2009 var året då samhällsfrågorna blev heta på biograferna igen. Helena Lindblad hittar en rad lyckade filmer om makt och politik i samtidens perspektiv.
När den ambitiösa filmtidskriften FLM gjorde en kritikerenkät i höstas inför sin stora 00-talsgenomgång av svensk film fick jag den lite ovanliga frågan om huruvida svensk film varit ”politisk” under 00-talet. Det var rätt svårt att svara på. Eller rättare sagt, nästan all bra film har ju någon form av politisk agenda. Oavsett om det handlar om (samtids)historiska skeenden eller relationer mellan könen. Jag pratade lite undvikande om dystopier och civilisationskritik, särskilt när det gäller de senaste årens filmer.
Men när jag nu i huvudet gör en genomgång av det gångna internationella filmårets höjdpunkter är det just ordet politik som poppar upp som en röd tråd. Politik som den gestaltar sig i undertexten till och debatten kring den italienska ”Gomorra” – om den oheliga alliansen mellan den organiserade brottsligheten och den globaliserade handeln – eller som smärtsamt gestaltade maktstrider mellan könen. Jag tänker framför allt på Sam Mendes hypereleganta och drabbande ”Revolutionary Road” eller Lars von Triers mer våldsamma, surrealistiska ”Antichrist”.
Under året såg vi också exempel på tidig queerpolitik (”Milk”), sextiotalistisk revolutionsnostalgi (Steven Soderberghs två väl underskattade ”Che”-filmer med Benicio del Toro), klasskamp (”Slumdog millionaire” som utspelar sig i Bombays slum) och svidande välformulerad kritik mot Irakkriget som den formulerades i den brittiska, politiska satiren ”In the loop” eller i Kathryn Bigelows ”The hurt locker”.
En av årets absolut intressantaste filmer, såväl på ett dramaturgiskt som på ett politiskt plan, är ”Frost/Nixon” som dessvärre gick ganska obemärkt förbi på svenska biografer när den gick upp i början av året. Manusförfattaren Peter Morgan, som redan skrivit några av de senaste årens mest laddade samtidsskildringar (”The queen” och ”Last king of Scotland”), skapade ett kammarspel kring de legendariska tv-intervjuerna på 70-talet där den brittiske jetsetjournalisten David Frost gick i clinch med den vanhedrade Richard Nixon.
Expresidenten, för evigt förknippad med Watergateskandalen, tackar ja till intervjuerna för att rädda vad som räddas kan av hans politiska karriär. Journalisten Frost hade också ett starkt egenintresse: att höja sina egna medieaktier. Det är ett helt lysande spel i filmen av den ettrige Michael Sheen och hans kontrahent, den tungfotade Frank Langella. Men framför allt är ”Frost/Nixon” en fantastiskt välformulerad påminnelse om hur den oheliga alliansen mellan politikers utspel och mediernas tolkning av dem verkligen fick fäste för första gången – inför en världspublik i vardagsrummens tv-soffor.
Kopplingen till Armando Ianuccis ”In the loop”, som utspelar sig i den brittiska politiska maktsfären då USA kräver stöd inför invasionen av Irak, är knappast långsökt. Alla ”Vita huset”-älskare känner sig förmodligen välkomna, även om det är Storbritannien och folk är lite fulare i munnen. Här är det tidigt 00-tal och inget händer i politiken som inte händer samtidigt i tv:s nyhetssändningar eller på de stora tidningsdrakarnas förstasidor. Att vara emot den kommande invasionen utan att riktigt klara av att säga det tydligt, som filmens biståndsminister, är rena mediekatastrofen. Här finns ingen tid för tvivlare.
”Ordet maktmissbrukare får en ny innebörd i … Ianuccis skildring av manipulationerna i maktens korridorer inför invasionen av Irak. Maktpundare säger mer. Alla medel är tillåtna för att behålla sin position, språket har fått syfilis och sanning är något som man möjligen kan ana konturerna av genom att ställa två lögner mot varandra”, skrev Kerstin Gezelius träffsäkert i sin DN-recension av filmen.
Vill man vidga politikerperspektivet är Gus van Sants ”Milk”, som handlar om sjuttiotalspolitikern Harvey Milk – den förste öppet homosexuelle man som fick besitta ett offentligt ämbete i USA – ett givet val. Ytterligare ett stycke samtidshistoria, grymt skickligt gestaltat av Sean Penn i centrum, med hög angelägenhetsgrad.
Politiska makthavare gör sig över huvud taget rätt bra på film. Det lär väl inte stå på förrän president Barack Obama får filmliv. Eller varför inte Olof Palme, någon?