Jesper Ganslandt är glad och överraskad.
– Jag hade slutat hoppas på Venedig. När allt var klart med Torontofestivalen och vi inte fanns med i Venedigs första pressutskick släppte jag tanken på att få vara med där, så nu känns det väldigt skoj.
Venice days, precis som Kritikerveckan där tre andra svenska filmer ska visas, är en fristående sektion under Venedigfestivalen. Programmet fokuserar på independentfilm och festivalsektionen drivs av italienska regissörs- och filmorganisationer.
- Venice days är väldigt speciellt och roligt. När jag var där sist, med ”Farväl Falkenberg”, visades bara en film om dagen och allt fokus låg på den. Jag har aldrig varit med om en så lång frågestund efter en visning, och aldrig fått så intressanta frågor från en publik.
Jesper Ganslandt fick stor uppmärksamhet för sin långfilmsdebut, ”Farväl Falkenberg”, en naturpoetisk halvdokumentär där han regisserade sig själv och sina barndomsvänner. I ”Apan” använder han sig av riktiga skådespelare. Men för att behålla känslan av realism som fanns i debuten, har regiarbetet ändå varit allt annat än konventionellt: huvudrollsinnehavaren Olle Sarri fick inte ta del av manuset innan scenerna filmades. Genom att isolera Olle Sarri från resten av filmteamet har han hållits lika ovetandes om handlingen som premiärpubliken i Venedig kommer att vara.
Han tror att det annorlunda regiarbetet kan vara anledningen till att ”Apan” väckt sådant internationellt intresse.
- Jag har utsatt en skådespelare för en obehaglig och krävande upplevelse. Olles rolltolkning är många gånger väldigt omedveten. Den oron och tortyren som han utsattes för tror jag syns i filmen.
Du har tidigare sagt att målet med ”Apan” är att göra en rolig feel bad-film. Har du lyckats?
- Ja ... eller den är i alla fall rolig till en början. Men sedan har det nog blivit mer av en thriller än jag trodde att det skulle bli. Men det är så det ska vara. Bra film ska inte definieras för tidigt i processen utan långsamt få hitta sin form.
Apan har inte biopremiär förrän i oktober. Hur känns det att din film blir så omtalad och uppmärksammad innan någon har sett den?
- Det känns uppskattande så klart, men det är inte helt oproblematiskt. Det värsta som finns är när en film eller ett annat konstverk får fel förväntningar på sig. Helst skulle jag önska att ingen skrev eller ens talade om filmen, så att publiken fick möta den helt oförstörd. Men jag vet ju att det inte funkar så. Och därför hamnar jag ofta i situationen där jag måste säga någonting om filmen men egentligen inte vill.
Förortsvardagen som skildras i filmen är kanske typiskt svensk, men Jesper Ganslandt känner ingen oro för att den internationella publiken inte ska kunna ta till sig filmen.
- En vardag som ligger långt ifrån ens egen blir ju exotisk och spännande. Det kanske funkar ännu bättre på utländsk publik just därför, säger han.
Han berättar om en visning av ”Farväl Falkenberg” i Rumänien där en kvinna undrade om svenskar var ovanligt bortskämda som tar livet av sig om de är uttråkade.
- Sådana apparta reaktioner är roliga att få. När man är inne i processen är det omöjligt att se alla sådana tolkningsvarianter.
Han tillägger snabbt att ”Apan” inte handlar om någonting typiskt svenskt, utan om en människa som varit med om någonting mycket traumatiskt som alla människor, var de än kommer ifrån, måste ha en åsikt om.
Vad Jesper Ganslandt ska göra härnäst, efter den intensiva festivalhösten, vet han knappt ens själv, påstår han.
– Just nu jobbar jag med att utforska min kärlek till havet. Men vilken form det får har jag ingen aning om än, säger han.