Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Fansen väntar på ”Twilight”-skådespelarna

Utanför Hovet ringlar kön lång. Runt två hundra personer trotsar regnet för att få de bästa platserna när ”Twilight”-skådespelarna möter fansen.

Längst fram i kön, i sovsäckar och med paraplyer och presenningar som skydd mot regnet som dalar ned över asfaltsparkeringen, sitter ett gäng på åtta tjejer. De var först på plats vid klockan nio kvällen innan. Maja och Mia Andersson och Louise Kvarnlöf kommer från Ekshärad i Värmland, medan Helga Wallin, Alice Sandborg Schmidt, Christina Onuora Eriksson, Evelina Svanberg Mattson och Maria Henein Lundvist är från Stockholm. De är alla mellan fjorton och sjutton år gamla, och lärde känna varandra i samma situation förra året, då de köade för att få se skådisarna som spelar Bella och Jacob.

– Egentligen fick man inte börja köa förrän klockan sju i morse, men vi ringde polisen och frågade om det var okej att komma tidigare, och det var det, berättar Helga Wallin.

Det är ett oerhört välorganiserat gäng som sitter och väntar. Det var fansen själva som under natten bad att få sätta upp kravallstaketen för att det inte skulle bli något tjafs i kön. Nu har ungefär två hundra personer samlats där i väntan på att bli insläppta på Hovet.

– Vi har köat fyrtiofyra timmar sammanlagt, och mer ska det bli. Vi ska åka till Grand Hôtel efteråt och vänta på dem, säger Alice Sandborg Schmidt.

Och det är helt klart värt köandet, tycker gänget.

– Det är med på listan över saker man måste göra innan man dör. Att peta på Robert Pattinson.

Lite längre bak i kön sitter Kimberly Vaudan, 16. Hon sover när vi fotograferar henne, och när hon vaknar berättar hon att hon bara fått en timmes sömn. Hon visar ett par burkar energidryck som hon och kompisen har med sig för att hålla sig vakna under kvällen. Båda var här på förra årets event också.

– Det var så sjukt bra. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det. Vi var yngre då, så jag grät faktiskt! Man blir så chockad när man ser dem. Att de är här, i Stockholm, säger Kimberly Vaudan.