Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

Andreas Nordström: Liam Neesons penis lämnar mig ingen ro

Egentligen borde jag vara oerhört imponerad av Liam Neesons frustande patos i trailern till ”Taken 2”. Jag känner hur luften vibrerar när hans rollfigur Bryan Mills, ett slags Brommapappa på steroider, ryter fram sina repliker. Men jag kan bara tänka på en sak: Liam Neesons penis. Den som enligt ryktet ska vara så stor att Roland Emmerich planerar att göra en film om den. Så påstås det i alla fall på bloggen Liamneesonscock som dagligen uppdateras med ett antal nya liknelser från användare runt om i världen.

I åratal har irländarens mandom varit ämne för en sådan intensiv mytbildning att den i dag nästan är mer berömd än Neeson själv. Man skulle kunna säga att den lever ett eget liv. Alltså bildligt talat. Åtminstone hoppas jag det. Allt annat vore ett väldigt märkligt men framför allt mycket skrämmande scenario. Att Filmfredag snuddade vid ämnet i en läsvärd intervju med Neeson häromveckan tolkar jag som ett tecken på att fler brottats med de här tankarna.

I någon mån är det här ett fenomen besläktat med rikedom. Föreställningen om att någon har gott om pengar påverkar också min uppfattning om vederbörande. När jag intervjuade überproducenten Jerry Bruckheimer, förmodligen den rikaste människa jag någonsin träffat, hade jag svårt att koncentrera mig. Just av den anledningen. Det var något metafysiskt över upplevelsen. Han utsöndrade en luktlös doft av pengar i rummet.

Jag önskar verkligen att det inte vore så, men detta att en penis skymmer en konstnärlig gärning är inget nytt för mig. Ända sedan jag stötte på ryktet om att Charlie Chaplin ska ha varit så monstruöst välhängd att hans manslem haft ett eget riktnummer, eller något i den stilen, så har jag inte kunnat njuta med samma oskuldsfulla hängivenhet av hans många mästerverk. Där du kanske ser ”Moderna tider”, detta underverk till film, och tänker att anledningen till hans generöst pösiga byxor var sökandet efter en komisk effekt när jag idén om att förklaringen var strikt anatomisk. Han hade inget val.

Samma typ av organisk problematik uppstod när jag nyligen såg ett klipp på Youtube där komikern Milton Berle, enligt sägnerna närmast trebent, gör ett gästspel i ”Mupparna”. För att inte tala om när Jonah Falcon dök upp i en biroll i ”Sopranos”. Falcon, som i en hyllad HBO-dokumentär presenteras som, hur ska vi uttrycka det, världsmästare på det här området.

Det här är vetskap jag innerligt gärna skulle vara utan. Jag vill skrubba bort den med en rotborste från mitt arma medvetande. Men lika omöjligt som det är för mig att begripa skillnaden mellan konvex och konkav, lika omöjligt är det att radera denna penistrivia. Det här är tankar som inte kan göras otänkta. Samtidigt är motstånd meningslöst i det digitala samhället. Hur varsamt jag än googlar Liam Neeson så smyger sig den här oinformationen in i mitt liv.