”Hästmannen” och ”Kokvinnorna” kom först. Kring jul visas dokumentärfilmaren Peter Gerdehags livsverk om den svenska landsbygden: "Landet som inte längre är". Ett projekt som han har investerat över 30 år i.
Med ”Hästmannen” och ”Kokvinnorna” fick filmaren Peter Gerdehags naturdokumentärer om den gamla tidens kamp mot det nya stor uppmärksamhet. Parallellt med dessa jobb har Gerdehag hela tiden återvänt till samma plats - en självförsörjande bondgård i Krokshult i södra Småland, spelplatsen för "Landet som inte längre är". I 31 år har Peter Gerdehag dokumenterat bröderna Karl Uno och Sture och dennes fru Brittas liv på gården, med stillbildskamera och de senaste elva åren med filmkamera.
– Jag sa till min fru häromdagen att jag känner deras marker bättre än min egen trädgård. Det är som mitt andra hem. Jag njuter så mycket av att gå där. Jag känner varenda gärdsgård, hur lavarna breder ut sig. Jag vet precis vilka stenar jag ska kliva på i röserna, säger Peter Gerdehag.
Mjölkkorna bestämmer livstakten
1980 såg landskapet ut som i dag. Stenigt, kargt med en stor artrikedom. Samhället däremot har förändrats. I kontrasten inryms Gerdehags civilisationskritik och fascination för en tid då klockorna tickade långsammare.
– Det är fantastiskt att få följa med de sista människorna av sitt slag som brukar sin jord. Om några år vet man att den här typen av livsstil är borta. Här har tiden stått stilla. Det gamla landskapet är så oföränderligt. Och på gården är det mjölkkornas klocka som bestämmer takten i livet, säger han.
Peter Gerdehag fick tips om gården via en lantbrukare i "Bondens tid på jorden". Sedan dess har han kört sträckan mellan hemmet i Oskarshamn och gården många, många gånger.
– Det har varit ekonomisk idioti. Pengarna som jag tjänar på det här täcker knappt bensinkostnaderna. Men det enda som är viktigt är att det ska bli bra film. Det är ett äreminne till den gamla stammen. Och det är den vackraste film jag har gjort.
Unik dokumentation
Med tiden kom Peter Gerdehag att bli nära vän med bröderna. Även om han också mötte motstånd.
– I 28 år fick jag inte fotografera Karl Uno på nära håll då han bar en vit salva på sina sargade läppar. Jag har massor av film där han hytter med käppen mot mig, men sedan bjöd han alltid in mig på kaffe och vi blev vänner.
Under inspelningen dog Britta. Och de bägge bröderna kom att lämna gården för ålderdomshemmet.
Filmen är en del av Sveriges längsta dokumentationer. 284 timmar inspelad film ska klippas ned till 74 minuter. "Landet som inte längre är" planeras att visas i SVT till jul.