Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Film & TV

”Alla SS-officerare i filmens historia flimrade förbi”

Mikael Persbrandt i rollen som SS-officeren Prall i Vincent Perez ”Alone in Berlin”.
Mikael Persbrandt i rollen som SS-officeren Prall i Vincent Perez ”Alone in Berlin”. Foto: X Filme / Christine Schröder

Berlin. Mikael Persbrandt gör en Max von Sydow och spelar ondsint naziofficer i en Hollywoodfilm. På måndagen var det världspremiär för ”Alone in Berlin” där även Emma Thompson och Brendan Gleeson är med.

Med käften full av tuggummi och sitt allra charmigaste leende gjorde Mikael Persbrandt entré på festivalen i blitzen från fotografernas stroboskopljus. En bjärt kontrast till rollen som den iskalla och sadistiska SS-officeren Prall i Vincent Perez ”Alone in Berlin” som hade världspremiär på måndagen. Den svenska filmstjärnan är bara med i en handfull scener men hinner ändå sätta en ond prägel på hela filmen.

– Det var en väldigt underlig känsla att stå i Berlin och knäppa skärpet, dra på sig handskarna och sätta på sig mössan med dödskallemärket. Jag får rysningar när jag tänker på det, det är fortfarande något extremt laddat med den där uniformen, säger Mikael Persbrandt i festivalpalatset vid Potsdamer Platz i Berlin som en gång var centrum för den nazistiska maktapparaten.

”Alone in Berlin” bygger på Hans Falladas succébok om det äkta motståndsparet som placerade ut i vykort med antinazistisk propaganda över hela den tyska huvudstaden i början av 1940-talet. Den strama och konventionellt berättade filmen går i en murrig färgskala och är ett slags korsning av trapphusthriller med Hitchcockscener och ett stillsamt porträtt av ett trött och slitet äktenskap. Emma Thompson och Brendan Gleeson spelar det oglamorösa paret som jagas av Gestapoinspektören Escherich (spelad av Daniel Brühl) som i början går bet på att få fast dem. Något som föranleder Persbrandts hotfulla SS-officer att storma in på Escherichs kontor halvvägs i filmen.

– Redan i första scenen tänkte jag: ”Jag går all-in och kör järnet” och kände hur filmhistoriens alla SS-officerare flimrade förbi i skallen från ”Örnnästet” till Max von Sydow, säger Mikael Persbrandt om sin svenska kollega som spelade naziofficer i Michael Andersons ”The Quiller memorandum” (1966) och i John Hustons ”Den sista matchen” (”Victory”) (1981) med Michael Caine och Sylvester Stallone.

– Tack och lov slapp jag att prata med tysk brytning. Det hade blivit ännu en kaka att lägga på uniformen och stövlarna. Risken är att det hade blivit lite John Cleese av alltsammans, säger han.

Persbrandt erbjöds rollen förra våren i samband med inspelningen av Guy Ritchies ”King Arthur” i London – strax innan han skulle till Sydafrika för att spela Dag Hammarskjöld i Richie Smyths ”Jadotville” som kretsar kring FN och Kongokriget i början av 1960-talet. Filmen, som får premiär på Netflix i år, utspelar sig under en känslig fas i FN:s barndom då organisationen ifrågasätts av stormakterna.

– I filmen pratar jag i telefon både med Churchill och Brezjnev som båda vill skicka ”riktiga” soldater för att röja upp i kaoset. För mig var Hammarskjöld en avslappnad och trevlig man som var ett slags schablonbild av en gammaldags diplomat som aldrig tappade fattningen. En total kontrast till rollen som Prall, säger Persbrandt.

Från början hade han velat göra ett mer nyanserat porträtt av sin rollfigur.

– Jag befinner mig i skede av livet där jag egentligen inte har lust att göra schablonerna av ondska och elakhet. Jag sa till regissören Vincent Perez: ”Ska vi försöka göra en människa av det här också?”. Men jag insåg ganska snart att jag var en liten kugge i ett stort maskineri och skulle symbolisera ondskan, säger Mikael Persbrandt och tillägger:

– Naturligtvis skulle det vara mer intressant att göra filmen om Prall när han kommit hem från jobbet, tagit av sig de svarta läderhandskarna och står i kalsongerna framför spegeln, säger han.

Fast först väntar några ”hemliga” filminspelningar, ”Dödsdansen” på Maxim i vår och sedan utställning på Lars Lerins galleri i Karlstad. På sikt hoppas han att växla upp i sin internationella filmkarriär.

– Jag är van att göra huvudroller, därför kan det ibland vara lite svårt att komma in från sidan. Men det är inte min marknad här, jag säljer inga biljetter. Än så länge.