– Jag blev så förvånad. Det har inte funnits några sådana här aningar alls hos oss tidigare. Vi borde kanske haft en aning, säger Jan Holmberg, vd Stiftelsen Ingmar Bergman, som forskat om Bergman och hans konstnärskap till DN.se.
Jan Holmberg är skeptisk till den dna-bevisning som konstnären Veronica Ralston, barnbarn till Karin Bergman, använder sig av för att bevisa att Bergman inte var släkt med sin egen mor i sin bok. Bevisningen består av två frimärken som Bergman tros ha slickat på, med sjuttons års mellanrum.
– Jag är inte helt övertygad. Vem vet om det var just Bergman som slickade på de där frimärkena, säger Jan Holmberg.
I stora delar av Bergmans konstnärskap undersöker han förhållandet till sin egen mor. Relationen mellan son och mor beskrivs av många forskare och författare som kärleksfull.
Jan Holmberg är helt övertygad om att Bergman inte kände till det faktum att Karin inte var hans biologiska mor.
– För alla inblandade, det vill säga Ingmar Bergman och Karin Bergman, så kan de bara inte ha känt till det. Bergman använde sig av sin mor som ett konstnärligt verktyg, säger Jan Holmberg.
Vad tror du att det här får för betydelse för allt som Bergman skapat?
– Jag skulle vilja säga ingenting. Men jag är inte så naiv. När det kommer till svenska konstnärer så är Bergman den som man intresserat sig mest för ur ett biografiskt perspektiv. Han har ju flera gånger sagt att barndomen är nyckeln till hans konstnärskap, säger Jan Holmberg.
Å andra sidan tycker han att forskare, kritiker och journalister varit aningen okritiska när det kommer till analyser av Bergmans filmer.
– Man ska komma ihåg att Bergman var fantastiskt duktig på att övertyga. Han var också fruktansvärt lurig. Bara för att Bergman sa att något var på ett visst sätt så behöver ju det inte nödvändigtvis betyda att det var så, säger Jan Holmberg.
Hos Bergmanstiftelsen finns ett handskrivet utkast där rubriken lyder: ” Början på nån sorts memoarer”. Utkastet är troligen från 1980-talet och där har Bergman skrivit:
”Jag tänkte nämligen försöka hålla mig till sanningen. Det är svårt för en inbiten fantasimartyr och hastlögnare som aldrig tvekat att ge verkligheten den extra (oläsligt) som han tyckte ögonblicket krävde”.
Hos Marie Nyreröd som var nära vän med Ingmar Bergman och producent på SVT väckte nyheten stort intresse.
– Jag kastade mig över artikeln före morgonduschen. Det är klart att det är spännande, säger Marie Nyreröd, producent på SVT och som även gjort flera dokumentärer om honom. Däremot är hon kritisk till dna-testen.
– Det enda det bevisar är att Ingmar Bergman inte är släkt med sin systerdotter. Jag tycker att det känns lite väl sökt. Om man kan använda frimärken som Bergman slickat på på 50-talet kan man väl ta ett frimärke som Karin slickat på och jämföra med.
Nyreröd vet att Tillberg kontaktade Bergman 2007 om detta, men han var för dålig för att kunna ta in den informationen. Men om han fått det tio år tidigare är hon säker på att han gjort något av det.
– Då hade han skrivit ett manus och försökt bearbeta det i sin konst. Det gjorde han ju alltid, det var så han behandlade sitt livs trauman. Oavsett om han tyckt att det var spännande eller bara förfärande.
Hade han trott på det?
– Det vet jag inte. Men han var ju själv öppen för utomäktenskapliga förbindelser och har själv skrivit om Karins hemliga dagbok där det framgick att hon hade en älskare. Det hade ju blivit ännu mer ironiskt att han var så snabb att försvara sin mamma och fördöma sin pappa.
Hur påverkar detta sättet att se på honom och hans verk?
– Det förändrar ingenting. Det viktigaste är ju vem han har känslomässiga band till och han älskade ju sin mamma.
Jannike Åhlund som är verksamhetsledare för Bergmancenter på Fårö tror inte att synen på Ingmar Bergman och hans verk kommer att påverkas.
– Ingenting. De verk han gjorde är fiktion, och deras värde förändras inte av hur verkligheten egentligen såg ut. Jag förutsätter att oavsett hur det ligger till visste inte Bergman något om det.
– Men det är otroligt fantasieggande att fundera på vad Bergman hade gjort om han fått den här informationen för ett tiotal år sedan. Han liknade ju sin familj med ett kringresade teatersällskap, men det här överträffar ju allt.
Fredrik Sahlin, filmkritiker på bland annat SVT, tror inte heller att uppgifterna kommer att förändra synen på Bergman
– Däremot kan man spekulera i hur filmvärlden sett ut om Bergman själv hade vetat om det här. Hans filmer hade nog sett annorlunda ut, om man säger så. De flesta utgår ju från familjen och mamman och pappan har ju en väldigt stor del i hans skapande, säger han.
Hur hade svensk film sett ut om Ingmar Bergman hade vuxit upp i en annan familj och sysslat med något helt annat?
– Svensk film, och bilden av svensk film i utlandet, hade sett annorlunda ut. Bergman har ju varit svensk film lika mycket som Björn Borg varit svensk tennis. Han är ju en av galjonsfigurerna. Kanske hade vi haft en annan galjongsfigur. Eller så hade han kommit fram ändå.
Maaret Koskinen som är professor och filmkritiker på Dagens Nyheter liknar nyheten vid ett manus.
– Det är ju ett manus som inte kunde gjorts bättre av någon annan än Ingmar Bergman, säger hon.
– Det var ett upplivande drama, bortbytingen Bergman. Han har väl till och med själv sagt att han upplevde sig som en bortbyting. Det gör väl alla som känner sig som exil i sig själva. Men det var en snygg iscensättning. Jag tror att han skulle ha uppskattat det.
För sådana som är intresserade av den biografiska forskningen ger det gott om material, menar Koskinen.
– Landet ligger öppet för sådana som vill gräva och kanske omvärdera mor och son-relationen och man och kvinna-förhållanden i hans verk.
Koskinen tycker också att det som kommit fram är bestickande.
– Dna ljuger aldrig. Och det är en fin historia, mycket fin. Gossip as scholarship som de säger i USA.
Filmkritikern Nils Petter Sundgren befinner sig på landet och får reda på detta först när DN.se ringer upp honom.
– Vad ska jag säga om det? Ibland finns det ju oklarheter kring faderskapet, men vem som har klämt fram ungen brukar man ju känna till. Men det är väl fortfarande Ingmar Bergman som gjort filmerna? säger han och skrattar.
Efter en stund, när Nils Petter Sundgren låtit informationen sjunka in, säger han så här:
– Det påverkar inte min syn på Ingmar Bergmans verk. Hur andra reagerar är skitsvårt att säga. Det är synd att han själv inte fick reda på det, då hade han kunnat göra en film om det. Vilket bra ämne för honom! Han fortsätter i alla fall att ge tidningarna material att skriva om. Man trodde ju att han var färdigskriven innan, så för journalisterna är det här förstås godis.