Helena Lindblad kommenterar utnämningen av Filminstitutets nya chef.
Om jag blev erbjuden chefsjobbet för Svenska Filminstitutet så hade jag nog snabbt som ögat snott ihop en lista med favoritfilmer. Hur svårt kan det vara? Det är visserligen länge sedan Anna Serner läste filmvetenskap och gick på Stockholms Filmskola, men något minns hon väl av filmhistorien och något bra måste hon väl ha sett sedan dess?
Det kanske är gnälligt, men jag tycker det är genuint trist när någon som just fått det mäktigaste filmjobbet inte kan svara mer än: ”Eftersom jag är ensamstående mamma med en tonårsdotter har vi sett en hel del romantiska komedier som varit bra”, på frågan om vad hon har för älsklingsfilmer (som i Clas Barkmans DN-artikel ).
För andra gången i rad väljer SFI:s styrelse en VD utanför kulturvärlden i allmänhet och filmvärlden i synnerhet. Enligt vissa rykten var Stadsteaterns chef Benny Fredriksson ett hett namn, och även om det stormat om honom hade det varit intressant med en SFI-chef som haft en nära relatin till den konstnärliga processen. Och dessutom på ett framgångsrikt sätt.
På det sättet följer valet av Anna Serner ett mönster. Det betyder, som i företrädaren Cissi Elwins Frenkels fall, en ganska lång startsträcka. Därmed inte sagt att inte Elwin Frenkel med tiden satte sig in jobbet på ett kompetent sätt. Eller att Serner inte verkar, enligt presskonferensen igår, ha en hel del vettiga saker att säga.
Ännu en kvinnlig sextiotalist lär reta gallfeber på en och annan herre i de konservativare delarna av filmbranschen och det är ändå roligt. Och den mansdominerade svenska filmvärlden kan gott styras av en kvinna. Även om Anna Serner lär ha en del att bevisa.
Men just nu står mycket på spel. Ett nytt filmavtal måste sys ihop i höst, det svåraste sedan Harry Schein snickrade ihop den svenska modellen för den speciella form av samverkan mellan staten och branschen som präglat svensk filmproduktion sedan 1963. Att den rutinerade filmpolitiska räven Bengt Toll, den tillförordnade vd:n sitter kvar tills Serner tillträder i höst (och sedan fortsätter som vice vd) är åtminstone en viss garanti för att det blir kontinuitet i det viktiga avtalsarbetet.
Det är bara att hoppas att Serners omtalade kunskaper i opinionsbildning räcker till att övertyga såväl avhoppade eller ovilliga avtalsparter om att ett avtal är bra och Kulturdepartementet om att det behövs mer pengar för att göra svensk film så att den blir såväl konstnärligt och kommersiellt slagkraftig.