Blödande hjärtan i Cannes

Slaget om guldpalmen har börjat. För sju år sedan använde Lars von Trier den isländska sockerbiten Björk för att vinna Palme d'or med "Dancer in the dark".

I år försöker Wong Kar-Wai göra om tricket med hjälp av den amerikanska superstjärnan Norah Jones i "My blueberry nights". Men det är inte särskilt troligt att han lyckas.

Som en av världens bästa regissörer är han fortfarande "in the mood for love" men "Blueberry nights" möttes av applåder som var mer välvilliga än helhjärtade när den visades för världspressen i onsdags förmiddag.

"My blueberry nights" är Wong Kar-Wais hyllning till den amerikanska film och litteratur som gjorde att han valde regissörsyrket - "och då pratar jag inte om Spider-Man 3". Men även om regissören bytt språk, kontinent och kultur så återanvänder han sina favoritteman - separationsångest, förlorad kärlek och stilfull melankoli. Den flerfaldigt Grammybelönade sångerskan Norah Jones imponerar i debutrollen som Elizabeth, en ung kvinna som försöker läka sitt brustna hjärta med en göra en resa genom USA - ett filmtema som är lika amerikanskt som blåbärspaj. Efter en tuff separation i New York träffar hon den sympatiske caféägaren Jeremy (Jude Law) men tvingas först dra västerut för att hitta sig själv.

- Först när filmen var färdig insåg jag att det inte handlar om någon resa utan om avstånd. Ibland kan det faktiska avståndet mellan två människor vara mycket liten, medan den känslomässiga distansen kan vara många mil. Jag ville utforska detta tema, sa Wong Kar-Wai när han mötte världspressen i sin skräddarsydda svart skjorta och sina ständiga svarta solbrillor.

Bakom sina solglasögon kan Wong Kar-Wai vara sig själv. Ett av hans största fans, festivalgeneralen Gilles Jacob, menar att solbrillorna är ett skydd mot omvärlden.

Förutom sin enorma integritet är Wong Kar-Wai filmvärldens kanske största perfektionist - möjligtvis överträffad av Roy Andersson. Han är också Cannes-historiens värsta deadlineknarkare. För två år sedan tvingade festivalen flytta fram "2046" i visningsschemat eftersom Wong Kar-Wai aldrig blev färdig.

I måndags höll han fortfarande på att finslipa "My Blueberry Nights" i ett klipprum i Los Angeles. Inspelningen av "My Blueberry Nights" drog igång direkt efter fjolårets Cannes-festival då Wong Kar-Wai var juryordförande.

Idén växte fram ur en kortfilm som ursprungligen var tänkt för det bitterljuva mästerverket "In the mood for love".
Wong Kar-Wai attraherades av Norah Jones på grund av utseendet och rösten.

- Hennes röst är väldigt filmisk och uttrycksfull, som ett mycket fint instrument som kan ha många olika egenskaper. Om man blundar och bara hör rösten så finns det intressanta historier att berätta, säger Wong Kar-Wai och låter nästan förälskad.

Norah Jones hade inga Hollywood-drömmar, men lät sig övertalas efter att ha blivit förförd av "In the mood for love". Trots att Jones sålt 20 miljoner album och turnerat på scener över hela världen blev hon nervös. Första inspelningsdagen lät hennes röst som om hon hade inhalerat helium.

- Till slut fick jag bestämma mig för att bara hoppa rakt in, det handlade om att sjunka eller simma. Och jag blev mer och mer avslappnad efter hand, säger Norah Jones med rött läppstift till sina svarta kläder.

Den brittiske Hollywoodstjärnan Jude Law berättar att filmen växte fram "organiskt" i ett kreativt klimat där alla var medskapande.

- Scenerna mellan mig och Norah Jones var som att försöka sjunga duett, att försöka stämma två instrument med varandra. Vi pratade mest om rytmen, farten och tonläget. Det var mer som att försöka gestalta rollfigurens fysikalitet än att utväxla repliker, säger Jude Law med sin breda cockneydialekt.

- Jag har tidigare jobbat med improvisation, men här kastade vi alla de vanliga reglerna överbord. Det var som en filmad repetition och i slutändan handlade allt om att vara äkta, säger Law.

Jude Law hade stort inflytande när det handlade om att skapa sin rollfigur - en maratonlöpare från Manchester som lagt skorna på hyllan för att blivit caféägare i New York och "vänta på den rätta".

- Hans liv står på pausläge, jag tänkte på Tom Courtenay från Alan Sillitoes "The loneliness of a long distance runner" och min mamma är från Manchester, säger Jude Law innan han blir avbruten av sin regissör.

- Vi gillar alla Tom Waits och hans låt "Rain dogs", både Jeremy och Elizabeth är "rain dogs" - vilsna hundar som kommer fram efter stormar eller regn, säger Wong Kar-Wai som alltid dras till de plågade poeterna.

Regissören klarar sig numera utan sin hovfotograf, den gamla ruffiga australiensiske sjömannen Christopher Doyle. I "My Bluberry Nights" jobbade han med Darius Khondji som han beskriver som en europeisk gentleman som gillar att dricka te.

Precis som i Wong Kar-Wais tidigare filmer är det visuellt stiliserad med uppskruvade färger men saknar den asiatiska mystiken.

Wong Kar-Wai menar att han känner sig generad över asiatiska regissörer som gör film i Hollywood, men medger att det är lätt att vara ?lost in translation? när man inte gör film på sitt modersmål.

- En kyss betyder till exempel helt olika saker för en kinesisk och en västerländsk publik, säger han utan att riktigt kunna förklara den avgörande skillnaden:

- Vi får diskutera detaljerna senare, säger han och ler.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut