Den Svenska Akademien spelade på torsdagskvällen den 20 december sin roll som årlig julinstallation.
Först kom kungaparet, drottning Silvia i vitt och prinsessan Viktoria i blått (och som i andra sammanhang enligt etiketten alltid kommer sist), sedan Horace Engdahl körande benamputerade ledamoten Ulf Linde på en av Akademiens sjuttonhundratalsstolar med hjul, och så resten av Svenska Akademien, som en och en vackert hälsade på kungligheterna innan de slog sig ner på sina platser.
På det stora sammanträdesbordet, som tronar i mitten av den gyllene Börssalen, brann sjutton ljus, men ett stod släckt: Lars Forssells. Han dog i somras, men ännu har ingen efterträdare blivit invald.
De högtidsklädda gästerna i frack (en del kraftigt pyntade med dekorationer) och frasade i siden lyssnade uppmärksamt på Akademiens direktör herr Malmqvists resonemang, om översättingar, fru Trotzigs minnesteckning av Almqvist, några av herr Svenbros nyskrivna dikter och avsnitt ur en kommande språkhistoria av herr Ralph.
Herr Engdahl avslutade med att berätta om ett nyinstiftat pris, och föregrep reservationerna om man betänker de 60-tal priser som redan finns: "Med tanke på den förteckning över årets belöningar som ständige sekreteraren med särskild andningsteknik läser upp på högtidsdagen, tycker man kanske att det skulle räcka med dem som redan finns."
- Men ibland kommer donationer med särskilda önskemål och ibland upptäcker Akademien en lucka i batteriet av uppmuntringsmedel."
Essän är svår att hålla reda på, menade Horace Engdahl. "Den har ingen plats i butiken."
- Essän är hemlös, ses med misstänksamhet av bokbranschen, blir ofta Orecenserad eller bedöms i förvirring, som om den borde ha varit något annat."
Essäkonsten önskas av Svenska Akademien ett bättre öde och med 100.000 kronor som "uppmuntringsmedel" fick i blev Johan Asplund den som just den här julen kan känna sig extra munter.
Sen poängterade Horace Engdahl vikten av Icahandlarnas historiekunskaper: "de måste lära sig att skilja mellan Fersen d ä och Fersen d y".