Upphovsrätten till musik och intäkterna från den är indelad i flera delar. Intäkterna från uppträdanden går till artisterna/musikerna. Låtskrivarna/upphovsmännen får även pengar från STIM om deras verk framförs live.

Upphovsrätten på skivinspelningar går både till artister och skivbolag - hur fördelningen ser ut bottnar i artistens avtal med bolaget. Förlagsrättigheterna ägs som regel av upphovsmannen till texten och/eller musiken, samt oftast ett musikförlag.

Upphovsrätten till en inspelning är skyddad i 50 år efter den släppts på marknaden. Inspelningen måste då ha gjorts med låtens upphovsrättsinnehavares godkännande, till exempel låtskrivarens.

Efter 50 år har artisten inte längre ensamrätt att använda inspelningen, inte ens kommersiell ensamrätt. Låtskrivaren däremot har fortfarande ensamrätt på texten, det vill säga att det inte är fritt fram att använda den hur som helst.

Låtskrivarens (text och/eller musik) upphovsrätt till sina verk skyddas i 70 år efter döden. Om verket har flera upphovsmän gäller 70 år efter den sist avlidne. Därefter får det fritt framföras, bearbetas och spelas. Om upphovsmannen är okänd eller anonym gäller 70 år från första framförandet.

Inom EU gäller 70 år även om rätten skrivits över till exempelvis ett bolag. I USA har i sådana fall - works for hire eller corporate authorship - sedan 1978 rättighetstid på 95 år efter offenliggörandet eller 120 år efter skapandet. Det alternativ som innebär närmast upphörande gäller.

Upphovsrätter har i princip aldrig förkortats, bara förlängts. Den första amerikanska upphovsrättstiden, från cirka 1790, var 14 år med option på en ny 14-årsperiod därefter. I dag varierar de konstnärliga mellan 50 och 120 år för olika former.

Upphovsrätten för musik sorterar under lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Redan i 1810 års tryckfrihetsförordning fastställdes att "varje skrift vare författarens eller dess laglige rättsinnehavares egendom". Skrivningen omfattade också musikaliskt verk i notform eller annan teckenskrift.

En Kungliga förordning från 1855 gav senare även visst skydd för musik "för skådeplatsen". Skyddet stärktes med 1919 års upphovsrättslagstiftning, men fortfarande omfattades exempelvis inte offentligt framförande av "musik till sällskapsdans". Ett sådant skydd tillkom först 1927. Nuvarande lag är från 1960 och har kompletterats och reviderats flera gånger, senast den 1 juli 2005.

Källor: Rixlex, Stim, Justitiedepartementet, med flera.