En liten pojke springer för sitt liv. Han söker skydd undan kulregnet som har dödat hans mamma. Men soldaterna är efter honom, det verkar inte finnas någon utväg.

"Bryt!" Regissören Ben Stiller är arg och missnöjd. Pojken ser ju inte tillräckligt skrämd ut! Ben skriker åt honom att han fnittrar och inte ser allvaret i scenen. Några av statisterna protesterar. Då trycker Ben en pistol mot pojkens mammas huvud i stället och frågar om det också är roligt. Pojken blir rädd på riktigt. Bra. För Ben är en pengainbringande världskändis med ont om tid och gillar inte att bli ifrågasatt:

Ben Stillers gästspel som sig själv i Ricky Gervais teveserie "Extras" var på gränsen till provocerande även för honom själv.

- Jag svär vid gud, jag hade ingen aning om att det skulle bli så där. Jag tackade ja till att vara med innan jag ens läst manus eftersom jag är ett stort Ricky Gervais-fan. Sedan fick jag det i min hand och då freakade jag ur totalt. Jag tänkte: "Kan jag verkligen göra det här? Vad ska folk tro om mig? De kommer att se mig som ett monster för resten av livet."

Men efter att ha pratat om saken med frun Christine Taylor, som han ofta jobbar tillsammans med, valde Ben Stiller att ställa upp, och hans porträtt av sig själv som regisserande stjärna med megalomani gav honom en Emmynominering för "Utomordentligt gästspel i en komediserie".

Det var inte Stillers första cameoroll i en tv-serie. Han har tidigare gjort samma sak i bland annat "Ellen", "Simma lugnt, Larry" och den självbetitlade "Ben Stiller show". I frun Christine Taylors kommande, ännu namnlösa, tv-serie har både hon och Ben roller som sig själva.

- Men den bild jag visar upp av mig själv i teve är inte särskilt sann. Det hoppas jag verkligen att den inte är i alla fall. Men det finns ju olika delar i våra personligheter och jag kan välja att spela Ben Stiller som en viss slags kille. Jag menar, jag skulle aldrig göra något sådant som jag gjorde i "Extras" i verkligheten, men för att kunna spela den killen behövde jag låna lite av min personlighet. Jag är inte han, men en del av min personlighet finns där. På samma vis som det finns en liten del av min egen personlighet som skulle kunna volontärarbeta med lepra­sjuka i Indien, även om jag aldrig har gjort det.

För att vara en av Hollywoods största ger Ben Stiller ett väldigt jordnära intryck. Han är klädd i jeans och tröja, och handslaget är lagom Kalifornien-slappt. Dessutom är han gråhårig. Inte gråsprängd, utan helt gråhårig. Under alla sina produktioner: som regissör, producent och skådespelare, bryr han sig antagligen inte om att färga håret svart mellan tagningarna längre. Han är fyrtioårig tvåbarnsfar nu och det innebär en del förändringar.

- Okej, jag sprang inget maraton, köpte ingen Alfa Romeo, gjorde ingen crazy medelåldersgrej när jag fyllde jämnt. Men jag satte mig ned, tänkte och kom fram till att jag ska jobba mindre nu, och göra fler filmer som jag kan se tillsammans med mina barn.

För alla som är bekanta med Ben Stillers tidigare filmmeriter känns det märkligt att tänka sig att den hysteriske komikern på något vis blivit medelålders. Men så är det, hävdar han bestämt.

- Det kommer en tid då man måste inse att man inte kan göra en viss typ av roller längre, och jag har kommit dit nu, säger han och tar en klunk vatten ur en flaska.

Ben Stiller slog igenom för den stora publiken genom bröderna Farrellys äckelkomedi "Den där Mary" (1998) där hans spelstil kom till sin rätt. Hans rollfigurer befinner sig gärna någonstans mellan passiv-­aggressiva och rasande, även när han spelar sig själv. I komedin "Mystery men" (1999), om ett par tafatta superhjältar, spelar han till exempel Mr Furious (herr Ilsken).

Föräldrarna Jerry Stiller (Frank Costanza i "Seinfeld") och Anna Meara är båda komediskådespelare och spelar, precis som hustrun, ofta med i Bens filmer. De fick små roller i de sketcher och kortfilmer som Ben gjorde för "Saturday night live". Det blev starten på hans karriär. 1992 gav MTV honom den egna komedishowen "The Ben Stiller show" men sålde den sedan vidare till Fox där den snabbt lades ned. Ben gick då vidare till att regissera generationsfilmen "Reality bites" (1994) som kritiserar MTV och kanalens kommersiella koncept.

Som den hyfsat sansade Gaylord Focker i "Släkten är värst" (2000) och roller som manisk figur i filmer som "Dodgeball" (2001), "The Royal Tenenbaums" (2001) och "Zoolander" (2004) är Ben numera världskänd som komediskåde­spelare.

Den senaste filmen skiljer sig något från de tidigare produktionerna. "Natt på museet" handlar om Larry Daley (Ben Stiller) som tar jobb som nattvakt på Museum of Natural History (Naturhistoriska museet) i New York och inser att alla museiföre­målen vaknar till liv på natten. Det är en ren familjefilm och enligt Stiller en i raden av kommande sådana.

- Familjefilmgrejen är rätt ny för mig, men jag har lärt mig att uppskatta den sortens filmer sedan jag blev pappa. Man blir mer medveten om vad barn kan se på film och man vill kunna titta tillsammans med dem. Eftersom det inte finns många actionfilmer som hela familjen kan se tackade jag ja till att göra den här. Dessutom älskar jag Museum of Natural History, jag växte upp kanske tre, fyra kvarter därifrån. Jag brukade skolka från skolan för att kunna gå dit.

Oj. Vilken rebell du var.
- Ja, det säger ju allt om vilken slags unge jag var. Supercool

Men du har gjort dig en karriär på en viss sorts barnförbjudna komedier, varför lämnar du den genren nu?
- Barn förändrar allt. Man blir mer medveten om vad man gör. "Oh shit, vänta lite nu. Är det här verkligen ok? Kan jag stå för det här inför mina barn?" Det är sådana grejer jag oroar mig för nu. Och att någon liten unge ska komma fram till dem och säga "Din pappa gjorde så här i en film!".

- Okej, när det händer så får jag väl sätta mig ned med dem och snacka om det. Men de kommer säkert se mina filmer hemma hos någon annan unge och säga: "Oj, är det där pappa? Men vad gör han för nåt?" Jag vet inte. Jag oroar mig för sånt.

Så när kommer du tillåta din dotter att se "Den där Mary"?
- Det kommer att bli en mardröm. Jag har alldeles för många skelett i garderoben. Jag kommer att ha svårt att stå för mina gamla filmer nu.

Är det därför du ska sluta göra komedier och göra fler familje­filmer?
- Nej, jag kommer bara inte göra den typen av barnförbjudna kome­dier för evigt och det handlar lika mycket om casting som om mina familjeförhållanden, egentligen. Det kommer en tid då man måste inse att man är äldre och inte håller för den typen av roller. Jag är 40 nu, snart blir jag 41, 42 det går bara inte. Jag har gjort mitt i den genren.

Men publiken verkar fortfarande älska dig i sådana roller?
- Kanske det. Men som skådespelare är min tid i den typen av filmer över. Jag vill göra annat nu.

Som vad då?
- Eh. Nästa film jag ska göra är en komedi av bröderna Farrelly ("The heartbreak kid") så uppenbarligen har jag inte lämnat genren helt och hållet. Men jag ska.