Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Fakta håller på att bli en ren konsumentfråga

Att välja sida i åsiktsflödet innebär att man inte litar på den information som förs fram av motparten – men också att man tenderar att ta till sig den egna sidans argument mer okritiskt. Y.
Att välja sida i åsiktsflödet innebär att man inte litar på den information som förs fram av motparten – men också att man tenderar att ta till sig den egna sidans argument mer okritiskt. Y. Illustration: Maria Westholm

Det har aldrig varit lika lätt att få tag på ­information som i dag, och alla kan skapa sina egna sanningar. Anders Mildner skriver om hur man i den nya medieterrängen alltid kan hitta en vinkel som talar för ens sak.

Det var märkligt. Kunde verkligen personer som var duktiga i matematik räkna fel med vilje, utan att vara medvetna om det? Svaret visade sig vara ja – om resultatet gick emot deras politiska övertygelser.

Experimentet genomfördes av Dan Kahan, juristprofessor vid Yale. Han lät en rad grupper utföra olika mattetest. Det första handlade om att analysera hudkrämsdata, det andra om huruvida brotten minskat i städer som infört förbud mot att bära vapen.

Bägge uträkningarna var lika svåra. Men när Kahan laborerade med vapenexemplet, uppenbarade sig ett mönster: personer som var duktiga nog att räkna ut hudkrämstestet hade benägenhet att räkna fel på vapentestet – om rätt svar gick emot deras politiska uppfattning.

Liberaler räknade omedvetet fel om rätt svar var att brottsligheten ökade i städer som förbjöd vapen, men räknade rätt om lösningen var att brottsligheten gick ned. Det omvända skedde med de konservativa.

Kahans tester ser ut att bekräfta det som andra forskare, bland annat Brendan Nyhan från Dartmouth College visat: att fakta inte spelar någon roll när det gäller politik. I Nyhans resultat märks bland annat att människor som trodde att massförstörelsevapen hittats i Irak blev stärkta i sin uppfattning efter att ha läst tidningsartiklar som bevisade motsatsen.

Vi lever i en tid som blir allt mer polariserad. Traditionella medier har i hög grad bidragit till utvecklingen. Tyckonomin, där starka svartvita åsikter värderas högre än lågmälda insikter, har fått ett enormt genomslag i en nyhetsförmedling som tack vare konkurrensen från realtidsmedierna sätter allt mer fokus på nuet.

De av oss som då och då förekommer i medierna vet att här skett en förskjutning. Där reportrar förr inledde med att undra över vilka kunskaper man hade i ett visst ämne, frågas det i dag om vilka åsikter man har.

Det är inte svårt att förstå lockelsen med en snabbfotad debatt byggd på spänning och motsättningar. Men samtidigt är det tydligt att journalistiken inte förmått upprätthålla sina ideal. Hellre än att vara väl förberedd och förhålla sig kritisk till tokiga uttalanden, har man delegerat ansvaret till publiken eller till nästa talare: ”Nu ska vi lyssna på en person som inte håller med – berätta hur du ser på det här!”

Utvecklingen innebär att också nyhetsförmedlingen har debattifieras och att faktarelativismen breder ut sig. Här finns antagligen svaret på varför Hans Rosling har mötts av jubel den senaste tiden: hans uppförande utgör ju ett så tydligt brott mot den mediekultur vi har skapat.

Förra året startade Metro avdelningen Viralgranskaren. I dag skulle man utan tvekan kunna tänka sig ­Viralgranskaren som en fristående publikation – vars enda uppgift var att korrigera alla falska uppgifter som sprids via sociala medier. Att behovet finns råder det inga tvivel om.

Faktafel, missuppfattningar och halvsanningar är så klart inget nytt. Det har funnits fel i tidningar så länge som tidningar existerat. Men de virala faktafelen skiljer ut sig eftersom det numera är uppenbart att de utgör en av de främsta näringarna för ett ökande hat i samhället. Och det är här den psykologi som Kahan och Nyhan rapporterar om förvandlas från en mänsklig egenhet till något djupt problematiskt.

Det främlings- och kvinnofientliga hatet har vuxit länge på nätet. När det i somras exploderade och antog grövre och mer öppna former, något som kulminerade i hoten mot journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, blev det för många en ögonöppnare. Vad är det egentligen som händer?

Det har aldrig varit lika lätt att få tag på information som i dag. Eller för den delen, att vikta två verklighetsbilder mot varandra. Och det kan så klart te sig paradoxalt att vi i en sådan värld går med stormsteg mot en kultur där fakta ser ut att spela allt mindre roll för människors ställningstagande, men egentligen är det en både logisk och förväntad effekt av det ökade informationsflödet, där var och en kan skapa sina egna sanningar. Om du alltid har möjlighet att se världen ur ett 360-gradersperspektiv, vilket vi har i dag när i stort sett alla människor kan producera och distribuera sina egna verklighetsbilder, så innebär det att du alltid kommer att kunna hitta en vinkel som talar för din sak. Vilket vi ju med Kahans och Nyhans tester vet att vi vill.

I boken ”Truth. A history and a guide for the perplexed” (Thomas Dunne Books), pekar Felipe Fernández-Armesto på fyra saker som historiskt sett har bidragit till våra ställningstaganden om vad som är sant: det vi känner, det vi blir tillsagda, det vi tänker ut själva och det vi observerar. Vilken av dessa är dominerande i en tid när ställningstaganden baseras på viral delningslogik? Jag skulle säga: det vi känner.

När en SD-politiker nyligen spred de felaktiga uppgifterna att bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi var arrangerad, bemötte han kritiken att han inte hade någon som helst vettig källa för sina påståenden med kommentaren: ”Det här är ju en känsla jag har.”

När en blogg nyligen visade hur SvD-kolumnisten Hanna Gadban på Facebook för två år sedan gillade mängder med inlägg från förintelseförnekare, antisemiter och antimuslimer, bad hon omedelbart om ursäkt och förklarade sitt beteende med att hon inte alltid hade läst vad det stått och att det flitiga gillandet var ett sätt att tacka för att hon själv fått tummen upp för sina inlägg. Här finns en annan lärdom: på ett sätt håller vi alla på att förvandlas till bekräftelseknarkare – och just bekräftelse är en känsla som är så stark att den lätt står över lusten att kontrollera fakta.

Men sanning är heller inget okomplicerat. Det finns en anledning till att det är en tämligen vanlig modern filosofisk hållning att sanning inte är något som existerar, åtminstone inte i singular. Precis där är vi i dag: var och en håller alltmer fast vid sin verklighetsbild och kallar den för sanning. Den mest högröstade vinner och det är denna skrikmatch som nu pågår för fullt, med internet som främsta spelplan och den virala logiken som medel.

Situationen kompliceras ytterligare genom att det vi ser inte bara är en strid om åsikter, utan också ett krig om själva strukturen för samhällets informationsflöde. Journalistikens traditionella roll har varit att agera på allmänhetens uppdrag. Tidningar har ifrågasatt maktens sanningar och etablerat nya – folkets egna. Denna syn på uppdraget är tongivande även i dag. När Viralgranskaren lanserades var det exempelvis med orden: ”Vi i media vet att det är hos folket vår lojalitet ligger, och i en tid då era berättelser så tydligt formar samtiden är det vår plikt att granska dem.”

Men detta är en syn som är under kraftig utmaning. Av allt mer högröstade grupper betraktas nu istället journalistikens verklighetsbilder som maktens propaganda, medan dessa gruppers egna verklighetsbilder lanseras som folkets sanningar. Att välja sida i en sådan strid, vilket väldigt många har gjort, innebär att man inte litar på den information som förs fram av motparten – men också att man tenderar att ta till sig den egna sidans flöden okritiskt.

Kanske håller fakta mer och mer på att bli något som närmast betraktas som en renodlad konsumentfråga. Kvalitativ fakta är fakta som bekräftar ens världsbild. ”Sanning” är något som endast svarar mot det man känner.

Ingenstans är detta lika tydligt som inom den främlingsfientliga diskussionen, där varje skärva som talar för användarnas världsbild okritiskt skickas vidare. Men samma tendenser är faktiskt giltiga även för andra hjärteämnen – dina som mina.

Så, ja, vi står med båda fötterna i en rejäl samtida informations- och kunskapshärveproblematik, tätt sammankopplad med journalistikens kris, de virala mediemekanismerna och hur vi fungerar som människor. Att bringa reda i trådarna kommer inte att vara lätt, men uppgiften framstår allt mer som en av de viktigaste folkbildningsinsatserna inför framtiden.

Faktaresistens. Del 2

I en serie artiklar under vinjetten ”Faktaresistens” belyser DN Kultur hur och varför människor kan förvanska fakta och låta sin omvärld danas av känslor och egen över­tygelse.

28/9 skrev Heléne Lööw om hur fakta inte spelar någon roll för den sektliknande extrem­högern, som ser fakta som ”etablissemangets” röst.

Anders Mildner är kommunikationsexpert, författare och ledamot i Presstödsnämnden. Han har tidigare arbetat som debattredaktör på SvD.

Faktaresistens. Del 1

Vi lever i en tid där informationsströmmarna blir allt fler och kraftigare. Det ger möjligheten att forma sin egen världsbild, vilket utnyttjas av olika grupperingar i samhället.

I en serie artiklar under vinjetten ”Faktaresistens” belyser DN Kultur hur och varför människor kan förvanska fakta och låta sin omvärld danas av känslor och egen övertygelse.

Heléne Lööw är docent på Uppsala universitets historiska institution och var tidigare chef för Forum för levande historia. Hon har i flera decennier forskat om den svenska nazismen.

• De virtuella sekterna frodas i förvrängda fakta