Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Bok

Fem punkter – Jan Kjærstad om vad som gör en bok bra

Jan Kjærstad.
Jan Kjærstad. Foto: Joakim Roos

Varför faller vi så lätt för romaner som skapar sinnesrörelser? ”Trovärdighet” och ”stil” har blivit dagens kritikerklyschor. Författaren Jan Kjærstad lyfter fram fem andra kännetecken som avgör om en bok kan bli en klassiker.

1 Tankekraft

2 Besynnerlighet

3 Originalitet

4 Efterglöd

5 Svaghet

Vi tycker inte om att medge det, men det är svårt att bedöma litteratur. Det finns inga objektiva kriterier. Även när det gäller konst är vi i oroande hög grad utlämnade till vår subjektiva smak. Du slår på en strömbrytare, och glödlampan lyser, eller lyser inte – men märk väl: i ditt huvud. Du har säkert varit med om det: en vän du litar på rekommenderar en roman å det varmaste, och på ett sätt vet du att denna roman är bra, och ändå måste du lägga den ifrån dig. Kanske finns det en kemisk reaktion som är orsak till att vi rycks med – och som rätt och slätt uteblir eller inte fungerar i förhållande till vissa böcker eller författarskap. Någon ”tänder” till exempel aldrig på Robert Musil eller Henry James eller Marguerite Duras. Men ibland händer något med årens gång, och denna kemiska reaktion sätter plötsligt i gång i mötet med ett tidigare avvisat författarskap.

Detta skall handla om kriterier, de kännetecken vi letar efter när vi skall avgöra om en roman är bra eller dålig. Som tidskriftsredaktör och författare har jag med vaksamma ögon följt kritiken i 35 år, och det första som slår mig när jag läser recensioner i skandinaviska tidningar och tidskrifter är att vi nästan alltid använder för få kriterier, och dessutom samma kriterier, för att bedöma romaner som är helt olika varandra. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att citera författaren Ford Madox Ford: ”Det är lätt att säga att en elefant, oavsett hur bra den är, inte är ett bra vårtsvin: i stort sett all kritik handlar om det.”

Författaren får ofta applåder om trovärdighetskriteriet slår in – om läsaren kan tro på romanens personer. Eller om man hittar ett säreget ”språk”, en egenartad ”stil”. Detta senare är det mest subjektiva och oprecisa av alla kriterier. Det frågas sällan om hur sårbart detta språk, denna stil – vare sig den är minimalistisk eller invecklat proustiansk – är för tidens tand eller om det bara är en täckmantel för ett bristande innehåll. Ändå är det de affektorienterade kriterierna som står högst i kurs: man faller för de romaner som skapar sinnesrörelse. En roman skall beröra, bekomma läsaren.

I stället för att polemisera mot detta skall jag slå ett slag för fem kriterier som sällan lyfts fram.

En romans tankekraft. En romans kognitiva styrka. Eller varför inte kalla det för frågekraft. I mina ögon är det ett tecken på kvalitet att jag blir sittande med en eller flera katalyserande frågor efter en läsning. De bästa romanerna föranleder en utvidgning av medvetandet, som ger insikter om tillvaron. Vi har också ett intellekt, och en roman kan stimulera detta intellekt på ett annat sätt än en fackbok. Verkan uppnås ofta genom komplexitet, mångtydlighet, och genom att textelement ackumulerar och skapar det så kallade outsägliga – detta ordlösa bekräftande av våra livs möjligheter som är varje skönlitterär boks mest värdefulla behållning.

Och nu skall jag komma med ett viktigt påstående: denna djupa insikt saknar inte emotionella aspekter. Denna sorts kognitiva bekräftelser stimulerar också emotionerna – faktiskt hela det limbiska systemet. Jag ser ingen motsättning här. Väggen mellan hjärnan och hjärtat är porös.

Foto: (c) Daily Herald/Mirrorpix/CorbisJag skulle kunna nämna ”Doktor Faustus” av Thomas Mann som exempel på en roman som rymmer denna kvalitet. ”Terra nostra” av Carlos Fuentes, ”Humboldts gåva” av Saul Bellow, ”Din livsfrukt” av Lars Ahlin. Men låt mig hellre framhålla ”Den femte sanningen” (i original: ”The golden notebook”) av Doris Lessing. Också för att här finns en bakomliggande personlig historia. Jag var 22 år och en kväll i Tromsø mötte jag en jämnårig flicka, en snygg flicka, på ett uteställe. Vi fick bra kontakt, jag höll på att säga: på det emotionella planet, och efter hand började vi prata om litteratur. Vid ett tillfälle nämnde hon Doris Lessings ”Den femte sanningen” och när hon förstod att jag inte hade läst den bara reste hon sig och gick. Jag förstod det som att hon inte ville ha något att göra med en man som hade en så snäv litterär, eller varför inte: intellektuell, radie. De flesta gissar nog att jag gick hem och läste ”Den femte sanningen” med en ganska skärpt uppmärksamhet.

I romanen möter vi Anna Wulf. Det handlar om att vara kvinna i England i slutet av 1950-talet, och förutom ramberättelsen får vi genom fyra anteckningsböcker, med var sin färg, inblickar i olika skikt i Annas liv – det politiska engagemanget, inklusive en uppgörelse med kommunismen; upplevelser i Sydafrika före kriget; Annas kärlekserfarenheter; och Annas tankar om skrivandet, samt idéer till nya fiktioner. Det är som om Anna har spaltat upp sig själv i fyra delar. Men till slut uppkommer visionen att börja på en femte, en gyllene anteckningsbok, där hon skriver ihop allt detta.

”Den femte sanningen” är experimentell och utmanade den rådande realismen när den först publicerades 1962. Det emotionella och det intellektuella, det psykologiska och det sociala, filtreras i vartannat. Det är värt att lägga märke till att romanen fick många fientliga recensioner då den gavs ut, både för sin struktur och för det tydligt feministiska budskapet.

En romans besynnerlighet. Den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom kallar det weirdness. Stundtals finns också ett element av obehag i fiktioner som uppfyller detta kriterium, de kan berätta om fenomen vi upplever som etiskt betänkliga eller ge oss en glimt från ondskans insida.

Jag tänker på en roman som ”Processen” av Franz Kafka, ”Parfymen” av Patrick Süskind, ”American psycho” av Brett Easton Ellis, ”Den där lilla stunden av närhet” av Bengt Ohlsson. Eller ta ”Passionen enligt G H” av Clarice Lispector, där ett märkligt möte mellan en kvinna och en kackerlacka placeras i tankeorkanens öga.

Foto: (c) AS400 DB/CorbisMen för att man skall förstå vad jag menar kan jag lika gärna välja ”Främlingen” av Albert Camus, en roman som ställer tillvarons slumpmässighet och meningslöshet på sin spets. Är det möjligt för en människa att skjuta en annan människa på grund av solen?

En romans originalitet, brott mot vanetänkandet. Det framhävs ofta som något positivt att vi känner igen oss i det som författaren skildrar, eller att vi kan identifiera oss med huvudpersonen. Men hur är det med de romaner som inte liknar den värld eller de människor vi känner igen? Hur är det med de romaner som bryter, saboterar, våra invanda föreställningar? Personligen har jag ofta störst glädje av att föras in i ett universum jag inte känner igen mig i – till och med när detta okända förvirrar mig.

Eller som författaren Hanne Ørstavik säger i en intervju: ”Man tittar på världen och ser att i helvete den är som de andra säger att den är. Det är detta man vill skriva fram, det man själv ser.”

Många av de bästa romanerna skapar ny kunskap, öppnar dörrarna till rum vi inte har känt till. En lyckad samtidsroman bekräftar inte samtiden, den bryter med samtiden.

Bra litteratur är ofta gränsöverskridande. Många av de bästa romanerna skapar ny kunskap, öppnar dörrarna till rum vi inte har känt till. En lyckad samtidsroman bekräftar inte samtiden, den bryter med samtiden. Det handlar om att skriva mot eller utanför tidsandan. Hur upplyftande är det inte att möta en fiktion som representerar något man aldrig sett maken till, och som visar ett annorlunda sätt att betrakta tillvaron på? Är det inte det alla författare strävar efter: att skriva den bok som förändrar läsarens blick fullständigt, gör världen ny?

Tänk på ”Den onämnbara” av Samuel Beckett. Tänk på snart sagt alla Janet Frames romaner. Tänk på ”Mästaren Ma” av Willy Kyrklund. Eller ”Mitt namn är röd” av Orhan Pamuk, där också färgen karmosinröd är en av berättarna.

Foto: Image Barbara Cushing/Everett Collection/IBLMen det främsta exempel jag känner till är ”Orlando” av Virginia Woolf, en roman om en människa som lever i över 300 år och skiftar kön längs vägen. Få har skrivit bättre om tiden:

”Det skulle inte vara någon överdrift att säga att han kunde gå ut efter frukost som en man på trettio och komma hem till middagen som en man på femtiofem, minst. Somliga veckor lade ett århundrade till hans ålder, andra inte mer än högst tre sekunder.”

En romans efterglöd. Ibland tycker man bättre om en bok efteråt än när man läser den. Jag tror att många har upplevt detsamma som jag. Jag kan läsa en roman som är, jag vill inte säga ”dålig” men snarare likgiltig, men som efter att jag lagt den åt sidan, kanske flera veckor efteråt, plötsligt framstår som bra. Somliga romaner har den egenskapen att de fortsätter växa i läsaren. Det kan tyckas som att de mognar i minnet.

Som ”Ankare” av Klas Östergren. Med tiden har den stadigt blivit större.

Foto:

Jag minns att jag upplevde det fenomenet också med romanen ”Sputnikälskling” av Haruki Murakami – om Sumire som försvinner ”i tomma intet”, eller över till ”den andra sidan”. Efter att ha läst färdigt lade jag den ifrån mig med en axelryckning. Jag tänkte: för enkelt, för billigt, för banalt. Samtidigt upplevde jag den som kanske i alltför hög grad en upprepning av andra Murakamiromaner; jag blev lite uttråkad av dessa metaforer som – à la John Irving – utvecklas till symboler och ledmotiv.

Så gick det några veckor, månader faktiskt, och romanen dök hela tiden upp i minnet, och den framstod som ständigt mer intressant, ja viktig. (På håll ser jag att den också föregriper ett mästerverk som ”1Q84”). Det var kanske något med att författaren skapade ett slags metafysisk glipa i vardagen, en bottenlöshet, genom att sätta samman slående enkla element. Om det inte var skildringen av ensamhet, alla människors ensamhet, som efter flera månader åter nådde mig, grep mig:

”Med så många människor som alla söker något i varandra här i världen, varför måste vi likväl vara så isolerade? Vad är meningen? Är människans ensamhet den näring vår planet behöver för att fortsätta snurra runt sin egen axel?”

En romans svaghet. De flesta viktiga romaner har en tydlig brist, de är helt enkelt inte perfekta. Många av de romaner jag sätter högst präglas av fel, defekter; de har en eller annan avgörande skevhet eller skröplighet. Och paradoxalt nog kan det vara precis detta lyte som utgör romanens styrka. Svagheten är romanens bärande bjälke.

Jag kunde peka på monomanin i somliga av Thomas Bernhards romaner (de otaliga ”tänkte jag i fåtöljen” i första hälften av ”Skogshuggning”). Jag kunde peka på de synliga kompositionsplanerna i de flesta av Italo Calvinos romaner. Det episodiska och fragmenterade i några av Lotta Lotass böcker. Och ”Moby Dick” av Herman Melville, är den inte i grund och botten en enda gigantisk överdrift?

Foto: Anna WidoffMen låt mig få anföra en liten pärla av danska Inger Christensen, ”Azorno”, utgiven 1967, en kärleksroman som med sina förförande lager på lager av berättarfiktioner, med sina gåtfulla, repetitiva mönster och finurliga korsförbindelser, har märkt mig för alltid. Och detta trots att det finns något stelt, uppstyltat, kalkylerat, i ”Azornos” vridningar och permutationer. Det är just detta, vad skall jag säga, öppet konstiga med romanen som jag faller för – och jag får en föraning av det redan i inledningsstycket:

”Jag har fått höra att jag är den kvinna han möter redan på sidan åtta.”

Jag tycker det är befriande att läsa en roman som är närmast genomskinlig, som låter mig skymta strukturerna. Jag värdesätter en författare som har modet att säga: ”Ja, jag har konstruerat denna text.” Varför? För att alla texter är konstruerade. Vi ser det bara inte, för att vi är förblindade av vanetänkande, konventioner, av en begränsad uppsättning kriterier som brukas om och om igen.

Låt mig försiktigt säga detta: det skulle inte skada om vi tog i bruk ett bredare register av positiva kriterier, pratade mer om en romans tankekraft, en romans besynnerlighet, en romans originalitet, en romans efterglöd, en romans svaghet.

Foto i text: Daily Herald/Mirrorpix/Corbis, AS400 DB/Corbis, Barbara Cushing/Everett Collection/IBL, JLM/Splash News, Anna Widoff

Jan Kjærstad.

Jan Kjærstad, född 1953, är en norsk författare och kritiker.

Hans mest kända böcker på svenska är trilogin om tv-personligheten Jonas Wergeland: ”Förföraren” (1997), ”Erövraren” (1998) och ”Upptäckaren” (2001).

Kjærstads senaste roman på svenska är ”Jag är bröderna Walker” (2009).

I höstas kom hans nya roman ”Historien om Norge” som ännu inte översatts till svenska.