I stället blev hon en av brittisk press mest kända profiler, lika hyllad som fruktad för sina vassa och välskrivna intervjuer. Hon fick tidigt rykte om sig att vara orädd och omutlig och har gjort till sitt varumärke att klä av de rika och berömda. Ingen går säker för ”Demon Barber”.
– Well, det där smeknamnet gör mig fortfarande lite förbryllad. Mina intervjuer har gjort att folk är rädda för mig även i sociala sammanhang. Alla förväntar sig att jag ska vara en hemsk bitch, men jag är förstås hur trevlig som helst. Så är också de flesta av mina intervjuer, men det är alltid de elakaste som fastnar i läsarnas minne, säger Lynn Barber.
Konstpaus.
– ... Å andra sidan, om någon är trist, dryg eller pompös – vilket många politiker är – så går jag i gång. Likaså om det luktar hyckleri. Om jag misstänker att någon ljuger försöker jag avslöja detta.
Barber måste ha haft oförskämt kul när hon filade på det beryktade porträttet av exmodellen Marianne Faithful: ”Marianne, i en svart regnkappa och nätstrumpor, spretar med benen vitt isär, hennes svarta sidenskrev skymtar mellan hennes magra 55-åriga lår, och så försöker hon jama sexigt mot kameran ... Snälla, sluta! Jag vill gråta – det här är sadism, misogyni, det här är mormorsplågeri.”
Det gick inte mycket bättre för Kerry Katona från tjejbandet Atomic Kitten: ”Är hon kolatorsk? Är hennes man knarklangare? Utförde hon ett ’blow-job’ på parkeringen vid Tesco i Warrington?”
Lynn Barber är en journalistisk seriemördare som konstaterat att William Hurt är en fruktkaka, att Jeremy Irons är oförskämd mot servitriser, att Tony Benn är paranoid och att Stephen Fry är svårt störd. Hon frågade konstnärsparet Gilbert & George om de verkligen var monogama, läxade upp Tracey Emin för att hon lämnade använda kondomer framme på soffan, förhörde torypolitikern Alan Clark om hans otrohet och undrade om Labour-profilen Harriet Harman var lika korkad som det sades.
Barber har beskrivits som en journalistisk rottweiler men hennes röst låter mer kattungelik trots att hon är storrökare och dricker som en svamp. I telefon framstår hon snarare som Miss Marple än som Miss Thatcher. I det stora townhouse i norra London där hon bor lär 1700-talsregenten Charles II:s älskarinna Nell Gwynn ha gömt deras oäkta son. En pikant detalj för en kvinna som gjort karriär på att rota fram skelett ur maktelitens garderober.
Vid 65 års ålder har också hennes egna ungdomssynder hamnat i rampljuset. Lone Sherfigs Oscarsbelönade film ”An education” bygger på en episod från Barbers självbiografi med samma namn. Hon berättar den sedelärande historien om hur hon som 16-årig skolflicka blev förförd av en dubbelt så gammal sol-och-vårare, Simon.
Under en kort period levde hon dubbelliv. På dagarna mönsterelev på flickskolan och på fritiden playgirl till en sofistikerad man med kashmirrock och sportbil. Medan hennes klasskamrater läste läxor i flickrummet rökte hon Sobraine Black Russian-cigarretter med guldfilter, ägnade sig åt Bergmanfilmer, antikviteter, opera, lyxmiddagar och romantiska weekendturer till Paris, Bryssel och Amsterdam.
Förhållandet välsignades av hennes uppåtsträvande föräldrar som charmades av den världsvane gentlemannen. De var så betagna att de till och med rådde henne att skrota den utstakade Oxfordkarriären när Simon friade. Det fanns egentligen bara ett problem: Simon var redan gift och hade barn.
– Mina föräldrar var naiva och ville mig förstås väl, men jag tycker fortfarande att de betedde sig underligt. Jag hade uppfostrats med att universitetet var meningen med mitt liv och plötsligt räckte det med att vara gift. Det kändes som att ha tillbringat 18 år i nunnekloster och plötsligt säger abbedissan att Gud inte finns, säger Barber.
Simons dubbelspel blev en läxa för livet. Bra för hennes yrkesutövning men inte helt lyckat för privatlivet, medger hon.
– Jag blev en skeptiker som lärde mig att aldrig tro på vad folk säger utan att dubbelkolla. Simon vässade min intervjuteknik, man ska aldrig tro att man vet allt om en annan människa.
Det var författaren Nick Hornby som upptäckte Barbers text i den litterära tidskriften Granta och tipsade sin hustru, filmproducenten Amanda Posey. Det tog honom sedan två år att skriva filmmanuset, som ligger ganska långt ifrån den självironiska och sarkastiska novellen. Lynn Barber blev förvånad över att just Nick Hornby köpte rättigheterna.
– Han brukar skriva om snälla människor som uppför sig väl, i min novell är ingen snäll, säger Barber som kallat Simon för borderlinepedofil.
– Hornby har visserligen sockrat storyn och gjort honom mer sårbar – men utan att förvränga grundhistorien. Carey Mulligan är underbar och jag gillar att de inte spelar för mycket på sex eller åldersskillnad. Filmen är verkligen gjord med största omsorg för detaljer och autenticitet.
”An education” är ett porträtt av 60-talet innan 60-talet egentligen hände. Filmen utspelar sig strax innan den popkulturella explosionen, innan London började svänga, innan p-pillret blev standardvara. Precis som den briljanta amerikanska serien ”Mad men” skildrar ”An education” en dramatisk brytningstid för kvinnlig frigörelse. Men till skillnad från den glassiga amerikanska reklamserien tecknar ”An education” en bild av ett Förorts-England där varje dag är som söndag – tyst och grå.
– England hämtade sig inte från kriget förrän på 1960-talet. Jag minns ransoneringen, utbombade hus, och krigsinvalider som saknade armar och ben. Det var en ganska bister atmosfär – helt tvärtemot dagens ”let it all hang out”-mentalitet där alla ska gråta ut. Folk bar på hemska krigstrauman och hade förlorat anhöriga men behöll alltid sin stiffa överläpp, berättar Barber.
I självbiografin ”An education” är hon lika vass mot sina föräldrar som mot sig själv och sina intervjuobjekt. Hon kallar sin mamma för ”ärthjärna” och pappa för ”socialt otämjd”.
Var kommer din brutala uppriktighet ifrån?
– Haha, pappa. Han säger alltid vad han tycker – och ärlighet sparar tid. Jag har heller ingen lust att sentimentalisera mina föräldrar, säger Barber.
Vid 80-års ålder fick pappa Barber äta upp sin gamla standardfras ”save for a rainy day”. Barber som alltid tyckt att hennes pappa varit en snåljåp konstaterade torrt när föräldrahemmet drabbades av översvämning: ”Well, dad, this is your rainy day”. Pappan blev rasande och försökte slå henne med käppen trots att han var halvblind.
– Innan min mamma dog i julas hade jag en väldigt elak och uppriktig tävlingsrelation med min pappa. Men numera behandlar jag honom som den skröpliga gamla man han är.
I början av 1960-talet var framtidsutsikterna för en sextonårig skolflicka begränsade. I filmen finns en scen där Emma Thompsons rektor försöker leda Carey Mulligans rollfigur in på den utstakade banan som slutar i en återvändsgränd, i ett stelt statskontor eller i ett klassrum.
I verkligheten gav Barber fullständigt fan i råden och festade mer än den döende dandyn Sebastian Waughs i ”En förlorad värld”.
– Tyvärr förlorade jag min passion för engelsk klassisk litteratur på kuppen. Jag ville inte kasta bort tid på att läsa Dickens, utan lära mig mer om den moderna världen.
När hon gick andra året i Oxford lanserades p-pillret och det blev början på den sexuella revolutionen. Ur ett feministiskt perspektiv var den perioden ingen höjdare, enlig Barber.
– Jag var fullständigt promiskuös. Det ansågs barnsligt att säga nej till ett ligg och männen skulle fortfarande ”run the show” som om inget hade hänt. De tyckte att det var vår skyldighet att ligga med dem eftersom pillret fanns.
Partypinglan lyckades på något sätt få till en examen i engelsk litteratur men sedan gick hon direkt till jobbet som alltiallo på mjukporrmagasinet Penthouse 1966. Tack vare underbemanningen fick hon träffa storheter som konstnären Salvador Dalí och författaren Gore Vidal. Hennes allra första intervjuer var till artikelserien ”sexualitetens parametrar”, där hon frågade ut människor med udda erotisk smak – skofetischister, transvestiter, läderentusiaster och en holländsk dominatrix i Haag som gjort karriär på att piska några av Europas ledande politiker.
– Det var raka motsatsen till celebritetsintervjuer – människor som ville vara anonyma men som verkligen hade något att berätta, konstaterar Lynn Barber med ett ironiskt skratt.
Några år in på 1970-talet eldade hon på den sexuella revolutionen med bästsäljaren ”How to improve your man in bed”, den första brittiska sängkammarmanualen som skrivits av en kvinna. Lynn Barber nöjde sig inte med att lära männen att det fanns något som hette klitoris – utan också att hitta den.
– Tanken var att kunna prata om sex utan att få panikångest. När jag var i 20-årsåldern visste många inte ens om att det fanns ord som ”vagina” eller ”penis”. Den var ganska djärv för sin tid.
Medan boken sålde som smör tog Lynn Barber timeout för att bilda familj med sin man David, en drömförälskelse från sista terminen i Oxford. De var gifta i drygt 30 år innan han dog i benmärgscancer 59 år gammal. I boken ”An education” skriver hon om sina skuldkänslor över att ha varit en dålig hustru, att inte ha varit tillräckligt närvarande när hennes man låg på sjukhus. Inte ens när det handlar om döden försöker hon sminka upp sanningen.
– Fiktionen vimlar av berättelser där det alltid pågår viktiga och meningsfulla samtal på dödsbädden. Jag kände inte igen mig. Min man och jag hade en massa larviga samtal och plötsligt var han borta. Jag ville skildra denna vardagliga banalitet.
Efter sju år som änka har hon kommit över det värsta, vant sig vid att leva ensam.
– Men det gör ont när jag ser mina barnbarn och inser att David aldrig fick uppleva detta. Det var han som övertalade mig att skaffa barn och han skulle ha älskat detta, säger Lynn Barber.
– Jag hoppas att min bok säger att äktenskapet är en bra sak. Jag har alltid varit mer välvilligt inställd till äktenskap än vad radikala barrikadfeminister är.
När hon kom tillbaka till arbetslivet på 1980-talet attackerades hon av vissa feminister som ansåg att Penthouse-porr var lika med kvinnoförakt. Men Barber, som aldrig rodnar, rodnade inte nu heller.
– Det går inte att genera mig, haha. Penthouse är råare i dag men jag har aldrig tyckt att pornografi i sig är kvinnoförnedrande. Det kanske inte är jättebra, men jag tror inte att det skadar kvinnor. Jag betraktar mig som feminist, även om jag inte delar den där ”alla män är våldtäktsmän”-attityden.
På Fleet Street, Londons klassiska tidningsgata, betade hon av tidningarna en efter en: Sunday Express, Independent On Sunday och Observer och Daily Telegraph. Hon revolutionerade journalistiken genom att chockhöja standarden på intervjuer. 90-talet började i en brutal ironi och slutade i en lika brutal jakt på äkthet. I Lynn Barbers stilbildande förhör med popstjärnor, konstnärer och celebriteter fanns både och.
– I slutet av 1980-talet var standarden fruktansvärt låg, överallt fanns vidriga intervjuer i stil med: ”Jag har träffat den här fantastiska stjärnan som har den här fantastiska filmen på gång och vi måste alla gå och se den”. Mitt mardrömsscenario är när mina redaktörer lovade Robert Redford en coverstory och han visade sig vara en slät figur utan något att säga, skrattar hon.
– Jag är intresserad av folk som har gjort en lång livsresa. Jag blev enormt imponerad av Rudolf Nurejev som växte upp i en bakåtsträvande, fattig by i Ryssland och blev en världsvan konnässör. Andra minnesvärda personer är Joseph Heller, Roald Dahl, Jarvis Cocker och Lady Gaga som jag träffade för ett par månader sedan.
Ryktet om ”Demon Barber of Fleet Steet” nådde snabbt andra sidan Atlanten. I början av 1990-talet uppvaktades hon av Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter på Groucho Club i London. Han ville att hon skulle porträttera de amerikanska storstjärnorna. Men Hollywoodstjärnorna var skeptiska till en brittisk journalist med öknamnet ”Demon Barber”.
– Nej, jag lyckades aldrig komma in i Hollywood. Nick Nolte tyckte att jag ställde oförskämda frågor och larmklockorna började genast ringa. På den tiden kontrollerades alla stora stjärnor av pr-agenten Pat Kingsley som Vanity Fair inte hade råda att stöta sig med. Jag blev svartlistad innan jag ens hunnit skriva ut Nolte-intervjun, och så var det med det, konstaterar hon ganska nöjt och sågar den amerikanska mediekulturen:
– Jag är chockerad över hur trista de amerikanska tidningarna är – helt dränerade på ”wit” och ”spirit”.
Numera är Lynn Barber också lite bekymrad för den stolta brittiska tidningstraditionen. Hon menar att den blinda celebritetskulten håller på att dränera kvaliteten på journalstiken.
– Framför allt blir jag fullständigt uttråkad av den här obscena kändiskulturen. När jag började skriva fanns det några stjärnor men de var aldrig i tidningarna vecka efter vecka efter vecka. Dagens ”celebriteter” har inte ens gjort något. Det enda de har gjort är att ha gift sig med någon fotbollsspelare eller dokusåpadeltagare och sedan fått problem med sitt äktenskap. Jag hoppas att den imploderar av ren utmattning. Och dessbättre verkar publiken också börjar tröttna, säger hon.
Men Barber visar inga tecken på utmattning.
Vilka drömintervjuer har du kvar?
– Rupert Murdoch, men det lär inte hända. Lucian Freud och Jasper Joons. Över huvud taget så tycker jag inte att konstnärer är tillräckligt intervjuade, åtminstone inte av bra intervjuare som jag. Jag älskade att göra Tracey Emin och Sarah Lucas. Men de flesta kommer lindrigt undan med att prata ”art bollocks”, men jag ska försöka ta itu med detta...