– Jag var tretton, fjorton år när vi flyttade till Paris och i båten sitter en gammal kvinna. Jag älskade den lilla båten i hamnen där vi bodde i Sydfrankrike och jag föreställde mig alltid att jag skulle komma i båt till Paris.
Hon kallar sin film en dokumentär hybrid, en dokumentär om politiska idéer, fantasi och en föreställningsförmåga.
– Man måste alltid sätta fantasin i högsätet, fantasins kraft som tillåter en att avlägsna sig från verkligheten och uppfinna den på ett nytt sätt.
– Att göra film är seriöst, man talar om allvarliga saker, man talar om smärta, man talar om saknad. Men att g ö r a film är en lek.
För "Agnès stränder" har Varda fått en César och flera andra priser. Kanske hon är på väg att bli en levande legend: Hon var den enda kvinnliga förgrundsgestalten inom den franska nya vågen som nu har mer än 40 år på nacken. Och hon är troligen den som åldrats vackrast i den årskullen.
Hon har lyckats göra film, de senaste 18 åren enbart dokumentärfilm, utan att förlora sitt oberoende och dessutom behålla rättigheterna till sina filmer. Men hon började tidigare, för 60 år sedan blev hon som 22-åring fotograf åt Frankrikes främste moderna teaterman, Jean Vilar.
I "Agnès stränder" berättar hon med vänlig röst om sitt liv och filmerna: ”Agnès stränder” börjar med barndomen, sandstranden i Belgien, sedan tonårens strand i Sète i södra Frankrike och stränderna i Los Angeles på 60-talet då hon och hennes man Jacques Demy gjorde film i USA. Men man behöver inte ens veta vem hon är för att ha glädje av filmen, det blir också ett dokument över en tidsperiod och en föreställningsvärld med rötter i det undermedvetnas egen konst, surrealismen.
– När jag säger: En strand i Paris, så uppfinner jag en strand på en gata i Paris och vi tar dit sand. Jag måste ju leva upp till filmens titel. Jag uppfinner att mina medarbetare på Ciné-Tamaris accepterar att leka den här leken. Och de accepterar. Det är ju ett riktigt bolag med socialt kapital som distribuerar filmer av Jacques Demy och mig och producerar mina filmer.
– Vi är det enda produktionsbolaget i världen som jobbar på stranden i baddräkt, det kallar jag att uppfinna verkligheten.
Agnès Varda har haft förmågan att leva mitt i sin samtid, och ibland ligga före. Hon har varit feminist sedan 60-talet och en aktiv förkämpe för rätten till fri abort. Hon gjorde en spelfilm om en hemlös frustrerad arg ung kvinna, Sandrine Bonnaire "Vagabond" 1985, innan någon talade om hemlösa. Tanken på att göra en berättelse om kvinnlig luffare verkar fortfarande radikal. Häromåret gjorde hon den personliga dokumentären "Efterskörd" om människor som lever på att samla ihop det som andra lämnar efter sig, en alltmer aktuell bild av ett slösarsamhälle där ena halvan bortskämt kastar mat och saker och den andra halvan lever på det kastade.
– Jag är ju priviligerad. Jag menar, vad är en film i en värld präglad av kaos och lidande, ta pakistan, ta Afrika – där miljontals kvinnor dör för att påven inte tillåter preventivmedel. Det är så man kan önska att han skulle få aids, så fick vi se om han inte ändrade uppfattning.
"Agnès stränder" är bland mycket annat en kärleksförklaring till hennes make Jacques Demy, som gjorde nya vågens sång- och dansfilmer "Paraplyerna i Cherbourg och " Flickorna i Rochefort", Jacques Demy som sade: "Jag vill göra lugna filmer och försöka göra folk lyckliga."
– Han var en stor filmskapare, men också mitt livs stora kärlek. Han har varit död i 19 år och det känns som om det var i går. Det var i går han dog och det är sedan i går som jag är ensam utan honom. Och 19 år har gått.
Filmen är också möten, med fiskare, fiskaränkor, bagare och gamla vänner; med Jim Morrison som hon och Jacques Demy umgås med när han är i Frankrike, konstnären Alexander Calder som leker med dem på stranden. Harrison Ford som hon provfilmar på 60-talet och som producenten inte vill ha, han passar inte som skådespelare. Viva, Warhols stjärna som spelar i en av Vardas amerikanska filmer. Jane Birkin, en nära vän som hon också gjort en film om.
Eller en 19-årig, mager Gérard Dépardieu, redan färdig skådespelare i Vardas tevefilm "Nausicaa " 1970. Depardieu spelar en fransk beatnik som anser att han har rätt att ta (stjäla) en bok och har en glasklar motivering till det. En riktig 60-talstext.
– Ett manifest! Jag har samma idéer i dag, konsten tillhör alla och ska vara tillgänglig för alla, kultur ska vara gratis. Jag är för en folklig kultur.
Sitt första jobb som fotograf fick hon som 22-åring hos Jean Vilar, Frankrikes då största teaterman. Och det beror på slumpen, den som Agnès Varda kallar sin främsta medhjälpare.
Vilar hade inte bara en ide om kultur för alla utan var också en framstående skådespelare, regissör och teaterledare. Han gjorde teater med låga biljettpriser och hög kvalitet. Han spelade klassiker och tog Brecht till Frankrike.
– Vet du, jag lärde mig mycket av Vilar och hans höga krav och intelligens. När jag filmar så tänker jag på det med samma anspråk och allvar som han tänkte kring teater. Men jag lyckas inte alltid, har gjort dåliga filmer och filmer jag är stolt över, som " Jacquot de Nantes" om Jacques Demys barndom.
Vilar kom från Sète vid Atlantkusten i södra Frankrike där Agnès Vardas familj bodde på en båt i hamnen när de flyttat från Belgien.
– Från båten såg vi tre fönster, där bodde tre systrar, dem lärde jag känna. Den yngsta blev min bästis, den i mitten var min scoutledare som i hemlighet smugglade judiska barn över gränsen, och den äldsta systern gifte sig med Jean Vilar.
– När han skapade Avignons teaterfestival 1947, jobbade jag med fiske. Han tog kontakt med mig: "Kom och hjälp oss, du får städa och så kan du ta bilder."
– Jag började ta bilder som inte var så bra, lite obestämda, men under de följande två åren lärde jag mig yrket. Och när Gérard Philipe, som var sin tids Johnny Depp, kom till Vilar och hans folkteater 1951 tog jag teaterbilder och porträtt. Eftersom han var så känd så blev bilderna det också. Och tidningarna bad mig att resa till Tyskland, Kina till Kuba. Det är därför jag säger att livet består av slump, tillfällen. Om man är öppen och mottaglig kan man fånga chansen.
Om något oförutsett inträffar kan dokumentärfilmaren använda sig av det.
– Det händer ju när vi filmar min stora Vilar-utställningen. Vi hänger bilderna på alla dessa stora skådespelare och plötsligt attackeras jag av känslor. Jag tänker: Mon dieu, de är unga, de är vackra och de är döda. Och när jag tänker på döden, tänker jag på Jacques Demy och börjar gråta. Så du förstår att det avsnittet nästan klippte sig själv, helt naturligt. Jag hade inte planerat att gråta.
– För vet du, de döda är fridsamma, men ibland gör de sig våldsamt påminda. Saknaden kan ha en våldsam natur.
Agnès Varda talar om sin sorg och i nästa ögonblick berättar hon om hur det kom sig att hon framträdde som potatis vid drygt 75 års ålder på Konstbiennalen i Venedig. Hon var inbjuden att göra en konstinstallation och presenterade en filmat konstverk Patatutopia bland annat bestående av potatisar som växt i hjärtform.
– Mina idéer är enkla. När jag var ung älskade jag cirkus, jag gick inte på bio ... I Venedig fanns hur mycket pengar som helst och hundratals artister.
– Jag var där ensam och jag grubblade över hur jag skulle få dem att komma och se min film. Så jag tänkte: Jag gör som på cirkus, så jag lät göra en heltäckande potatiskostym med två högtalare inuti som ropade: " Kom och se..."
– Det var som bastu, jag klarade tio minuter i taget, sedan fick jag krypa ur kostymen...
Innan vi skiljs och Agnès Varda har givit mig goda råd om hur jag ska lägga upp min artikel, säger hon:
– Det var inte viktigt att berätta om mitt liv, utan det viktiga var h u r jag berättade det.
Läs recensionen av ”Agnès stränder”.