Millenniets första, dödsmärka årtionde började och slutade rent katastrofartat: IT-krasch, världens värsta terrorattack och Irakkrig markerade inledningen. Världsekonomins (tillfälliga) sammanbrott utgjorde en spektakulär grand finale. Där emellan pandemiskräck och en alltmer tilltagande miljöångest.
Inte konstigt att 00-talet varit en enda löjligt lång inkomstbringande eskapismfest på biograferna: ”Sagan om ringen”-trilogin levererade storslagna episka fantasyäventyr av högsta kvalitet. ”Harry Potter”-filmerna fick miljoner unga att drömma sig bort till en gotisk magikerskola där tillvarons bekymmer kunde lösas med en elegant trollformel medan ”Twilight”-filmerna – jämte alla andra vampyrsagor på film och teve – tillfredsställer den romantiska längtan om ett liv efter döden.
Den klassiska katastroffilmen, som var så vanligt på det lugna sjuttiotalet, lyste med sin frånvaro, så när som på några skräckinjagande och dessvärre inte helt otroliga klimatkatastroffilmer som ”The day after tomorrow” (en ny istid) och aktuella ”2012” (totalt haveri för nästan hela mänskligheten, inklusive den sittande amerikanske presidenten).
Den andra trenden, auteurens återkomst, är betydligt mer närvarande på alla de decenniebästa-listor som cirkulerat internationellt under hösten. Där finns förstås Lars von Trier som befäst sin position med en rad egensinniga verk: ”Dancer in the dark”, ”Dogville”, ”Direktören för det hele” och som till sist med ”Antichrist” lyckades chocka en publik van vid det mesta med sitt naturlyriska könskrig .
Wong Kar-Wai återförde kyskheten och poesin till romantiken med ”In the mood for love” medan Ang Lee skapade den första stora melodramen med gaytema i ”Brokeback Mountain”. Samtidigt i New York etablerade sig en ung, stilmedveten, retrokänslig och melankolisk generation filmskapare präglade av ett förhöjt filmspråk med kvalificerad popkänsla: Wes Anderson, Spike Jonze, Sofia Coppola, Miranda July, Michel Gondry och Noah Baumbach.
Vi använde brittiska The Times ”de hundra bästa filmerna”-lista som ett diskussionsunderlag, men hamnade ändå rätt långt ifrån de brittiska kritikernas val. De toppade till exempel med Michael Hanekes ”Dolt hot”, medan vi valde Gus van Sants ”Elephant” som med en närmast ordlös bildpoesi tolkar Columbine-massakern – en av de avgörande katastrofer som förebådade 00-talet. De skilda valen beseglar tesen om att 00-talet överträffar både 80-talet och 90-talet när det gäller mängden kvalitetsfilm.
En liknande trenduppdelning präglade för övrigt även den svenska filmen med armador av deckare (Beck, Wallander, Millenium) sida vid sida med pånyttfödda auteurer som Roy Andersson och en generation begåvande filmskapare med civilisations- och kulturkritik liksom en hipp form av skogsromantik på agendan (”Fyra nyanser av brunt”, ”Man tänker sitt”, ”Hälsningar från skogen”, ”Flickan”, ”Apan”, ”De ofrivilliga”).
Tittar man ut i världen har det alltså funnits extremt mycket att välja mellan. När vi sammanställde vår första nomineringslista hamnade vi på runt femtiofem filmtitlar, som sedan blev femton efter en röstningsomgång à la Melodifestivalen. Det är slående att några teman går igen i olika varianter. Här finns bland annat globaliseringskritiken liksom den vidhängande längtan om att få en splittrad värld att hänga ihop (”Babel” och Lukas Moodyssons ”Mammut”). Internationaliseringen av filmbranschen slog också tydligt igenom under 2000-talet då Hollywood inte längre var en plats utan en produktionsform, en bläckfisk med tentakler över kontinenterna.
00-talet blev också decenniet där dokumentärfilmen fick ta hand om politiken. På vår lista har vi till exempel ”Darwins mardröm”, om brutal utfiskning i Afrika, men det var framför allt amerikanen Michael Moore som hördes och förföljde makthavare med lika delar humor och envishet (”Bowling for Columbine” med sikte på den amerikanska vapenkulturen, ”Fahrenheit 9/11” som kritiserade ”war on terror” och ”Sicko” som gav sig på det orättvisa amerikanska sjukförsäkringssystemet. Men även italienska ”Gomorra” blev en milstolpe, en film som öppnade ögonen för den oheliga alliansen mellan den italienska maffian och globaliseringens effekter på mer eller mindre legala varutransaktioner.
Att den starka asiatiska filmvågen, liksom de många politiskt brännbara latinamerikanerna med namn som Fernando Meirelles och Alejandro Gonzales Innaritu, inte klarade att passera in på den ”korta” listan säger kanske något om den eurocentriska tidsandan. Den europeiska trenden är att de traditionellt starka filmländerna börjat byta plats med varandra. Frankrike har till exempel bara två filmer med på vår lista, ”I andras ögon” och ”Fjärilen i glaskupan”. Men – titta lite närmare på listan nu – vem hade trott att Tyskland och delvis tyska regissörer skulle komma igen och representeras av inte mindre än fyra (!) filmer: ”De andras liv”, ”Undergången”, ”Grizzly man” och ”Vid himlens utkant”.