Göran Rosenberg ser tillbaka på Sveriges elakaste blogg..
Häromveckan framträdde en ung man vid namn Alex Schulman i ett nytt teveprogram som görs av Expressens kulturredaktion och sänds i Axess TV. Om Schulman har jag tidigare hört att han skriver Sveriges mest lästa blogg där han med frikostig hand lämnar ut såväl sitt eget privatliv som andras. Särskilt frikostig lär han nyligen ha varit med sin frus sexuella tjänster. När jag loggar in för att kolla vad det hela handlar om, handlar det om att hans bästa kompis Jonas behöver en dejt. Och att skånska låter som när man kräks. Och att han varit på en golfbana hela dagen och därför inte kunnat blogga på flera timmar ("tänk vilken besvikelse för er").
I skrivande stund (Alex Schulman är ett snabbrörligt mål) handlar det om att Alex Schulman ska lägga ner sin blogg eftersom den "blivit ett monster".
Ett möjlig förklaring till att så många läst Alex Schulmans blogg kan vara att de tror att Alex Schulman är på riktigt. En riktig människa som alldeles på riktigt skriver ur sig allt som rör sig i hans hjärna, stort som smått (inte så mycket stort), utan att skämmas för något eller någon (förutom en kollega på Aftonbladet), utan att ta hänsyn till något eller någon (allraminst sig själv). En människa som alldeles på riktigt bjuder in oss alla "att vara Alex Schulman".
Vilket förutsätter att Alex Schulman är Alex Schulman.
Vilket inte är så säkert.
I teveprogrammet berättar nämligen Alex Schulman att bloggaren Alex Schulman inte är Alex Schulman, att det han skriver är påhittat, eller i varje fall inte sant, och att det heller inte spelar någon roll om det han skriver är sant eller falskt eftersom hans blogg är ett litterärt projekt.
Inför detta uttalande faller den intervjuande kulturjournalisten på knä och intygar att hon aldrig skulle komma på tanken att läsa Alex Schulman som någonting annat än ett litterärt projekt och att det verkligen inte spelar någon roll för henne om det Alex Schulman skriver är sant eller falskt. När teveprogrammet är slut är Alex Schulman upphöjd till vår tids Strindberg (nåja, nästan).
Kärnan i Alex Schulmans till litterärt projekt upphöjda bloggande är att så hämningslöst som möjligt (han har sagt sig jobba hårt på den biten) förolämpa, beljuga eller på annat sätt offentligen skada högst verkliga människor med högst verkliga namn genom att sätta in dem i mer eller mindre påhittade historier byggda på vad en litterär konstruktion vid namn Alex Schulman oavbrutet påstår sig se, känna och (undantagsvis) tänka.
"Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande", skriver Alex Schulman (eller någon som kallar sig Alex Schulman) i sin avskedsblogg.
Detta måste naturligtvis komma som en stor tröst för alla dem som tagit illa vid sig av Alex Schulmans påhopp i tron att det är dem han hoppat på och att det är han som har hoppat på dem. Så härligt att få veta att de bara har lånat sina namn och personer till ett litterärt projekt. Så skönt att ingen längre ska behöva tro att det som står om dem på Alex Schulmans blogg är sant. Att ingen längre ska behöva tro att Alex Schulman är Alex Schulman.
Skönt också att ingen längre ska behöva bekymra sig med att skilja sant från osant, fiktion från verklighet, personliga påhopp från litterär gestaltning.
Lika bra att utgå från att vi alla är potentiellt påhittade personer i Alex Schulmans eller någon annans litterära projekt.
Och de lyckliga invånarna i en ny, skön och allt fiktivare värld.