Den schweiziske surrealisten HR Giger, som designade rymdvarelserna i Ridley Scotts skräckklassiker ”Alien” 1979, kan tänka sig att jobba med Scott igen. Martin Scorsese och Robert de Niro återförenas för en ny maffiafilm. Och den inflytelserika amerikanske filmkritikernestorn Roger Ebert, som tillbringade decennier med att göra tummen upp eller ner i filmkrönikan ”At the movies”, återvänder trots strupcancer till tv vid 69 års ålder med en ny filmkrönika 2011.

Det här är några filmnyheter ur veckans skörd. De är symtomatiska för det internationella filmåret 2010 som med få undantag varit en enda lång hyllning till allt som stavas nostalgi, retro och vintage. I underhållningsgenren står det siffror efter det mesta: ”Toy story 3”  (3), ”Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen” (3), ”Saw” (3) ”Harry Potter och dödsrelikerna” (7,5) ”Shrek” (4). Äldre filmer (”Piraya”, 1978) och filmer från Europa (Susanne Biers ”Bröder”) har recyclats och dressats om i år för att passa en publik som vill se sådant som de känner igen på språk som de förstår. Filmkulturen handlar allt mer om att jämföra än att uppleva något nytt.

Men på vintagekvaliteten har man inte kunnat klaga. Nästan alla mina favoritfilmer från 2010 (som haft svensk biopremiär) är en enda stor secondhandvisning. Lone Sherfigs ”An education” är ett vackert och stilfullt vykort om kvinnlig frigörelse från London i den dramatiska brytpunkten mellan det konservativa femtiotalet och popkulturens intåg i början av sextiotalet. Det doftar lyxiga cigaretter, tung parfym, kashmirrockar och läderklädda sportbilar om romansen mellan Carey Mulligans revoltlystna tonåring och Peter Sarsgaards medelålders förförare.

Ungefär vid samma tid (av en slump densamma som i sönderälskade ”Mad Men”?) utspelar sig årets allra sorgligaste och mest välklädda kärlekshistoria, ”En enda man” i regi av modeikonen Tom Ford. En helt fantastisk Colin Firth sörjer sin döde älskare omgiven av det sena femtiotalets mest exklusiva heminredning och kostymer av allra skarpaste snitt. Ett sorgespel som andas så mycket melankoli och sorg över svunna tider att det värker i hjärtat. Backar man lite längre tillbaka i tiden hamnar vi i Martin Scorseses atmosfärrika Dennis Lehane-filmatisering ”Shutter Island”, en raffinerat scenograferad och mörk psykthriller som utspelar sig 1954 på en fängelsö utanför Bostons kust, fylld av internerade mentalpatienter. DiCaprio spelar den plågade krigsveteranen och detektiven Teddy Daniels med hatten på svaj och vars minnen från öppnandet av koncentrationslägren skuggar hans sinne och sveper bort allt som är verkligt.

Än mer vintage blir det i debutanten Jordan Scotts häftiga ”Oskuldens tid” som slår mynt av fascinationen för den anglo­saxiska världens gammaldags internatskolor. I den slutna miljön, daterad till trettiotalet, gror dramatiska känsloyttringar: ­febril vänskap, hetsig lärardyrkan, slumrande begär och erotiska eskapader. Kombinationen av mörk mystik, destruktiv hedonism och den älskade lärarinnans (Eva Mendes) sidenrockar och exotiska budoir är direkt oemotståndlig.

Från den franskspråkiga världen kommer mer lånegods av kvalificerat slag. Lekfulla ”Gainsbourg” mixar seriealbums-estetik med magisk realism i en film om provokatören, sångaren och stilikonen Serge Gainsbourg som hade sin högtidsstund sida vid sida med Jane Birkin på sextio- och sjuttio­talet. Den 21-åriga franskkanadensaren Xavier Dolans ”Hjärtslag” är i sin tur en popkulturell hipsterhyllning till François Truffauts nya vågen-klassiker ”Jules och Jim”. Den frossar i sextiotalsmusik, Audrey Hepburn-stil, slow motion, ”Döden i Venedig”-vackra unga män och kroppsnära Audrey Hepburn-klänningar. Att världens yngsta filmregissör (om man ser till framgångarna) just nu inte är mer framåtblickande, även om han är smärtsamt talangfull, säger en hel del om tillståndet för filmkonsten.

Ville man under 2010 se något riktigt nytt fick man vända sig till dokumentärfilmen. Det är den filmgenre som just nu vrider och vänder sig mest, som hela tiden ifråga­sätter sina egna förutsättningar och utmanar vane­seendet. Den danska krigsrullen ”Armadillo”, Joaquin Phoenix-dokumentären ”I’m still here” och Stefan Jarls kemiska mardröm ”Underkastelsen” är en trio som väckt hård debatt under året som gått.

Under den danska dokumentärfilmsfestivalen CPH: Dox i november radade den ena häpnadsväckande och gränsöverskridande dokumentären upp sig efter den and­ra. Jörgen Leths ultraprovocerande, självbiografiska ”Den erotiska männi­skan”, om hans erotiska eskapader med exotiska kvinnor världen över, visades till exempel sida vid sida med urbana dystopier som ”Detroit Wild City” som handlar om livet i urblåst amerikansk stadskärna sedan industrier och affärer dragit vidare.

Mest nyskapande var brittiska Clio Barnards udda porträttfilm ”The Arbor” som handlar om den socialrealistiska dramatikern Andrea Dunbar, som var ett superlöfte på åttiotalet och älskades av Londons teatervärld men som söp ihjäl sig vid 29 års ålder och efterlämnade tre små barn. Barnard iscensätter Dunbars tragiska, fattiga liv i den förort där hon levde, med hjälp av skådespelare som läser intervjusvar som finns i Barnards research om familjen Dunbar. Det är fantastiskt och närvarande skådespeleri med tunga vittnesmål, samtidigt som Dunbars pjäser iscensätts ute på gatan på ett närmast surrealistiskt sätt. Barnard vänder uppochned på gamla föreställningar om drama och dokumentär och lyckas därmed inte bara förnya filmspråket utan även närma sig en privat tragedi på ett respektfullt sätt. Lite fler sådana experiment inom spelfilmen vore spännande för framtiden.