Extremister finns i alla folkrörelser - så även i Roks..
Med anledning av den något enögda debatten på DN:s kultursidor efter programmen "Könskriget" på tv och som kortfattat inklippt i programmen, vill jag gärna förtydliga mig. Det borde nämligen vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att det första programmet var hårdvinklat, men att båda programmen dock tar upp en i stort riktig kritik av Roks ledning. Likaså är inte automatiskt kritik mot Roks styrelse att rubricera som antifeminism eller att själva problemet med mäns våld mot kvinnor underskattas! Tvärtom är den uppgörelse som nu kommer med Roks ledning nödvändig för en humanistisk feminism!! Jag är medlem i Roks sedan 1992 och har tidigare fört fram kritik av ledningen och Eva Lundgren i Kvinnotryck och i vetenskapliga sammanhang.
Den feminism som dominerar Roks kallar ledningen för kamp mot könsmaktordningen. Med det brukar den mena att det finns en strukturell maktordning i Sverige liksom i Afghanistan, som kännetecknas av att män generellt är överordnade kvinnor ekonomiskt, politiskt och privat och utövar sexualiserat våld mot kvinnor för att behålla denna makt. Den beskrivningen delar jag i stort. Men med enbart den beskrivningen kommer man å andra sidan inte långt som feminist. Den ligger på en för hög abstraktionsnivå och är alltför hårt strukturaliserande för att egentligen säga något speciellt om relationer mellan män och kvinnor i Sverige i dag och om förändring under 1900-talet till exempel.
När Ireen von Wachenfeldt i tv säger att ingenting har hänt de senaste 30 åren i Sverige ur feministisk synvinkel och att det råder "ett inbördes världskrig mellan kvinnor och män" så säger inte hennes feminism mer än Maos lilla röda gjorde som analys av förhållandena i Kina under kulturrevolutionen!
I själva verket har Roks medverkat till att flera viktiga lagar skapats under den tid organisationen funnits. Lagarna mot kvinnofridskränkning, och lagen om förbud mot sexköp har antagits. Kritiken mot den delade vårdnadens automatiska överlägsenhet i den senaste vårdnadslagen har nu resulterat i nya lagförslag. Dessutom har kvinnojourer startats i varannan svensk kommun och de gör ett ovärderligt arbete på basplanet. Detta borde ju åtminstone naggat könsmaktordningen i kanten något!! Och har man som historiker ett ännu längre perspektiv så vet man att en gift kvinna var omyndig och utan rösträtt för 100 år sedan och våldtäkt inom äktenskapet diskuterades då inte ens som ett övergrepp. Har då inte könsmakten förändrats? Eller villkoren för svenska kvinnor i dag i jämförelse med Tysklands och Hollands, där prostitutionen är laglig och hemmafruinstitutionen ännu rådande?
Nej, könsmaktens eviga hierarki räcker inte för en feminist som analys eller ens ideologi. Det andra ledet som ingår i begreppet feminism enligt Nancy Cott, amerikansk historiker och aktivist, är att manligt och kvinnligt i huvudsak är kulturellt och socialt skapade storheter och alltså kan ändras. Det betyder att uttalandet att "män är som djur" är ett djupt antifeministiskt yttrande och likaså att "alla män är presumtiva våldsverkare" eller att "alla män är kapabla att begå våldtäkt" som Umeåjourens ordförande yttrade. Ondskan som Roks-ledningen stigmatiserar män med och kvinnor som utsetts till goda offer, som vi enligt stadgorna alltid måste tro på, är snarare exempel på en biologistisk eller fundamentalistisk människosyn.
Ett annat exempel är att alla typer av manligt våld mot kvinnor bildar ett evigt "kontinuum" som Eva Lundgren, Roks favoritforskare, formulerade sig i utredningen "Slagen dam". Genom att jämställa våld som att bli knuffad med att bli hotad med vapen eller utsatt för stryptag av maken lyckades hon också "bevisa" att nära hälften av kvinnorna i Sverige varit utsatta för manligt våld.
Fundamentalism finns i varje folkrörelse. Vänstern har sina kpml(r)-are och stenkastare och Pingströrelsen sitt Knutby och kvinnorörelsen har sin Roksledning. Det som utmärker en fundamentalism är att man går till ytterligheter, extremer, i sin analys och målar upp en hotbild för rörelsen. Hur det gick i Knutby vet vi ju och även (r)-arna har förespråkat revolutionärt våld.
Den hotbild som Eva Lundgren med "vetenskapliga" metoder målat upp handlar framför allt om de satanistiska nätverken med barnoffer och ritualer, som hon försvarade i programmen. Men det handlar också om att mäns våld mot kvinnor skulle vara det normala tillståndet vad gäller relationer mellan män och kvinnor i "det jämställda Sverige" som Lundgren så ironiskt formulerar sig. Dessa påståenden upprepas av Roks ledning och Ireen von Wachenfeldt. De strategier som Roksledningen har utarbetat är de vanliga i fundamentalistiska sammanhang: isolering från omvärlden och krav på okritisk lojalitet från medlemmarna.
När Roks håller sina årsmöten släpps inte pressen eller tv in. Margareta Hydéns och Mikael Ryings forskning, som visar på andra resultat än Eva Lundgrens, är tabu i jourrörelsen. Eva Lundgren har en envåldshärskares ställning i rörelsen. I jourrörelsens tidning Kvinnotryck sablas kritiska inlägg ned totalt (se Kvinnotryck nr 4-7/01). Efter tv-programmen går Roksledningen ut och påstår att alla intervjuer med Roksledningen är vinklade och hårdklippta och uppvisar enbart felaktigheter! Detta går inte att ursäkta med att vi lever i en könsmaktordning eller att många av Roks medlemmar själva har varit utsatta för manligt våld!
Jourrörelsen måste fortsätta att arbeta och få stöd för sitt arbete, men måste också göra upp med sin ledning.