Barndomen har blivit ett disciplinärende..
Åsikten "Hästar luktar illa" var ett idiotsäkert sätt att få fart på insändarströmmen till Expressens ungdomsspalt BO förr i världen. Stridsropet "dumma dagis" har samma funktion i samtida debatter om hur vi ordnar och förenar arbete och familj.
När Nina Björk (DN 30/10) ifrågasatte en kultur som prioriterar arbetsliv framför tid med barn, där småbarnspappor jobbar mest, där medelklassen sliter för att få råd med svart städhjälp och dyr fritid, ryckte många ut med käpphästarna.
Kristdemokraterna välkomnade Björk till partiet, Per Svensson sjöng en visa om den gamla antimodernismen, Linna Johansson begravde en feministisk idol och Magnus Linton rasade: när det "såg ut som tiden mognat för en teoretisk revidering av essentialismen i svensk statsfeminism var det som om en brygga snabbt byggdes mellan Nina Björk och den avhoppade akademiledamoten Knut Ahnlund; två personer lika fyllda av hat inför tv, plast och konsumtion som oförmögna att se de radikala moraliska framsteg världen gjort som följd av de senaste femtio årens tillväxt, migration, urbanisering och sekularisering." (Expressen 4/11)
Den traditionella samhällskonflikten mellan reproduktion och produktion har politiskt skrivits om så att barnen blivit hindret för kvinnors självständighet. Å ena sidan Björks magkänsla och sociala utopi, å den andra den instrumentella synen där barns villkor underordnas andra intressen.
Barnen är våra sista utopiska projekt, modeller för en hel livsstilskultur och för våra fantasier om vad en människa ska vara. Förskolevärlden blir en arena för hjärnspöken där reaktionärer anar "genustrams" och generationen som hystade in halvåringar på dagis på 70-talet ser rader med gråtande paket.
Men allt vi vet är att nedskärningarna i barnomsorgen hela tiden flyttar ribban för vad som är acceptabla villkor - och att vuxnas ramaskri mot detta tystnat, liksom att BUP:s köer är för långa och breven till Bris för många. Svensk barndom liknar ett disciplineringsärende, underkastelsen under produktionens villkor börjar tidigt.
Nina Björks retorik är lätt att kidnappa eftersom den luddiga dimridån om "barns bästa" finns där. Men reaktionerna på det hon sade är intressanta för att de avslöjar hur extremt ömtåligt läget fortfarande är.