Heliumyra lyfter Cannes

Det var många som rynkade på näsan åt nyheten att Pixars senaste film med den korthuggna titeln ”Up” skulle få äran att öppna världens mest prestigefyllda festival. En animerad film? Det hade aldrig hänt förr. Men efter onsdagskvällens premiär lär det vara få som tvivlar på att den nya 3D-tekniken är här för att stanna och att den numera verkligen är den teknologiska landvinning som den animerade filmkonsten strävat efter. Tredimensionella bilder, i ordets rätta bemärkelse.

”Up” börjar med en fejkad, och förstås tecknad, dokumentär om äventyraren Charles Muntz som skandaliseras när han kommer tillbaka från en expedition i Sydamerika. I vredesmod återvänder han dit för att skaffa fram bevis för sina upptäckter – men hörs sen inte av mer. Hans största fans är två barn, Ellie och Carl. När de blir stora gifter de sig. I en ömsint liten rapsodi berättar filmen deras romantiska livssaga. I den blir kärleken det stora äventyret. Men så dör Ellie. Och Carl måste leva vidare: ensam, gammal och grinig. En äventyrslysten unge väcker hans livslusta igen. Och tillsammans svävar de mot Sydamerika i Carls gamla trähus burna av tusentals heliumballonger.

Om teamets förra film ”Wall-E” hade Chaplindrag så är hjärtinnerliga ”Up” också ett slags hommage till forna tider, som till exempel Frank Capras filmer.

– Jag och min kollega Bob Peterson ville göra en film om en riktigt gammal gubbe för en gångs skull, berättade filmens regissör Peter Docter när han träffade pressen efter premiärvisningen.

– Vi pratade mycket om våra farfäder och morfäder. Man kan säga att Carls roll är ett slags greatest hits av gamla gubbar i våra familjer. Men inspirationen kommer också från George Booths skämtteckningar i The New Yorker, som vi båda gillar, och så från skådisar som Spencer Tracy och Walther Matthau på deras ålders höst, fortsätter han.

När Carl och den lilla klotrunda pojken Russel hamnar i Sydamerika stöter de oväntat ihop med den numera urgamle äventyraren Muntz. Även den rollfiguren har rötter i historien.

– Vi tänkte oss honom som en blandning av författaren Hemingway och den excentriske flygarfantasten Howard Hughes. Och så en dos Errol Flynn också, därav mustaschen, säger Docter.

På frågan om vad den japanske animationskungen Hayo Miyazake spelat för roll för Pixargänget (i dennes ”Det levande slottet” flyger husen också omkring, till exempel) svarar bisittaren och Pixars kreativa chef John Lasseter att det finns något av Miyazake i alla deras filmer. Men det viktigaste de lärt sig av sin japanska kollega handlar om tystnad.

– Miyazake är en mästare på att så att säga högtidlighålla de tysta ögonblicken i sina filmer. Animerade filmer kan vara så fixerade vid att det ska låta mycket och hända saker hela tiden. Jag har blivit otroligt inspirerad av hans sätt att låta filmerna ”andas”, att låta dem ta sin tid, säger Lasseter.

Äventyrslustan smittade även filmteamet som lämnade sina trygga kontor och själva gav sig i väg till Sydamerika. En av Pixars medarbetare hade snokat rätt på en dokumentär om de märkliga ”Tepuis”, de höga platåbergen i Guyana. Dit åkte Docter och hans kolleger för att bestiga bergen och sen kunna teckna dem rätt.

– Det var en fantastisk, märklig värld och ett helt galet äventyr, minns Docter. Jag hade aldrig hört talas om platsen men fick sen veta att Conan Doyles roman om prehistoriska djur, ”En försvunnen värld”, utspelar sig där.

Hur ser framtiden ut för den ­animerade filmen?

– 3D är här för att stanna, försäkrar Lasseter. Men han är noga med att poängtera att det bara handlar om teknik, och att innehållet alltid måste komma först.

Han menar att de erfarenheter de gjorde av det mindre lyckade 3D-äventyret ”Resan till jordens medelpunkt” handlar om att publiken snabbt tröttnar på tomma effekter som att en massa saker skjuter från duken.

– Allt som tar bort fokus från histo­riens hjärta måste bort.

Men han pratar också om att den handgjorda animationen är på väg tillbaka igen och att musikaler kommer att bli vanliga i den animerade filmgenren.

– Det sägs ibland att vara animatör är som att sitta vid barnbordet på julmiddagen. Men hur många ”vuxenfilmer” har ett långt liv? Animationer kan leva för alltid, avslutar han trosvisst sitt evangelium inför pressen i Cannes.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut