Blygsam trollkarl utan förklädnad

Jag har läst någonstans att Daniel Radcliffe kan vrida ena armen i 90 graders vinkel. Jag kommer att tänka på det när vi träffas i London, och han artigt sträcker fram handen för att hälsa.

Utan sin rollfigur Harry Potters runda glasögon, svarta, buskiga hår och slängkappa ser han ovanligt vanlig ut. Som en vanlig sjuttonåring, i t-tröja och jeans. För mig, som är Harry Potter-fan, känns det för en kort sekund lite snopet.

Daniel Radcliffe har spelat Harry Potter - pojken som på sin elvaårsdag får reda på att han besitter magiska krafter - i fem filmer, med ytterligare två på gång. Den första filmen "Harry Potter och de visas sten", spelade Daniel in när han var tolv. Sedan dess har han spelat in Potterfilmer elva månader om året, med undantag för ett halvårs uppehåll mellan den andra och tredje filmen då hans föräldrar krävde att han skulle gå i vanlig skola ett litet tag för att inte bli helt desillusionerad. Det verkar ha fungerat.

- Jag har bestämt mig för att aldrig bli en av de där människorna som det går rykten om i branschen, säger han. Det finns så mycket arrogans bland skådespelare, som jag är glad över att kunna säga att Harry Potter-gänget är fritt från.

Daniel Radcliffe är allvarlig och sprallig om vartannat. En sjuttonåring med musik som främsta intresse. Jag tror att vi kommer bra överens. Jag skojar med honom och frågar om han någonsin sagt "Vet ni inte vem jag är! Jag är världens mäktigaste trollkarl!" i någon situation. Daniel skrattar först högt och skakar på huvudet. Sedan sträcker han lite på sig och svarar med allvarlig, vuxen röst.

- Nej, något sånt har jag aldrig gjort. Jag hör hela tiden saker från människor som jobbat med film, de säger "Den och den var en riktig mardröm att jobba med". Sådan ska jag aldrig bli.

Harry Potter tycker ofta att folk dömer honom på förhand för att han är känd. Känner du också så?
- Kanske. Men jag är inte så rädd för det. Om de bara vill vara vän med mig för att jag är känd så kommer de nog inte att bli det i alla fall. Om de dömer mig efter något de hört så bryr jag mig inte. Jag tycker inte att det är rätt att döma någon innan man har träffat dem.

Har du haft erfarenhet av det?
- Inte riktigt. De som vill bli polare med en för att man är berömd är lätta att känna igen. De är inte så subtila, det är vanligtvis de som kommer fram och säger "Du vet, jag vill inte bli kompis med dig bara för att du är känd". De som säger så är alltid de som vill bli det just därför.

Trots att Daniels liv de senaste fem åren bestått av att spela Harry Potter är han väldigt angelägen om att stå med båda fötterna på jorden, och att göra ett bra jobb framför kameran. Att han tar skådespeleriet på allvar säger han är främsta skälet till att han tackat ja till att spela sexuellt förvirrad stallpojke i pjäsen "Equus" på London National Theatre, en roll som även inkluderar en tio minuter lång nakenscen.

Att han är medveten om bilden av sig själv som lillgammal barnskådis är tydlig i ett extra roligt avsnitt av Ricky Gervais teveserie "Extras" där han flörtar med alla äldre kvinnor.

Harry Potter-filmerna, baserade på J K Rowlings böcker, har inte bara gjort Daniel världskänd, utan också till Storbritanniens rikaste tonåring, god för ungefär 40 miljoner kronor (vilket är flera miljoner mer än vad Prince Harry är värd, till exempel). Och då har han inte ens skrivit på kontraktet för den sjunde och sista filmen i serien ännu.

- Men jag vill inte veta hur mycket pengar jag har på banken, säger han. Jag får väl reda på det när jag är arton ändå. Jag är så klart medveten om att jag lyckligt lottad, men jag känner inte att jag måste hålla på och räkna.

Sedan den första filmen, för sex år sedan, har Daniel fått spela mot många stora namn som har kommit och gått i olika biroller, som Kenneth Branagh, Emma Thompson, Michael Gambon och Gary Oldman. En av de större rollerna, som Harrys ärkefiende Voldemort, spelas däremot av en oigenkännlig Ralph Fiennes.

- Jag har aldrig sett så många människor runt en monitor som när vi gjorde första scenen med Voldemort. Det var otroligt. Alla blev helt knäpptysta direkt när Ralph kom ut på scenen.

Varför då?
- Hans närvaro och rollen han spelar. Egentligen var det bara kostymörerna och sminköserna som visste hur han skulle se ut. Kamerakillarna, ljuskillarna och alla andra visste ju inte. Det är ju inte som att det skickas runt foton av hur alla kommer att se ut efter flera timmars makeup. Han kom ut på scenen och alla blev knäpptysta för att han såg verkligen väldigt läskig ut.

Var det första gången du såg honom också?
- Nej. Jag hade sett honom strax innan. Jag hade blivit sminkad och var på väg till min loge när jag kom på att jag hade glömt en cd i sminkstudion. Så jag rusade in och skrek "Hej allihopa, ledsen, jag glömde en grej!" och skulle precis ta skivan när jag insåg att Ralph Fiennes satt i stolen. Jag blev alldeles paff och sa "Oj, hej, jag heter Dan förresten". Jag tog ur skivan lite generat och sa "Hej då, vi ses på scenen". Jag kände jag mig lite skämmig efteråt.

Stannar du aldrig upp och tänker "herregud, det är ju Gary Oldman jag har framför mig", när du gör en scen?
- Jo. Speciellt när det är Gary Oldman! Han är den jag beundrar mest av alla jag jobbat med. Han och Imelda Staunton. De var jättesnälla och hjälpte mig med idéer och så i scenerna som vi hade tillsammans. Först är man rätt blygsam. Faktum är att jag var generad ett bra tag runt Gary. Inte på grund av något han gjorde utan bara för att det var han.

Får du någon specialinformation från J K Rowling om hur det här äventyret kommer att sluta?
- Jag vet ett par små detaljer om den sjunde boken.

Avslöjade hon det för dig för att ni är kompisar?

- Jag frågade henne inte ens. Hon är väldigt avslappnad runt mig. Det var ett tillfälle då det fanns en viss grej från en av filmerna i min loge och producenten var där och då sa hon "David, kasta inte bort den där, du kommer att behöva den i sista filmen". Sådana små grejer slänger hon ur sig hela tiden.

Vad skulle hon svara om du bad henne berätta vad som kommer att hända?
- Hon skulle nog säga nej. Och med rätta. Hon borde inte tala om något för mig, det vore inte bra. Det är som om du skulle få reda på vad som kommer hända med dig om fem år. Om jag visste vad som väntar Harry skulle jag nog ändra sättet jag spelar honom på. Harry vet ju inte vad som ska hända med honom så jag borde ju inte heller veta det. Plus att jag är jättedålig på att hålla hemligheter.

Jag kommer att tänka på det där med armen. Jag frågar om det är sant att han kan vrida den i någon konstig vinkel och han skiner upp som en sol. Han ställer sig upp och ber mig kolla när han - faktiskt - vrider hela armen ett halvt varv.

- Hade det funnits en kamera i rummet hade jag aldrig visat det här för dig, fnissar han.

Jag säger att jag är imponerad. Det sporrar honom på något vis och han ber mig räkna till tre. Ett, säger jag och han räcker ut tungan och viker den. Två, säger jag och han rullar tungan till en boll. Tre, säger jag och tungan blir till en rullad. Han flinar.

- Läskigt, eller hur? Jag har lärt mig göra några riktigt skumma saker.

Du får välja dina tillfällen med försiktighet, påpek ar jag. Ja, lovar han halvt på allvar och jag frågar vad han ska göra i sommar.

- Jag hoppas gå på musikfestivalen i Reading. Men det är svårt att få biljetter.

Du kan ju alltid säga: "Vet ni inte vem jag är? Jag är världens mäktigaste trollkarl!"
- Haha! Nej, men det vill jag inte för om man går in med VIP-biljetter hamnar man på sidan av scenen och jag gillar inte det, jag vill vara där alla andra är. De som kommer dit för musiken.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut