet även gjorde honom till miljö­kämpe igen: ”När jag nu såg skogarna och haven, så var de inte längre bara vackra landskap att avnjuta – de var hem för de varelser som jag älskade.”

– Jag kan definitivt känna så, och jag har även börjat ifrågasätta människans jakt på till exempel ripa. Då är det bättre att fjällugglan får ta dem, säger Peder.

Stockholmsområdet är väldigt gynnsamt för skådare. Den goda infrastrukturen gör turerna till och från grön­områdena enkla.

– Det har hänt att jag kollat in fågel utanför stan, för att en timme senare sitta på Sturehof med en Biff Rydberg och en öl framför mig – med kikaren fortfarande hängande runt halsen, som Peder säger.

Närheten till vatten ger ett varierat utbud av arter; vittrut och kaspisk trut har dykt upp på Skeppsbrokajen de senaste vintrarna. Dessutom ligger den utskjutande delen av Uppland och Sörmland precis i fåglarnas flyttstråk. De fåglar som flyttar över Öland och följer kusten uppåt kommer in över land just här.

Stockholm Betong är en skådarlista som bara registrerar observationer innan­för tullarna. Den grundades för sju år sedan av hårdskådaren Petter

Simonsson som en tävling mot en vän om vem som kunde se flest arter inne i staden. Nu har listan vuxit till 110 medlemmar och har bara i år rapporterat 120 arter i betongdjungeln. Man är så kategorisk att man till och med uteslutit Långholmen som område eftersom det anses för prunkande.

– Grundtanken med listan är att folk ska vara mer uppmärksamma, även under tider då de inte är ute på regelrätta fågellokaler, och på så sätt ta vara på tid som annars ofta slösas bort rent fågelskådarmässigt, säger han.

Att prata med en skådare i fält är nämligen raka motsatsen till att prata med en person med koncentrationssvårigheter: i stället för att vara inobservanta på sin omgivning så är de nästan överobservanta på omgivningen. När som helst kan de avbryta sig själva mitt i en mening, reflexmässigt kasta upp kikaren och kasta ur sig ”brushane!” eller ”vitkindade gäss!”

– ”Ser inte folk att det är något häftigt här?” kan man tänka förundrat. Jag tror att som skådare upplever man två tre gånger mer av världen än någon som inte är det. Man märker att man har sinnen som legat vilande tills man börjar skåda, säger Bobo och riktar kikaren mot en gråtrut.

Om det inte är fågelslag i luften som distraherar så är det mobilen som vibrerar. Både Bobo och Peder är uppkopplade till Bird Message System, den sms-verksamhet dit andra skådare rapporterar sällsynta iakttagelser i Stockholmsområdet. Klockan är bara åtta på morgonen, men det har redan kommit in sju larm.

Bird Message System är en annan förklaring till att skådandet har brett ut sig: den nya tekniken kommer med hemsidor, bloggar, mobilfunktioner och gränssnitt, uppfinningar som under­lättar de moment som förut krävde mycket manuellt slit. Men till skillnad från många andra teknikockuperade sysslor är det inte bara en angelägenhet för män.

– Den grupp som växer mest bland fågelskådare är kvinnorna, säger Gigi Sahlstrand, ordförande i den enbart kvinnoomfattande föreningen Rapphönan. Klubben startades i Stockholm och har de flesta av sina medlemmar här, men över hela landet räknar man nu 215 stycken.

– Det är oftast kvinnor vars egna barn har flugit ut ur boet som nu vill hitta en hobby. Fågelskådning är superkul, spännande, ger en massa frisk luft och ett stort socialt umgänge, säger hon.

För hur mycket ornitologin än håller på att förändras från grunden med föryngrade skådare, fler kvinnor och ett tydligare miljötänk samtidigt som tekniken får en allt större roll, så är vissa saker orubbligt enkla, menar Peder Edvinsson:

– Det är inte så jäkla komplicerat: man behöver inte ha värsta kikaren, man

behöver inte vara en insnöad nörd. Det handlar mest om nyfikenhet och förståelse för det som händer runt omkring oss. Fågelskådning börjar där man står och går, på väg till tunnelbanan eller när man käkar lunch i parken.

Eller, kanske, medan man balanserar på Hötorgets trottoarkant med ett par promille i kroppen och med svultna silltrutar överallt runt om.