På juldagen är det premiär för en aldrig tidigare visad filmad dokumentation av Ingmar Bergmans uppsättning av August Strindbergs ”Spöksonaten”. Med enkel teknik spelades föreställningens genrep på Dramatens Lilla scen in i oktober 2000. Leif Zern har sett inspelningen.
Ingmar Bergman umgicks gärna med spöken, både på teatern och på vita duken. Han tyckte om att skrämma publiken. Räknar man antalet uppsättningar hörde "Spöksonaten" till hans favoritpjäser. Han regisserade sammanlagt fyra versioner av Strindbergs kammarspel, den första på Medborgarteatern i Stockholm 1941, den sista på Dramaten år 2000.
Det var hos den sene Strindberg han hela livet kände sig hemma, det var där han hittade barndomens fantasier och mardrömmar, som han själv konstaterade i programbladet till Malmöföreställningen 1954: "När jag var tolv år läste jag "Spöksonaten" första gången, jag hade köpt den på ett antikvariat och hade tänkt mig att framföra den på min dockteater ... Det var väl inte så underligt att dessa starkt infantila skräckmoment fäste sig i min fantasi, de ledde med ganska färska trådar till egna barndomsupplevelser.
Helt vuxen blev Ingmar Bergman lyckligtvis aldrig den där dockteatern han hade som barn följer med långt in i den föreställning som SVT nu visar och som blev en av hans sista. I Målarsalens svarta låda högst upp under Dramatenhusets kupol hittade 81-åringen sin ålderdoms dockteater.
Och nog spökar det när han samlar sina käraste medarbetare till en grym och makaber men också ganska kul teatersupé. Från Gunnel Lindblom och Erland Josephson till Elin Klinga och Jan Malmsjö. Det gick åt en hel del smink och spindelväv.
Enbart Örjan Ramberg i sin biroll som pudrad roué maskäten men inte helt uträknad borde ta död på myten om Bergman som "svår".
Allt har inte klarat övergången från teater till tv lika bra. Det beror på kamerans tendens att förstora varje grimas på bekostnad av den helhetsverkan som var scenversionens överlägsna styrka. När skådespelarnas teknik blir så påträngande, försvinner något av den magi som gjorde Bergmans sista Strindberg så hjärtskärande.
Kostymerna lyser desto pråligare i Göran Wassbergs dunkelt sköna scenbild. Som så ofta söker sig Bergman till förrförra seklets sprättiga Strixfigurer när livets maskerad ska blottläggas. Supégästerna verkar antingen slagrörda eller syfilitiska. Man förstår att Jonas Malmsjös student måste hålla för ögonen när han ovetande anländer till detta jordiska dårhus.
Scenversionen andades lättare och var inte lika upphackad. Det hindrar inte att detta blir ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med Ingmar Bergmans förhållande till Strindberg. "Spöksonaten" skriver ännu ett kapitel i mänsklighetens vandring från mörker till ljus. Vackrare än Gunnel Lindblom lär ingen läsa den avslutande bönen, egentligen studentens replik: "Du stackars lilla barn, barn av denna villornas, skuldens, lidandets och dödens värld; den eviga växlingens, missräkningarnas och smärtans värld; Himmelens Herre vare dig nådig på färden..."
Det som visas här är generalrepetitionen inspelad med förhållandevis enkel videoteknik. Figurerna glider bort och in i varandra. Så nära gränsen mellan liv och död har Ingmar Bergman sällan varit på scenen.