Inspelningarna av de fem första Arne Dahl-böckerna börjar på allvar i augusti och kommer att pågå ett år framåt. Med en budget på 160 miljoner kronor – en tredjedel från SVT, en tredjedel från tysk public service, ZDT, och en tredjedel från privata sponsorer, är filmatiseringen en storsatsning. Resultatet sänds i SVT nästa höst. De fyra första böckerna får två avsnitt à 90 minuter var, medan den femte får biopremiär våren 2012 och sänds i tv samma jul.
För regin står Harald Hamrell som står bakom serier som prisade ”Stig Petrés hemlighet” och ”En spricka i kristallen”, men nog är mest känd för Beckfilmerna.
Här finns fler likheter med Beck-filmerna: manus är skrivet av paret Börjlind, som trots 26 Beckfilmer uppenbarligen inte fått nog av polisgenren utan givit sig i kast med tio Arne Dahl-deckare.
– Jag måste faktiskt försvara kriminalgenren. Det finns en sådan jantelag här, vi är fantastiska både på att skriva och gestalta i Sverige. Som BBC var på sjuttio- och åttiotalen, säger Harald Hamrell.
Jan Arnald, som Arne Dahl egentligen heter, håller med: ”utomlands uppskattas vi, i Sverige skäms vi”, och menar att deckargenren är en möjlighet att behandla svåra, existentiella ämnen. Döden lurar alltid runt hörnet.
– Och det har varit intressant att läsa manus. Som författare är jag fullständigt allsmäktig, men det här är något helt annat och mycket praktiskt att förhålla sig till. Man måste släppa taget, säger han.
Det viktiga, menar den grupp involverade som DN träffar hos produktionsbolaget, är att tonen i böckerna följer med, en ton som Hamrell kallar poetisk, och som Arnald tror kommer sig av hans ”finlitterära” bakgrund snarare än en journalistisk.
– Och humor, ironisk humor! bryter skådespelaren Irene Lindh in.
Varken hon, som fått tjänstledigt från Dramaten, eller Shanti Roney hade mer än hört talas om böckerna om A-gruppen, eller ”Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art”, som historierna kretsar kring.
– Sedan det blev klart med rollen före jul tittar jag på allt jag kan av polisserier– och jag är förvånad över att så mycket är så bra, – men jag avstår medvetet från att läsa böckerna och förutfattade meningar om den karaktär som min bygger på, säger Irene Lindh.
Hon syftar på att karaktären Jan-Olov Hultin i manusarbetet fått byta kön. Persongalleriet var helt enkelt för gubbigt, och numera heter polischefen Jenny.
– Jag tänkte förstås på detta att spela ännu en polis, men det bästa sa min chef Marie-Louise (Ekman, reds. anm): Bli en förebild!
Shanti Roney spelar A-gruppens frontfigur Paul Hjelm, och bryter därmed en vana att främst gestalta skurkar av olika rang.
– Men man får akta sig för att lägga för mycket vikt vid att gestalta en ”polis”. Man måste se vad det är för en person - det gäller förstås även när man spelar kriminella. I stället för att titta för mycket på polisfilm vill jag söka på gatan eller hemma. I verkliga livet, säger han.
Men även om han gillar polisgenrens framåtdriv tvekade han med att tacka ja:
– Jag har precis avslutat ett tiotimmarsprojekt med SVT som ska sändas i höst. Risken med långa produktioner är att man tappar koncentration och skärpa och då faller in i deckargenren: ”här står jag vid en död man och säger samma sak igen”. Samtidigt är det en chans att fördjupa och utveckla något.
Fast trots Dramatenskådisar och Lars Norénuttolkare får troligen ensemblens icke-skådis störst uppmärksamhet: Magnus Samuelsson, ”världens starkaste man”, en karl som är enligt sin hemsida är två meter lång och 150 kilo tung. Han löste problemet med rollbesättningen av en extremt muskulös karaktär (”han var bäst på provfilmingen”, säger producenten Lars Blomgren). Samuelsson vann TV 4:s ”Lets dance” förra året men har inga tidigare skådespelarerfarenheter. Nu ska han spela en kolugn polis med våldsamt förflutet.
Komplexiteten i Arne Dahls böcker anses vara deras kvalitet och vad som skiljer dem från andra deckare – en utmaning för den som ska överföra dem till begriplig film. Böckernas karaktär har också lett fram till att den fjärde och femte boken kastats om, och det blir ”Europa blues” som går upp på bio.
De mångfacetterade berättelserna har också inneburit att de planerade nittiominutersavsnitten plötsligt blev två. Med det beslutet hade projektets omfång fördubblats.
– Det är definitivt inte kommersiellt att göra så, men vi valde den kreativa vägen. Det kan tyckas självklart, men det var inte lätt att få med finansiärerna på det, och om vi inte hade haft Beck-filmerna i ryggen hade det aldrig gått, säger Lars Blomgren.
I dag vill alla ha fristående avsnitt; publiken är lättdistraherad och opålitlig.
– Vi sitter mellan ”den goda smakens tyranni” och det breda folkliga. Vi måste rikta in oss på en bred publik, framför allt i Skandinavien och Tyskland, fortsätter han, och är övertygad om att serien blir en stor framgång, som Beck-filmerna har varit.
Och även om själva inspelningarna inte har börjat än - främst i Stockholm, men med avstickare till Estland, Tyskland och Italien - har mycket arbete redan gjorts.
Det första sjoket filmer kommer – om inget förutsett händer – att följas av lika mycket till, då de återstående fem böckerna filmas, förhoppningsvis med samma laguppställning. Harald Hamrell har däremot annat att göra och avviker redan efter de första två filmerna.